Parkhäng och iakttagelser på Ukulhas

De varma timmarna om dagarna spenderas i parken som är vid den lilla hamnen där man under de stora banyanträdens lövtak kan koppla av eller leka utan att svettas ihjäl. Det har blivit en vana för mig och barnen att gå dit efter frukost.  De vuxna sitter på “parkbänkar” som är ett nät som fästs på en metallram ungefär som den billigaste hängstolen man kan tänka sig på. Kvinnorna sitter för sig,  iklädda den svarta uniformen som består av byxor,  lång klänning,  strumpor,  sjal (hijab)  och ibland ett skynke för ansiktet och handskar i över 30 graders hetta.  Männen sitter för sig och röker den ena efter den andra cigaretten och tuggar på bladpaket med betelnötter i.  Jag har nyss tuggat på ett sådant paket själv.  I Indien heter det “pan masala”.  Det var lite torrt.  Jag tror att jag väntar med nästa paket tills vi kommit tillbaka till Indien.

Längst bort i parken vid skolan finns ett gammalt banyanträd med massa lianer som skolpojkarna tävlar om att klättra upp högst i. Jag sätter Winston en bit upp.  Det märks att vi behöver träna på mer trädklättring,  det här trädet är lite överkurs för oss men hur lätt som helst för skolpojkarna.

Sadja berättade att hennes mamma brukade klättra upp och hämta kokosnötter med bara händer och fötter. Hon pekade på några smala höga palmer som jag inte ens funderat att klättra upp i.  Trots min kärlek till trädklättring skulle jag nog behöva lite motivering och visning av hur man gör.  En utmaning under den här resan tror jag.

Om några dagar ska vi tillbaka till Indien.  Känns ganska skönt,  lite som att “komma tillbaka till civilisationen” fast att jag normalt brukar känna att åka från Indien till ett “utvecklat”  land brukar vara så.

Det har nog en del att göra med äckliga saker som tex de många myggor som tycker vårt blod smakar gott trots att vi har testat all möjlig myggmedel som finns här och de stora myrorna som väcker mig under natten ibland och gärna kryper innanför kläderna om man sitter på golvet.  De vandrar i toaletten och på sitsen så att man inte gärna vill sitta där,  från badrummet tvärs över rummet in i ett av deras hål i väggen. Det finns ingen mat som de kan komma åt så det är märkligt att de är där.  Annars är de mestadels i köket.  De små myrorna gillar matskåpen och särskilt vårt paket med torrmjölk.  Jag har slutat bry mig om de myror som slinker med när jag gör iordning mjölk.  Det finns så mycket mer som är värre så det är ingenting i jämförelse.  Jag är ganska tolerant också med västerländska mått.  Det måste man vara.  Häromdan läckte det gamla röret som gick ifrån diskbänkens avlopp över matbordet i “vardagsrummet”. Jag upplyste ägarna och de lät det smutsiga vattnet rinna,  torkade upp,  och sa att ingen skulle använda det under dagen för att sedan fortsätta som vanligt utan att göra något åt det.  Det verkade på deras reaktion som om det var rätt vanligt.  Den delen av väggen var fuktskadad och precis vid ett eluttag också.  Väggen ser ut som den kommer smulas sönder helt inom något år eller två. Det är inget att bry sig om tydligen. Jag är också trött på att ständigt ha blöta fötter i badrummet från luftkonditionerings kondens och handfatets avlopp som går ut över golvet.  Och bristen på ventilation i det fönsterlösa sovrummet.  Det är vår kalla grotta när det är som varmast. Igår snorklade jag i vad jag tror var öns avlopps utmynning,  jag måste ta reda på om det var det.  Vattnet var så grumligt och algigt.  Jag visste var röret fanns men det fanns inte i min värld att röret skulle vara så nära ön.  Det finns en del saker som kan förbättras om ön inte skulle hindras av myndigheterna.  Bland annat vill folk ha solpaneler,  men som det är med byråkratin kan det ta tid.  Idag kommer elen från öns illaluktande och bullriga dieselgenerator.

Det lugna ölivet är verkligen lugnt,  om man inte har några måsten eller krav. Vi har ständig frustration över jobb som inte blir gjort för att internet inte funkar,  och frustration över att ha lagt massa pengar på att testa olika sätt som inte funkar och ligga back ännu mer.  Vi har två simkort,  en 4g router,  testat öns wifinätverk och wifi på gunbaru inn. Det är allt som går att testa eftersom det är en liten ö som ligger långt bort. Det verkar som om uppkopplingens vara eller icke vara beror på åt vilket håll vinden blåser. Det kan variera mellan 1mb om man har tur eller 14 kb om man inte har det.

Från parken kan man gå längs med den lilla hamnen.  Där finns det bra utsikt över de många fiskar som finns i vattnet så man bekvämt kan titta på stora stim av svarta triggerfiskar,  tioarmade bläckfiskar, papegojfiskar och tom ett gäng örnrockor som sveper fram och tillbaka över havsbottnen. I parken finns det mängder av leksaker som kokosnötter i olika storlekar,  och de hårda svärdliknande bladen som omsluter kokosnötsklasarna.  De blir oftasts Henrys favoritleksakerna.  Ett piratsvärd.  Eller en båt.

Igår hjälpte vi Sadja att plantera växter i krukor.  Det kommer bli så fint!

Pojkarna fick kokosnötter som hennes mor skickligt öppnade med en machete.  Om man hade bott här lång tid skulle man nog bli riktigt skicklig på både knivkonst och palmklättring. Och barnen har gjort en del framsteg i simningen,  snart kommer de kunna själva utan armpuffarna.

0 0 votes
Article Rating
Subscribe
Notify of
guest

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments