Han skulle ordna med boendet också. Han visade oss bilder på ett rum hemma hos någon med bra wifi och matlagningsmöjligheter för 40 usd per natt. Vi accepterade.
Till ön Ukulhas får man åka med motorbåt ca 1.5 timme för 50 usd per person (turistpris, lokalbefolkningen betalar drygt 150 kr och det är lag att man måste ta turistpriser eftersom de måste betala en särskild skatt på det) iallafall så åkte vi hit och kom fram lagom till solnedgången. Men rummet vi skulle bo i gick inte att bo i. Det var tydligen sonen som ville hyra ut medan familjen inte var överens och inte ville vara sjysst mot Sayed och oss pga något som hade att göra med ett triangeldrama. Sayeds äldsta dotter på 28 år blev tydligen bortgift med någon som hon inte var kär i för 10 år sedan och hon var kär i någon annan. Vi har inte hört mer detaljer än. Vi blev erbjudna något annat som inte var ok. Ett rum utan fönster, med icke fungerande badrum, med fel slags sängar så vi inte kunde samsova, med icke fungerande kök där vi skulle behövt köpa in alla kökssaker själva. Så vi blev sura. Sayed erbjöd oss rum i hans guest house som inte var färdigbyggt, en grå bit betong med en brant stege upp till ett rum som var färdigt utan staket till balkongen så att barnen lätt kunde ramla av från ca 3.5 meters höjd. Vi tackade nej.
Ukulhas har 999 invånare, varav en är gravid så de blir snart 1000. Alla känner alla. Familjerna bor tillsammans oftast 3-4 st i samma hus.
Sayed hade byggt ett hus åt sin dotter Sadjia, de erbjöd att vi kunde bo där. Vi tackade ja då solen gått ner och det inte fanns något annat alternativ.
Huset hade en helt fantastisk trädgård. Palmer, vattenäppelträd, bananträd, svärmorstungor och massor av tropiska växter som folk brukar ha i sina blomkrukor hemma på kallare breddgrader.
Sadjia bekräftade att det var ok och samlade ihop sina saker och flyttade till sin syster tillfälligt. Det kändes sådär att flytta in i någons annans hus utan förvarning men det fick vara så eftersom vi inte hade någon annanstans att bo.
Sadjia är 27 år gammal, bar inte slöja, studerar och arbetar med “waste management” och ska starta sin egen NGO. Avsaknaden av skräp i naturen är ju också något som ligger mig varmt om hjärtat så vi hade rätt mycket att prata om. Jag berättade om situationen på Huhulmale där hela stranden var kantad av plastflaskor och allt möjligt skräp. Jag och Henry hade samlat ihop 20 kg skräp på en kvart på ungefär 20 meters strandremsa
Jag berättade om mina resor till Belize där jag först dök och gjorde marinbiologiska undersökningar åt universitet när jag var 17 år, och om föreningen SEEUS (Swedes Engaged in the Ecological Universal Struggle) jag och några kamrater hade under sista gymnasietiden, där vi fick stipendier från arvsfonden och 7 av oss kunde åka till Belize och jobba med en annan organisation.
Huset bestod av ett rum med en trasig säng (madrassen på fotändan var trasig), en garderob som hade blivit vattenskadad när taket blåste av i samband med en monsun, en toalett som inte fungerade så man fick hälla vatten från en hink för att spola och dessutom passade inte toasitsen på. Kranvattnet luktade avlopp, många möbler var trasiga, och huset var byggt på ett sådant sätt att plåttaket samlade ihop värmen under dagen så att rummet blev för varmt att kunna sova i. Kökets dörr var låst och någon hade tappat bort nyckeln. Dricksvatten fanns i en kran vid ingången till trädgården. Elen var lite felkopplad, så om man tryckte på en viss knapp blev det strömavbrott.
Helt normalt för ett Maldiviskt vanligt hus men lite konstigt för oss. Att folk inte lagade trasiga saker och bara levde med det. Männen slappar i skuggan under träden och åker runt på sina motorcyklar. Kvinnorna bär sjal eller burka (med undantag för två som vi har sett utan sjal) och sitter i köket och lagar mat hela dagarna eller tittar på religiösa program på tv. Fast OK man vänjer sig för folk lever ju så här. Avloppslukten hade funnits där i 3 år utan att någon gjort något åt det. Ingen hade brytt sig om att laga det andra heller. Följande dag gick Paul med Sayed till öns VVSbutik och köpte en slang för att koppla in dricksvatten till huset så att vi skulle slippa avloppslukten.
Sayed löste problemet med avloppslukten men på bekostnad av att två andra kranar inte fungerade och slangen låg ovanpå marken helt synlig i trädgården, så som den gör i de andra husen som vi har sett.
Problem nr 2, att det inte gick att sova för att det var så varmt gick inte direkt att göra något åt, så Sayed letade efter andra alternativ för oss att bo på.
Problem nr 3, att det inte gick att laga mat eftersom köksnyckeln tappats bort, löste han delvis genom att bjuda in oss till hans äldsta dotter, Sadja,som var gift och hade två barn i samma åldrar som Winston och Henry. Vi fick äta jättegod Maldivisk mat, som påminner om den sydindiska maten. Ungefär samma kryddor används. Fisk steks med chillipasta och äts med ris och runda platta bröd, kokoschapatis, och grytor lagas med curryblad och kokosmjölk.
Winston och Henry tyckte det var kul att leka med de andra barnen. Det bodde 3 familjer i Sadjas hus. De hade kycklingar, kokospalmer, bananträd, mangoträd och olika kryddor i trädgården. Här var saker också trasiga i allmänhet. Toaletten stod i trädgården bakom en mur och saknade sits och fick spolas med hink.
Problem nr 4. att internet inte funkade, var vår ständiga huvudvärk. Att inte kunna jobba och ligga efter och mer och mer arbete som läggs på hög. En av öns två 3g-master var under reparation. Öns officiella wifinätverk var långsammare än ett 14 kb modem. Om nu någon kommer ihåg vad det är, så ni förstår frustrationen. Vi var så frustrerade att vi var på gång att lämna ön. Efter 3 dagar kom Sayed med en lösning. Vi kunde sitta i trädgården på hans kompis hotel och använda deras egna wifi. Här fanns ungefär 2mb nedladdningshastighet vilket är långsamt med svenska mått men fortfarande OK.
Sadjia ville såklart flytta hem till sig, även om hon inte sa det. Det hade varit oartigt för en muslim.
Statsreligionen här är islam. Enligt Sayed och några artiklar jag har läst så förlorar man sitt medborgarskap om man inte är muslim. Med religionen följer en hel del levnadsregler, som även gäller för västerlänningar. Tex alkohol, porr och griskött är det totalförbud för. Den som verkligen vill bli full kan köpa sig en flaska sprit för ca 1600kr enligt Dhonisaurus på den svarta marknaden men det är väl ingen som skulle göra det. Det är svårt för ickemuslimer att få tillstånd att bo och jobba här. Jag kollade upp det. En månads turistvisum kan man få, och 3 månaders arbetsvisum om man är anställd av en Maldiv. Att söka arbetsvisum för längre tid är mkt svårt. Den största mängden gästarbetare är från Sri Lanka och Bangladesh och är muslimer. En mycket liten procent är västerlänningar, som jobbar på resorterna. Dessutom är det olika priser för en västerlänning och en Maldiv. Maldiverna har andra prislistor på restauranger, båtar, bostäder och hotel och aktiviteter.
Det är inte heller tillåtet för en turist att bo hemma hon någon. Sadjias kompis ville hyra ut sitt rum för 40 usd per natt så nu hyr vi ett familjerum i ett rosa hus där det bor fyra familjer med barn och sina föräldrar, så som är brukligt här. Två av kvinnorna här bär burka med en liten springa för ögonen. De ser exakt likadana ut så jag vet inte vilken som är vilken. De kvinnorna sitter oftasts framför tvn och tittar på religiösa program. Igår var det någon som sjöng en sång på engelska om Allah och Mohammed och Jesus, och sen var det direktsändning från Kaba, den kubiska byggnaden i Mekka. Tusentals vitklädda människor tillbad den så att det såg ut som det gick vågor i folksamlingen. De två kvinnorna i burka tittade med intresse samtidigt som de skickade meddelanden på sina smartphones.
Vårt familjerum är riktigt kitsch. Målat i rosa, grönt och lila. Mamman är förskolelärare så det är fullt med teckningar från hennes dotter och klistermärken på möblerna. Rummet har inget fönster och är utrustat med lysrörslampor som belyser svart. Toalettsitsen var när vi först tittade på rummet trasig. Den var halv. De hade satt en ny sits på som inte passade. Kondensen från luftkonditioneringen droppade på tvålhållaren så att man fick en dusch varje gång man skulle gå på toa. Nu har någon löst det genom att sätta en skurborste på tvålhållaren så att dropparen spred sig i den och droppade ner där istället.
Familjen verkar vara lite reserverad och är artig men inte jättevänlig så som Sayeds familj. Kanske har de fördomar för att vi inte är muslimer..Kanske de tror att vi är kristna och är motståndare mot deras religion? Idag har de iallafall erbjudit oss lunch (kokosfiskcurry), att erbjuda mat till gäster, är något som hör till att vara muslim. Barnen som bor där har lekt med våra barn. De har sett att Paul diskat och lagat mat, att det inte bara är en kvinnosyssla i vår kultur, och att Winston och Henry har haft på sig min rosa huvudscarf, och gärna klär sig i rosa och färgglatt, och att Paul har haft “skola” för dem under de varma timmarna medan jag har jobbat. Kanske det öppnar för att ifrågasätta normerna här. Kan man alltid hoppas på.