Att övervinna flygskräcken om så bara för en dag

Tittar ut genom ett flygplansfönster i frid.  Det har jag inte kunnat göra på länge. Under lång tid hjärtklappning och hoppauturkroppenkänsla.  Minnena av olyckan (länk till p3 dokumentär till intervju med mig och några andra)  som jag påminns om varje gång planet hoppar till eller jag hör något motorljud som inte hör till. Kanske den konstanta tröttheten som gör sitt där saker nästan inte spelar någon roll.  Tre timmars sömn inatt då jag hade svårt att komma till ro innan den första (tidiga) flygningen. Känslan att det är surrealistiskt.  Inte på riktigt.


Innan vi gick ombord på Airasiaplanet ropades mitt namn upp i högtalarna.  Sömndrucken som jag var trodde jag att jag kanske hade glömt mitt pass i säkerhetskontrollen.  Men nej.  Jag fick veta att jag skulle lämna Paul och pojkarna och “följa med” dem. Knappast följa då jag skulle ha valt att inte följa om det hade varit ett alternativ. Så jag åkte ner med kvinnan i uniformen i en hiss och sen i ett dåligt belyst betongvalv längst ner under flygplatsen i Chennai.  Slutet av den ledde till en stor sal full av män i militära uniformer,  där det fanns förhörsrum och undersökningsbord och väskor.

Hade någon stoppat något i min väska när jag inte sett?  Var tanken som ringde i mitt huvud.  Det hade varit fullt möjligt att jag inte hade märkt eftersom jag var så trött.

En barsk militär svingade upp pojkarnas väska på undersökningsbordet och sa på ett otrevligt sätt att jag skulle öppna den vilket jag såklart gjorde.  “har du något elektroniskt i den?” frågade han varpå jag svarade att barnens lilla uggleficklampa skulle finnas i någon av våra väskor men jag visste inte vilken.  Det var det enda jag kunde komma på just då.  Mannen frågade fem gånger på olika sätt var ficklampan var men jag kunde inte hitta den i den väskan. Mannen bad mig öppna necessären då föremålet som de misstänkte fanns i den.  Just det ja,  där var våra fyra elektriska tandborstar.  Och det var precis dem som de trodde var en bomb.  Jag visade hur alla tandborstarna fungerade.  De kanske inte hade sett några sådana förut.  Jag blev också genomsökt av en kvinnlig polis i ett förhörsrum.

Det märkliga att som småbarnsmamma iklädd vanliga kläder och utan konstigt beteende vara misstänkt som bombkvinna!

På vägen tillbaka småpratade jag med kvinnan i uniformen och blev sedan återförenad med resten av familjen.

Planet startade och jag kände ingenting.  Såg bara husen bli mindre och mindre och molntussarna komma emot mig. Känslan av surrealism och att det inte är verkligt. Den känslan gjorde att pulsen inte höjdes och att skräcken inte infann sig vilket jag hade plågats av i nästan ett decennium. Tänka overklighet ja. Testa det ni som känner den skräcken.

Jag hade ju varit med om något som inte borde ha hänt och som jag inte borde ha överlevt.  Just därför hade jag inte varit rädd för det var så overkligt att det nästan inte hänt. Vad som hade väckt min rädsla var det att mötas med något som var verkligt och som påminde mig.  För lite mer än 9 år sen tog jag en kurs i fallskärmshoppning.  Det var något som jag alltid velat göra.  Tänk att få vingar på 4000 meters höjd om så bara för 60 sekunder!  Vid 3:e hoppet upptäckte jag att något inte var som det ska.  Efter att ha utlöst skärmen trodde jag att jag hallucinerade trasslet jag såg.  Marken kom snabbare emot mig än den skulle så jag drog reserven. Jag föll igen.  Denna gång gjorde sig dödsskräcken som jag kände vid flygplanskraschen sig påmind.  Reservskärmen gjorde vad den skulle fast det blev en hård landning på en stenig åker.  Ingen big deal om man hoppar fallskärm och inte har något trauma i bagaget.  Piloten frågade om jag ville med upp, i cockpit bara.  Klart jag hängde med.  Men då visste jag inte att han skulle störtdyka för att spara på bränslet efter att alla andra hoppat ut.  Och jag sade inget om kraschen förrän vi landat när jag var helt traumatiserad. Efter det gjorde jag ett hopp till.  Jag ville mer men kände inte att jag klarade det. Efter det kom flygrädslan på riktigt. 

Väl framme i Kuala lumpurs budgetflygplats KLIA2 märkte vi att mycket hänt sedan förra året vi var här då det då var som en stor  trist hangarbyggnad.  Nu hade de renoverat färdigt så det fanns gott om för dyra affärer,  restauranger och lekarea.  De tre timmarna vi var fast här gick fort.

Jag beställde en hainanesisk kycklingcurry från den enda restaurangen som tog kort som hette “rice chicken” och bara sålde ris och kycklingrätter.  När de serverade på min bricka blev jag plötsligt attackerad av en indisk gubbe som grabbade tag i den och som insisterade att den var hans och att den var vegetarisk.  Han var helt galen (så som många indier är) men i Indien är sådant påfluget beteende och många konstigheter så vanliga att man blir van vid dem.

Malaysia och särskilt kuala lumpur och johor är modernt och “normalt”  (i det här fallet menar jag RENT och vanligt beteende bland människor) så den här mannens sätt stod verkligen ut.  Efter att ha försvarat min bricka med personalens hjälp och efter att insistera att det inte fanns något vegetariskt på menyn och ha visat mannen den indiska restaurangen bredvid gav han sig till sist.

Den blåa himlen med små vita moln byttes ut mot regn och åskmoln.

Jag placerades bredvid en flygrädd fransyska. Vi stirrade båda oroligt ut över blixtarna framför oss vid startbanan.  Istället för att vilja hoppa ut ur min kropp av skräck fann jag mig lugnt förklara piloternas manövrar som tex den kraftiga svängen på nästan 180c precis när planet hade lyft,  för att undvika det blixtrande åskmolnet. Vi pratade om AirAsiaolyckan varpå jag sa att de förhoppningsvis lärt sig av misstaget och sannolikheten att samma inte skulle hända igen med samma flygbolag,  på samma plats,  och under samma omständigheter.

Och sist men inte minst sannolikheten att vara med i två flygplanskrascher vilket är beräknat till en på tre miljarder!  Jag tror lugnet lade sig när jag berättade att Paul ser mig som hans försäkring mot flygplanskrascher.  Blixtarna fortsatte att lysa upp himlen under hela färden.  Den känslan att inte tro att man klarar sig eller ej,  att inte tro på det förrän det är över, den är dock kvar.  Det gick över och nu är det dags för ett nytt kapitel på denna resa.  Bali.

0 0 votes
Article Rating
Subscribe
Notify of
guest

2 Comments
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Anonym
Anonym
8 years ago

Usch vad jobbigt för dig och hemskt att höra att du varit med om en flygplansolycka och ett tillbud när du hoppat fallskärm! Jag har blivit flygrädd på senare år och bara om jag ska flyga över vatten (jättekonstigt!). Hade dödsångest dagarna innan nu när vi skulle flyga med AirAsia över vatten till Borneo!
Vänliga hälsningar
Ulrika