Ooty i Tamil Nadu, Indien

ooty
När vi landat åkte vi med vår rickshawförare Shahir till ett hotell nära tågstationen i Ernakulam som hette Abad Plaza. Det fanns swimmingpool och en bra frukostbuffé med alla sydindiska rätter man kunde tänka sig som idli, sambar och olika slags currys och kokosrätter. Följande dag vaknade Paul och Henry jättetidigt och gick och simmade. Jag var förkyld så jag och Winston tog sovmorgon till kl 7.30. Vårt tåg gick kl 9. Inte mycket har hänt sedan vi åkte tåg sist här 2007, förutom att man kunde köpa biljetter på nätet om man hade ett indiskt simkort och adress vilket vi hade.


Fast förut tänkte jag inte på att dörrarna var öppna på båda sidor när tåget åkte i full fart så man fick hålla hårt i barnen när vi gick och utforskade. En vagn var en köksvagn där kockarna stekte biryani i hettan. Vi beställde två portioner för 50 rupies (7 kr) var. Det var ok.


När vi skulle gå av dubbelkollade jag med gubben bakom att det var rätt station (Coimbatore) Han skulle själv av där. Vi hoppade av tåget och tog våra väskor och två barn. Gubben gick upp på tåget igen och sa med ett flin att det var fel hållplats när han upptäckte det. Det fanns ingen chans att vi skulle kunna ta oss upp igen innan det åkte. Lite sura och varma då vi fick kånka på allt i jobbiga trappor, löste det sig sen med att ta en rickshaw till Coimbatore och därifrån med taxin som vi förbeställt till Ooty. Lesson learned : lita inte på en främling, fråga flera.

Taxin kämpade uppför serpentinvägar, först genom tropisk djungel med banan och kokospalmer. Det tropiska byttes snart mot det subtropiska. Vägen kantades av apor som nyfiket tittade på, och palmerna byttes mot olika slags träd med lianer. Taxin fortsatte uppåt på serpentinvägarna genom ett temperat tebusk och blomlandskap. Nu var det lika kallt som en majkväll brukade vara i Sverige. Henry blev åksjuk och kräktes över hela honom och mig. Vi satte i kräkset i 45 minuter till tills vi kom fram till hotellet som hette “british cliff club resort” i Ooty.

Vi var de enda gästerna. Först in i badrummet som saknade varmvatten då den lilla behållaren inte värmts upp. Kranen var trasig och det kom knappt ut något vatten. Jag sköljde av Henry och mig själv så gott det gick.

Kl 16.45 beställde jag mat från menyn som fanns på rummet. Kocken insisterade att maten skulle bli färdig kl 20 varpå jag svarade att jag ville ha den nu, varpå jag fick svaret att det skulle bli färdigt om en timme vilket jag OKade så vi gick på promenad sålänge. När vi kom tillbaka väntade vi 20 minuter och såg att de inte börjat laga maten. Efter lite tjafs fick vi maten serverad kl 19.40 alltså nästan 3 timmar efter att vi beställt. Det var gott men vid det här laget hade barnen blivit mätta på bananerna som vi som tur var haft med oss.

Följande dag tog vi en rickshaw till “thunder world” som var en indisk äventyrspark med dinosaurietema. Vi hade tänkt att vi skulle kunna lära oss vad de olika dinosaurierna hette men det fanns varken skyltar, information eller anatomiskt korrekta dinosaurier. Jaja, vi hade kul ändå. Det fanns elektriska dinosaurier som vrålade högt som Winston och Henry kunde rida på, och några andra attraktioner som tex en 5d bio. Vi såg inte varningsskylten med åldersgränsen när vi gick in. Stolarna hade bälten som man spände fast sig i. Henrys bälte var trasigt så jag fick luta mig över och hålla i honom när stolarna våldsamt kastades åt alla möjliga håll. Genom 3d glasögonen såg vi skärmen som visade en bergodalbana i en gruva. Det blåste och stänkte vatten så det var ganska realistiskt. Ljudvolymen var en hel del mer än vad som skulle vara tillåtet i Sverige. Jag var förvånad att Henry inte blev rädd utan tyckte det var kul.
Efteråt gick vi in i en djungelattraktion med ormar och tigrar. Jag fick ont i öronen av ljudet som var mycket högre än det behövde vara. Det fanns också ett “spökhus” som jag gick igenom själv då Winston och Henry inte gillade det höga ljudet. Jag höll för öronen då dåligt gjorda papiermachespöken flög fram och det skränade högt ur högtalarna.

Vi tog en rickshaw till Ooty lake, åt lunch, och kom på att vi inte hade tillräckligt med pengar för att åka på trampbåtarna som fanns där. Vi hade 130 rupies så vi åkte på minitåget där biljetterna kostade 60 rupies för allihop. Minitåget kördes av baklänges ett lok där föraren också satt baklänges. Den åkte i några minuter och vände sen. Innertaken var fulla av klotter men inte i stil med “den hade sex med den och här är numret” utan “Gandhi family on holiday” och liknande, alltså hela familjer som klottrade och skrev under med deras namn.

Vi hade 60 rupies över för helikopterkarusellen som fanns i området där det fanns karuseller av olika slag. Många attraktioner var trasiga och inte i bruk. Karusellen med hästar fick de inte åka på då hästarna gungades för häftigt (något fel på den)

Efter Ooty lake tog vi en rickshaw till Botaniska trädgården. Vi såg bara två skyltar: “cabbage tree” och “bunya bunya tree. Jag ville gå på toa men valde att strunta i det när jag hörde någon kräkas ljudligt inifrån och såg de andra kvinnorna springa ut med kväljningar. Alla kvinnor i kön höll för näsan eller såg kräkfärdiga ut själva.

Botaniska trädgården var packad med indiska turister från olika städer i Tamil Nadu och Karnataka. Vi visste det för många ville ta i Henry och ville fotograferas med honom. Först gömde sig Henry och tyckte det var jobbigt men efter ett tag vande han sig och skrattade. Vi är med på hundratals indiers semesterfoton nu. För mer än ett decennium var det jag som var här och tog porträtt på exotiska vackra människor. Nu var det vi (Henry) som var exotiska. Det ständiga fotograferandet blev jobbigt så vi åkte hem efter en stund.

Idag har vi varit i trädgården på förmiddagen. Winston gjorde “parfym” genom att samla ihop blommor i en hink.

Klimatet här är perfekt för odling och den som gillar blommor. Landsbygden ser ut som någon har lekt med Photoshop och tagit i lite väl mycket med färgmättnaden. Det finns otroligt mycket blommor och grönska här.

Jag vet inte vad knappt någon av blommorna heter för jag har inte hittat någon att fråga som talar tillräckligt bra engelska.

Nu har det kommit fler gäster, en familj från Indien. De talar en version av indisk engelska med sina barn som knappt är förståelig. Inte så konstigt att vi inte blir förstådda när de lär ut helt fel i skolan, och när dessutom de tecknade serierna på tvn är på oförståelig indisk engelska. Det är sorgligt. Och inte så konstigt att så få företag anlitar indisk kundservice då det finns så mycket och till så lågt pris.

Vi åkte till Ooty lake igen, den här gången för att åka med trampbåten. Flytvästarna var så enorma att vi bestämde oss för att inte ha dem på Winston och Henry. Många hade satt på sig dem på fel sätt så de säkert var mer fara än säkerhet om de skulle ramla av. En gubbe i motorbåt förföljde oss samtidigt som han hytte med en hammare då han ville att vi skulle sätta på flytvästarna som inte alls passade. Han stack när Paul tog fram mobilen och började filma. Den är bra att ha till sådana tillfällen!

Det finns ett bra lunchställe här där vi beställde god mat och dryck för allihop för ca 30 kr som heter “shree lakhsmi illam”













posted from Bloggeroid
0 0 votes
Article Rating
Subscribe
Notify of
guest

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments