Icke-aggressionsprincipen och det egna ansvaret för barnet

Om du inte har redan har läst min artikel “Vem som äger barnet” så kan det vara en god idé att läsa den först.

Icke-aggressionsprincipen innebär att ingen har rätt att skada eller tvinga någon annan till något. Eftersom man inte äger barnet och barnet äger sig självt så gäller denna princip även i förhållande till barnet. Detta synsätt verkar inte vara någon självklarhet då våld och tvång mot barn pågår både synligt och dolt i alla samhällen. Här ingår förutom fysiskt våld även psykiskt våld så som tvång, kränkningar, skam, och bestraffningar, samt brist på att tillgodose psykiska och fysiska behov och nödvändigheter, så som att inte tillgodose barnets behov av närhet och ignorera barnet.

Icke-aggressionsprincipen innebär också att man har rätt att försvara sig mot andra människor som använder våld mot en. En förälder som utsätter sitt barn för våld i form av det jag har nämnt ovan bryter därför mot icke-aggressionsprincipen. Ett barn har dessutom inte möjlighet att försvara sig som en vuxen person, särskilt inte ett spädbarn som inte kan göra något annat än att uttrycka att något är fel genom skrik och gråt.


Eftersom det är föräldrarna som har valt att skaffa barnet tillsammans, oavsett om det är en god kombination eller ej, så är det 100% deras ansvar och ingen annans att uppfostra barnet på ett sätt som inte skadar det eftersom de inte äger barnet utan endast förvaltar det. Om barnet skadas eller far illa så är det därför föräldrarnas ansvar. Ofta får man höra om barn som far illa, men aldrig (!) står det något om att det är föräldrarnas ansvar.
Ett exempel som jag vill diskutera är att det ofta står i media om barn som blir utsatta för mobbning och dålig behandling i skolor och förskolor. Nästan alltid skolan och förskolan som beskylls. Förra året gjorde Uppdrag granskning en dokumentär om en förskola där barnen inte fick någon ordentlig frukost där en förälder blev intervjuad klagade över det och ändå skickade dit sin ett-åring. För ett tag sedan blev en 4-åring i Strängnäs mobbad av pojkar på förskolan. Hon berättade för sina föräldrar och ville inte gå dit. Föräldrarna tog henne inte ur förskolan förrän de upptäckte att pojkarna tvingat henne att äta sopor. Om barnet inte har en bra anknytning till sina föräldrar talar det nog inte heller om ifall det blir utsatt för våld och kränkningar. Det gör det givetvis extra utsatt som mobbningsoffer eftersom mobbarna vet att det inte är så stor risk att barnet kommer att berätta för sina föräldrar.

Det jag vill poängtera är att det är föräldrarna som har valt att sätta sina barn i en sådan skola/förskola och därför är det föräldrarnas ansvar om barnet blir utsatt för våld och dålig behandling. Man kan visserligen resonera att det är skolan som bär på skulden för att ett barn har behandlats dåligt och som tvingat föräldrarna att skicka dit barnet (pga skolplikten) men det är föräldrarnas plikt att undersöka att skolan inte har några brister innan och vägra skicka dit sina barn om det har det. Jag har hört många historier om förtvivlade föräldrar som vet med sig att deras barn blir mobbat i skolan eller att barnet inte mår bra i skolan, men ändå går de till sina jobb.  Det är barnet som är viktigt – inte jobb och skola!

Tycker du att texten var intressant? Dela hemskt gärna med dig av inlägget om du vill tipsa någon annan. Tycker du att något som jag skrev var svårt att förstå eller har synpunkter? Kommentera gärna i kommentarsfältet nedan så svarar jag.

0 0 votes
Article Rating
Subscribe
Notify of
guest

3 Comments
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Mike
8 years ago

Följer ni Stefan Molyneux?