lördag 15 augusti 2015

Vem äger barnet?

Jag vill skriva om det våld som sker överallt mot barn och som är mer eller mindre allmänt accepterat samt diskutera vad jag ser som orsaken till detta. Det är populärt med skriverier om brister i hur man ser efter barn i skolor och förskolor, samt barn som far illa hemma där ansvarstagandet i princip alltid skylls ifrån på andra. Hittills har jag dock aldrig sett någon artikel som tar upp frågan som belyser det mest fundamentala bakom bristerna. För att reda ut var bristerna egentligen kommer ifrån måste vi ta reda på vem det är som äger barnet och vem som är ansvarig för barnet och varför de är det.



Jag är en sökande förälder som gillar att analysera och ifrågasätta hur vi gör och varför vi gör saker i minsta detalj för att kunna nå fram till det som är sant och verkligt. Jag har genom denna andra resa som jag påbörjat i och med mitt föräldraskap kunnat se bortom det falska matrix som målas upp för oss och som majoriteten verkar godta som det normala. Det jag har upptäckt är inte vackert. Det jag ser är en fruktansvärt negativ utveckling grundat i fundamentala missförstånd om vem som äger barnet och vem som bär ansvaret för barnet. Det ligger i allas intresse att verka för att skapa en sund värld för nästa generation som våra barn ska leva tillsammans i och bygga vidare på.

Äger vi oss själva?
Ja, varje person äger sig själv. Varje person kan bestämma vad han eller hon ska göra med den egna kroppen vilket ingen annan kan. Att inte hålla med vore att säga att människor kan ägas av andra och skulle vara ett argument för våldtäkt och slaveri. Människor äger även deras handlingar och yttranden. Den som påstår att det inte är så gör anspråk på äganderätten till sitt eget argument vilket är motsägelsefullt.
Definitionen av "barn"

För att kunna gå in på och förklara vem som äger barnet behöver jag först reda ut vad ett barn egentligen är för något. Ett barn är en outvecklad människa som är en produkt av att en man och en kvinna har förökat sig som betecknas som dess föräldrar.

Hjärnan blir enligt den senaste forskningen inte fullt utvecklad tills ungefär 25 års ålder. En individ som inte är fullt utvecklad är därför beroende av dess föräldrars vägledning till att kunna klara sig själv och ta bra beslut. Barnet kan inte stå helt för sina handlingar då förmågan att ta eget ansvar och bra beslut utvecklas gradvis. Om barnet tar dåliga beslut under den tid då hjärnan inte är färdigutvecklad kan det alltså inte ställas till svars till 100% för dem då ansvaret delvis ligger hos föräldrarna tills dess att hjärnan är fullt utvecklad. Inget barn föds "ont" däremot kan det utvecklas negativt och få hjärnskador som kan påverka hela dess liv om barnet utsätts för negativ behandling under uppväxten.

Är barnet föräldrarnas egendom?
En felaktig slutsats som många drar är att föräldrarna äger barnet eftersom barnet är skapat av och beroende av dem. Så är det inte. Den enda personen som någon äger någonsin är sig själv och ingen annan. Barnet har sitt eget "själv" och är sin egen person precis som vilken människa som helst oavsett ålder och är därför inte någons egendom. Det faktum att barnet inte är fullt utvecklat och därför inte kan se efter sig självt innebär inte att någon annan äger det på precis samma sätt som andra individer inte kan ta hand om sig själva, såsom gamla och handikappade personer, inte ägs av någon annan.

Man äger inte sitt barn. Däremot förvaltar man barnet under den tid som barnets hjärna och kropp inte är tillräckligt utvecklad för att det ska kunna ta hand om sig själv. Med förvalta menar jag att man ser efter det som en god man för barnets eget bästa.

Frågan om vem som äger och har ansvar för barnet är central för att förstå hur vi kan vända den negativa utvecklingen som vi ser i samhället. Det är min övertygelse att alla behöver förstå att det är ingen som äger barnet (det äger sig självt!) men att det är föräldrarna som har ansvaret att förvalta barnet och de bör följa icke-aggressionsprincipen för att vi ska kunna skapa en fredligare och bättre värld för vår nästa generation. 

Något som är viktigt att tänka på är att det finns en aktör som tycker sig äga barnet. Det är staten eftersom staten har barnet under den tid som skolplikten gäller och barnet inte (enligt staten) har rätt att bestämma om han eller hon vill gå i skolan.

Läs gärna vidare om icke-aggressionsprincipen och det egna ansvaret som går hand i hand med det att förvalta sitt barn här.

Tycker du att texten var intressant? Dela hemskt gärna med dig av inlägget om du vill tipsa någon annan. Tycker du att något som jag skrev var svårt att förstå eller har synpunkter? Kommentera gärna i kommentarsfältet nedan så svarar jag.




3 kommentarer:

  1. Intressant!

    I teorin är barnuppfostran lättare. I praktiken inte så lätt. Då finns det en kostnad att betala för varje uppehållen dygd. Det vore mkt intressant att läsa om hur dina teoretiska övertygelser översätts till praktik :)

    För en oinsatt som mig framstår ett påstående att det går att uppfostra barn utan att bryta mot icke-aggressionsprincipen som en omöjlighet. Hen har ju ingen självbevarelsedrift eller kännedom om icke-aggressionprincipen.

    Om din 2-åring vill springa ut i vägen, äta 5 nävar jord, eller slå dig med en pinne, vad gör du då?

    Ingen idag säger sig äga sitt barn, så hur menar du egentligen med det?

    / Olof Sandberg, Linköping

    SvaraRadera
  2. Hej Olof,

    Tack för din kommentar. Om det jag har skrivit inte går att verkställa är det såklart inte till någon nytta så det är bra att du frågar om hur vi gör i praktiken! Du kan läsa rätt så mycket om hur vi gör genom att läsa min blogg. I stort sett handlar det om att ha tid och tålamod vilket vi har massor av och vilket självklart innebär att vi får kompromissa i form av att det tar tid att göra saker och att vi har mindre pengar att leva på. Här kommer svaren på dina frågor:

    1. Du skriver att det är omöjligt att uppfostra ett barn enligt icke-aggressionsprincipen med hänvisning till att barnet inte känner till icke-aggressionsprincipen och inte har någon självbevarelsedrift.. Tycker du inte att det är bäst att sträva efter icke-våld då du vet konsekvenserna av vad våldet gör? (läs mina inlägg eller googla) Jag håller inte med dig då mina barn känner till icke-aggressionsprincipen och har självbevarelsedrift. Sen att de inte har samma motoriska förmågor och nyfikenhet att utforska då de håller på att lära sig om saker och ting och behöver hjälp med detta är en helt annan sak.

    2. "Om din 2-åring vill springa ut i vägen, äta 5 nävar jord, eller slå dig med en pinne, vad gör du då?"

    Nu har mina barn aldrig gjort sådär men om de skulle göra det skulle jag ha tänkt såhär:

    - Om att springa ut ivägen. Då är det min skyldighet som förälder att ingripa. Det är inget brott mot icke-aggressionsprincipen. Det är min plikt som förälder att ta bort barnet från vägen eftersom jag skyddar barnet tills dess att barnet är fullt utvecklat. Om du menar vad det blir för konsekvenser så blir det inget våld. En del kanske skulle ha gett sina barn smisk i tron om att de inte skulle göra det igen vilket ger barnet psykiska ärr och hjärnskador faktiskt (återkommer med ett blogg-inlägg senare om hjärnskadorna som jag håller på att skriva om just nu). Jag har som förebyggande åtgärd berättat förut för mina barn vad som händer om de springer ut i vägen. Jag tror att de inte velat springa ut eftersom de vet vad det blir för konsekvenser.
    - Om att äta jord. Mina barn har aldrig gjort det...varför skulle de göra det? De vet att de kan bli sjuka av det..
    - Om att slå med pinne. Det har inte hänt heller men det har hänt att de har puttat varandra ibland och några gånger har de bitit/dragit i håret på mig,min man eller varandra men inte på andra personer. De har puttat andra barn några gånger. För att testa gränser. Varje gång har vi tagit en diskussion om varför man inte ska göra det.

    3. Hur jag menar med att äga barn. Jo man ser det överallt hur folk tror att de äger sina barn då det finns föräldrar som använder våld mot barnen ÖVERALLT vare sig det är skrik, kränkningar, faktisk misshandel eller tvång. Ett enkelt exempel: ledsna barn som vill vara med sina föräldrar som lämnas mot sin vilja på förskolor och föräldrar som inte har tålamod och drar iväg skrikande barn på gatan som kanske vill titta på något där. Om dessa föräldrar bara skulle lägga tid på sina barn skulle de kunna praktisera icke-aggressionsprincipen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej igen, tack för svaren som var belysande. Det låter som du är en bra förälder! Hur gamla är dina barn? Jag noterat att du pratar om att föra ett resonemang etc, hur gjorde du innan det var möjligt?

      Självklart ska man som du säger eftersträva ett minimum av fysiskt våld. Dock, ibland är det att fysiskt tvinga sitt barn att sluta med ett beteende som är det rätta (när ord inte räcker till).

      Eftersom du stundtals använder fysiskt makt för att tvinga dina barn att göra vad du vill (t ex hindra dem att springa ut i vägen), kan du påstå att du tillämpar en ren "icke-aggressions-princip" i din uppfostran?

      Ett barn har ju en stundtals mycket begränsad förståelse för sin omvärld, därför är deras självbevarelsedrift stundtals högst otillräcklig.

      Att barn t ex kan börja äta på saker som inte är bra för dem är iaf vedertaget i min värd. Men då måste de vara ganska små.

      Radera