lördag 30 januari 2016

Förläng livet genom att resa!

Har du tänkt på vad du minns av din barndom och var dina mest starka munnen kommer från?


För min del är minnena från tågresan till Schweiz med pappa när jag var fem år det som är starkast - när tåget susade igenom de läskigt långa alptunnlarna. Och vandringen som kändes som den aldrig tog slut genom snö och bäckar i fjällen på sommaren som 4-åring. Strand-dagar med mormor i Polen under sommarlovet. Julaftnar på landet utanför Stockholm med midnattsturer på längdskidor med fotogenlyktor genom skogen. Nyårsaftnar hos farmor i Göteborg med utsikt över GP-husets fyrverkerier ackompanjerat med klenetter, fondue och julmust.

Minnena är av korta händelserika tillfällen. På platsen där jag har spenderat mest tid - på dagis och i skolan - har jag inte så många minnen om man inte räknar med saker som sticker ut som till exempel skolutflykter. Allt annat flyter ihop. Denna period i en statlig institution varade hela 17 år vilket motsvarar ungefär halva mitt liv och var väl mest slöseri med tid såhär i efterhand.

Anledningen till att jag mindes skolloven snarare än själva skoltiden var för att upprepningar helt enkelt inte skapar minnen. Men det gör erfarenheter. Vår tidsuppfattning drivs av intryck och upplevelser av det som är nytt och obekant. Allra mest saktar tiden ner under livshotande upplevelser. Min teori är att de starka minnena av trauman skapas för att hjärnan ska minnas och hindra att händelsen upprepas. När jag var liten kraschade min mamma och jag med ett flygplan. En ganska ovanlig händelse där utgången borde ha varit döden. Men det var det inte. Jag kan känna doften av fotogenet fortfarande. Lukten när jag boardar ett flygplan får mig att minnas händelserna i detalj. Tystnaden och acceptansen av vad som skulle hända. Grangrenarna som stack in från sprickan under mina fötter. Kanandet på snön. Hjulet som bröts av och studsade på det märkliga vita som var där som inte skulle vara där och uppvaknandet från det koma-liknande tillståndet vi befann oss i. Händelsen har etsat fast sig så starkt i mitt minne att jag minns det som att det hände igår. Jag minns nästan inget annat från den tidsperioden. Det var som att det andra inte hade någon betydelse. Det är märkligt det där. På sätt och vis så har de där fem minuterna i mitt liv sträckt ut min tidsuppfattning rejält. Man har forskat på tidsuppfattningen och upptäckt att hjärnan använder alla resurser den kan i livshotande situationer och i livet med dagliga rutiner beter den sig tvärtom. Tiden fungerar som ett slags utsträckningsbart gummi-band i våra sinnen.

Det är så det fungerar när man reser också. Resandet gör så att man transporteras bort från vardagliga rutiner. Jag gjorde min allra första resa över Atlanten själv när jag var 17 år för att som dykare delta i volontärarbete genom att räkna djurlivet bland korallreven utanför Belize. Ögonblicket från dess att jag satte mig på det flygplanet tills dess att jag flög tillbaka var som en väldigt spännande berättelse med många starka upplevelser. Att bo på en "riktig" öde ö i två månader. Att lära sig dyka. Människorna som jag lärde känna på de små öarna och de äventyr jag var med om där. Resan kändes som en surrealistisk berättelse från och med det att jag kom tillbaka till det vanliga livet. Tiden under resan hade sträckts ut men denna gång inte av livshotande upplevelser. Jag blev upplyst av resandet. Och ville ha mer.. För livet.

Efter skolan kom "vuxenlivet" och fasan att hamna i de rutiner som tränats in under skoltiden. Jag tog vanliga jobb som jag sedan sade upp mig från efter ett par månader då det helt enkelt var för tråkigt. Jag studerade tills dess att studerandets rutin också blev tråkig. Jag bestämde mig för att krydda livet var med små äventyr på plats när jag inte gav mig iväg på resorna. En resa behöver inte vara till en avlägsen plats utan en resa kan gå till en plats runt hörnet där man bor också. Människor från de främmande spännande kulturerna man vill besöka kan finnas i den närmsta staden. Traditioner och matkultur man vill utforska kan finnas där med. Liksom ett rikt djurliv i vår nordiska djungel. Det är bara det där att se till att man inte få dagarna att se likadana ut. Att varje dag blir så lika att man plötsligt blir förvånad att det just gått en vecka, en månad, ett år till. Man kan nog räkna med att bli minst 80 år om man har någorlunda god hälsa. Så vad är den tiden till om man bara ska låta åren gå och inte gör något med dem? Det kändes inte som det var något för mig. Därför blev jag egenföretagare så att jag kunde jobba och vara ledig när jag ville och göra rum för minst en eller två långa äventyrs-berättelser i mitt liv tillsammans med min partner.

När vi fick barn trodde vi att det var slut på resandet. Det var det intrycket vi hade fått av omgivningen. "Passa på och res nu för när ni får barn blir det jobbigt och då får ni anpassa er efter dagis och skola". Vi trodde på det här mantrat tills dess att vårt andra barn kom och då hade vi varit frustrerade att vi inte åkt på någon längre resa under mer än 3 år. I samband med att det var besvärligt för oss att driva företaget från Sverige och att vi tycker tvånget att gå i skola var omoraliskt bestämde vi oss för att göra situationen till vår fördel. Det gick helt enkelt inte att inte leva drömmen. Där var det bestämt att vår familj minsann inte skulle fastna i rutin-träsket och bli medvetna om det när det var för sent. Vi kunde faktiskt förverkliga drömmen om det eviga resandet. NU. För det är inte så stor risk att det blir av om man skjuter upp det. Möjligheten till valfrihet för barnen att kunna välja hur deras utbildning ska se ut, och att det skulle bli enklare att driva företaget gjorde att vi beslöt oss för att göra det och planera för det direkt.

Få nya perspektiv och lär känna dig själv bättre genom resandet!

Nu har det gått ett år
sedan vi tog steget och sålde vårt hus och lämnade Sverige. Varje familjemedlem har anpassat sig på sitt sätt till det nya livet och kan vara med om att ta beslut om vad nästa äventyr ska handla om. Varje dag är unik. Varje plats är ett nytt kapitel i våra liv. Ingenting är någonsin tråkigt mer. Och skulle vi ana att det skulle bli det så byter vi sammanhang och påbörjar en ny berättelse. Det allra bästa är nog att man genom att man får nya sammanhang ständigt berikas och utvecklar sig till en bättre person varje dag med en vidare förståelse för hur världen fungerar och hur man ska kunna förhålla sig till den och ge de bästa möjligheterna till nästa generation att förbättra den. Livet är inte bara en resa utan faktiskt flera. Ju fler du tar desto längre blir ditt liv!

Vad äldsta sonen tycker om resandet.
Tycker du att texten var inspirerande? Dela hemskt gärna med dig av inlägget så att det kanske kan inspirera någon annan. Tycker du att något som jag skrev var svårt att förstå eller har synpunkter? Kommentera gärna i kommentarsfältet nedan så svarar jag.

3 kommentarer:

  1. Oj! Var du med på Gottröraplanet!? Måste ha varit en hemsk upplevelse! Jag hade en chef en gång (en överläkare) som var med på samma plan...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Javisst. se länk. jag är med i den intervjun! Jag har uppdaterat inlägget nu - läs gärna igen :)

      Radera
  2. Nu är det ju lite från fall till fall, men det *kan* ge mycket i inre utveckling att stanna någonstans också. Att lära sig ta sig igenom stiltjen inifrån är väldigt givande, om det är möjligt (vilket det inte alltid är). Det beror nog lite på person också.

    Med det sagt så håller jag absolut med om att något nytt varje dag är vad som får oss människor att blomstra, och resor och nya upplevelser öppnar oss för alla möjliga nya kulturer, livsåskådningar och sätt att leva på.

    Har även lite halvt liknande tankar ang tid: Känslan att ha haft "flera liv i mitt enda". Varje liv i livet är en fas där jag varit en viss person, med en viss personlighet. Men så har stora ändringar (t ex flytt) ställt allt på ända och jag har upptäckt nya sidor hos mig själv. Det är en av mina främsta källor till tacksamhet...

    Nä, res så det ryker! :-)

    /Sandra

    SvaraRadera