En underjordisk stad vid foten av Vesuvius

Tidigare en vattenbrunn, sedan ett lufthål och nu dekorerad av bomber som minne av andra världskriget.

Under den stökiga men vackra staden Neapel (Napoli) med dess hårt trafikerade smala vägar där en konstant kakafoni av ihärdiga tutanden och svordomar från otålmodiga chaufförer hörs ligger en förlorad värld vars historia påbörjades för lång tid sedan. Närmare bestämt 2400 år sedan. Då var området grekiskt och staden hette inte Napoli utan Neapolis som betyder “den nya staden”.

Här finns katakomber, gravar, akvedukter, krigs-skyddsrum samt romerska vägar och marknader. De gamla grekerna upptäckte att den mjuka tuffstenen som består av gammal lava och aska passade bra att gräva ur underjordiska vattencister i för att uppfylla stadens vattenbehov. När romarna sedan tog över staden fortsatte de att gräva ut ett enormt vattenförsörjningssystem som täcker en väsentlig del av Napolis yta.

Efter romarrikets förfall har kommande generationer använt den underjordiska staden för att dumpa sitt avfall i. Staden har drabbats av kolera-epidemier flera gånger varpå den underjordiska staden spärrades av tills den upptäcktes igen vid andra världskriget och då kom till stor användning som gömställe när den drabbades av bombräder. Istället för att ta ut skräpet plattades det till och ett nytt golv lades direkt på så att takhöjden blev lägre.

Man går ner längs en lång trappa ungefär 40 meter under marknivån.

Några saker som glömdes kvar efter andra världskriget.

Idag kan man som turist återupptäcka den underjordiska staden genom att gå på guidade turer där man dels får se vad folk har lämnat efter sig efter andra världskriget och där man kan se en del av det komplexa systemet av nästintill ändlösa smala gångar där det tidigare har runnit vatten. En del av gångarna är så smala att man får dra in magen och gå i sidled. Och man får gå med levande ljus då det inte finns någon belysning i dem. Det kan vara klaustrofobiskt för vissa. För våra barn var det inte det. De ville snarare utforska mera och gick gärna in i de minsta håligheterna som fanns på vägen.

En av de smalare gångarna där det runnit vatten innan.

Liten akvedukt som används för att visa hur det underjordiska systemet användes.

Den underjordiska staden används också till forskning. Universitet har till exempel planterat växter för att se vilka som klarar sig genom att suga upp vätan i luften utan att bli vattnade. Det finns också en basilika-odling.

Växter som överlever här på fukten utan att vattnas.

Basilika-odling.

I slutet av rundturen gick vi till ett annat område och direkt in i en lägenhet där man upptäckt att huset byggts direkt på en romersk amfiteater utan att de visste om det då. Lägenheten har också en hemlig lucka där man kunde gå ner i den underjordiska staden.

En bit bort från ingången till den underjordiska staden ligger en kyrka där de har haft en märklig kult där de döda har dyrkats. Eftersom staden har råkat ut för många kolera-epidemier och många förluster från andra världskriget där människorna inte alltid har hittat sina anhörigas kroppar har de “adopterat” lik och dyrkat dem istället vilket till slut ledde till att det blev en rörelse. Den nedre delen av kyrkan där döskallarna finns var avstängd just när vi var där men det var ändå rätt intressant att se kyrkans döskalle-dekorationer.

På huvudgatan här kan man köpa underbart god pizza för en euro. Det ösregnade när vi väntade på vår guidade tur. Att också avnjuta en riktig gelato och cappuccino i skydd från regnet är helt rätt!