måndag 8 augusti 2016

Tankar kring anarkokapitalism, amning, föda barn och staten



Jag ska berätta lite om hur jag upptäckte att jag var anarkokapitalist. Innan jag var gravid kände jag inte ens till ordet men jag förstod att det var något som inte var rätt med hur samhället var uppbyggt - att det måste finnas något annat än att ha en stat. Jag tänkte inte så mycket mer på det. Vi hade fullt upp med våra liv med att jobba med vårt företag och med att förbereda för en förlossning som jag fasade för. Jag spenderade dagarna med att läsa på om förlossningar, gå på gravid-yoga, renovera och städa vårt hus (vilket jag tror har väldigt mycket med graviditeten att göra!)

Sen kom den där speciella dagen i april 2010 när jag födde vårt första barn. Jag kände mig väldigt oförberedd och som om det var någon annan som födde och jag bara låg där. Sjukhuspersonalen gjorde vad de gjorde utan att jag protesterade eftersom jag inte visste och vi tänkte att de visste bäst. Jag fick sprutor för att jag skulle föda snabbare (de tyckte det drog ut på tiden och barnmorskans skift var snart slut). Jag fick såklart skador av att föda snabbare än vad min kropp ville. Jag fick acceptera att det var normalt för det var det de sa. I själva verket hade jag ont i nästan ett år efteråt och har i efterhand fått veta att Sverige har en hög procent bristningsskador jämfört med många andra länder. Såhär i efterhand är jag väldigt glad att jag anlitade den fantastiska doulan Saga som hjälpte till att göra den andra förlossningen till en betydligt trevligare upplevelse men jag skulle aldrig föda barn i Sverige igen.

Med amningen krånglade det en del i början vilket kanske inte är så konstigt för det gör det väl för många av oss. I vår kultur finns det inte någon att lära sig av naturligt så som det finns i kulturer där det är naturligt att familjerna visar hur man gör för nästa generation. Jag förstod inte förrän jag hade fött att det inte alls var lätt och att det var staten som mer eller mindre var den som hade rollen att lära ut amning genom barnmorskor på BB de första 1-3 dagarna som man spenderade där. Det är väldigt kort tid. Det är inte så konstigt att så många har det svårt och ger upp att amma när de kommer hem.

Hursomhelst så lyckades det bra så fram tills idag kan jag fortfarande amma. Vad jag märkte när jag kom hem från BB och gick på de BVC-kontroller som bokats in med vår första mycket trevliga BVC-sköterska och under de BVC-träffar som planerats in för att mammorna skulle kunna lära känna nya föräldralediga var att det inte var särskilt viktigt med amning. Jag var den enda av 6 mammor där som ammade.


Jag var också den enda som bar i sjal, ec:ade, samsov och gav tutte för minsta lilla pip från min son som helt enkelt nästan aldrig behövde skrika. Jag började upptäcka att jag var lite tvärtom. Medan de andra föräldralediga som jag träffade anmälde barnen till kön till den bästa förskolan vid 6 månaders ålder och de som ammade hade slutat då fortsatte vi månad efter månad och år efter år.

Det blev ingen välling eller bebismat heller - så som instruerats från Sempers pärmar hos BVC-sköterskan. Vi körde på med BLW (baby led weaning - som är att barnet lär sig äta mat själv och att man ger dem bitar att plocka själv med).

Jag kände ingen gemenskap alls med de där mammorna utan sökte mig till alternativt sällskap där det här inte var konstigt. Det kändes lite märkligt att det var så få som ifrågasatte de normer som fanns och gjorde tvärtom. Om man tittar på vad som är naturligt för barnet och hur folk i allmänhet gör med sina barn i väst så är det verkligen stora kontraster. Det finns inget som är naturligt med att kissa i blöjor, äta konstgjord mat som tillverkats med ett annat djurs mjölk och att gå emot de naturliga instinkterna att trösta ett barn som skriker. Det är verkligen konstigt att folk tror att man "ska" göra så.

Jag började att förstå att hur samhället var konstruerat med "staten" och snäva normer och hur vi människor funkar biologiskt klashade helt. Jag ville inte ha det där. Det skulle förstöra mitt barn. Jag började läsa en hel del böcker, lyssna på podcasts om fredligt föräldraskap och engagera mig i amningshjälpen.

Varför förespråkar inte staten naturlig amning (vilket normalt brukar vara 2-7 år) och fredligt föräldraskap? funderade jag på. Och kom fram till ganska snabbt att familjen är ett hot mot staten för att barnen ska kunna börja på förskola tidigt så att föräldrarna kan gå tillbaka till sina jobb. Det svenska samhället bygger ju på att de flesta jobbar och betalar skatt. Visst är det vetenskapligt bevisat att amning är det bästa för barnet så amningen på BB är viktigt och det finns bra hjälp att få. Fast det är väldigt begränsat. Och det med att föda barn: jag ville gärna föda hemma när jag skulle ha vårt andra barn. Men det ingick inte i sjukvården och jag skulle behöva betala 29000 kr för att täcka kostnaden för privata barnmorskor trots att jag redan hade "betalat" för det i form av skatt. Om jag inte hade betalat skatt skulle jag ha haft en väldigt stor buffert att ta pengar ur till en riktig sjuhelvetes lyxförlossning.

Jag har inte haft problem med att amma längre än vad som är den snäva normen på ungefär 6-10 månader utan jag fortsatte så länge som jag och mina barn ville. Däremot var det många andra mammor som mötte motstånd. Man gör något som är naturligt så krockar det med samhällets normer. Efter ett tag kunde jag förstå att amningen är decentraliserad. Amningen har staten egentligen ingen kontroll över. Amningen om den sker längre än vad normen dikterar gör det svårt att separera mor och barn. Mammorna straffas också genom att få sänkt SGI vilket gör att de ofta går tillbaka till sina arbeten "i tid". Det var precis det här och de enorma skatter som vi betalade i Sverige, ihop med att vi inte ville använda något tvång eller våld mot våra barn eller låta någon annan använda tvång och våld mot våra barn (i form av skolplikt) som gjorde att vi upptäckte att vi helt enkelt var anarko-kapitalister. Vi kom fram till att staten inte har rätt till att tvinga vårt barn till statlig skola för de äger inte vårt barn. Våra barn äger sig själva och vi förvaltar dem tills de är vuxna. Den tiden i barnens liv som de tvingas till skola i Sverige är precis de viktigaste åren i ett barns liv då de formas och blir vilka de är när de blir vuxna.

Svaret på våra funderingar var helt enkelt att vi som föräldrar skulle följa våra naturliga instinkter och leva så nära våra barn och vår familj som möjligt. Genom statens våldsmonopol kunde vi inte leva som vi ville (då vi betalar skatt och ett anarko-kapitalistiskt samhälle fortfarande är en utopi) men vi har en skyldighet gentemot våra barn. De har inte valt att vara här. Vi har skapat dem. Det bästa vi kan göra är att ge dem en uppväxt baserad på fredligt föräldraskap där de tar så lite skada som möjligt under sin uppväxt. Mina funderingar har länge varit att allt elände med våld och krig kommer ur att barn har fått växa upp med våld. Här finns en intressant podcast om hur krigen kom till ur våld och tvång med barn. Här är en annan podcast som förklarar på ett bra sätt hur du är en slav i vårt samhälle och hur du kan bli fri. Låter kanske lite dramatiskt men du kan nog dra parallellerna själv.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar