Viva la revolucion…not! Och flykten från en charterresa mot äventyr i en orkan

En tyrann har gått bort och därför har jag gjort en liten Kuba-special och inblick i vår resa dit 2008. Det var resan då jag insåg att “la revolucion” inte är frihet så som jag hade indoktrinerats tidigare – utan snarare fattigdom och misär. Vi hamnade egentligen här av en slump då vi inte direkt hade haft Kuba på vår topplista för länder att besöka men våra vänner hade hittat en billig charterresa dit. Det var en 4-stjärnig all inclusive turist-resort på en liten “ö” strax nordost om Havanna. Vi visste i förväg att detta skulle vara den enda och sista charter-resan eftersom vi bara skulle åka på den här resan för att umgås med vännerna och vi tycker att hela idén med charter är avtändande. Poängen med att resa är ju att åka på äventyr! När dagen för avresan väl kom avbokade de dock resan i sista stund eftersom orkanen Ike var påväg dit och de hade en liten bebis och inte tyckte att orkaner och bebisar var en så värst bra kombination. Fast vi åkte ändå. Vi hade inga barn och en liten orkan var väl ingenting..för om det skulle vara farligt skulle väl rese-bolaget Thomas Cook ställa in resan? Så vi gav oss iväg ändå.

Vi anlände till hotellet med några busslaster fulla av tatuerade party-sugna engelsmän och så vi förstås. Man fick ett armband för att de skulle veta att man tillhörde resorten. Ganska snabbt fick vi reda på att det var mycket man inte fick. Vi snorklade långt ute eftersom det inte fanns några korallrev precis vid stranden. Då blev vi tillsagda av arga badvakter att vi bara fick snorkla med arrangerade (dyra) snorkel-turer arrangerade genom dem. Det var en ganska trist miljö med de fulla tjoande engelsmännen i poolerna och alla reglerna. Det kändes som att hela resort-teamet var så strikt hållna att det tog emot dem att ens försöka le och vara artiga. Sola och bada och dricka så mycket man orkar är inte alls vår grej (well..kanske någon gång ibland då) så inom en dag hade vi bestämt oss för att hyra en hyrbil och lämna resorten under större delen av de två veckorna vi skulle vara där. Vi lämnade kvar en resväska med hälften av våra saker på rummet och packade om för en rundtur på Kuba istället.
Vi fick en vit liten skit-bil från biluthyraren, det var den enda sorten som fanns, vilken var ungefär som en polski fiat eller gammal lada i dåligt skick. Resorten var en konstgjord ö, som från början var ett träsk vilken var förbunden till fastlandet med en smal vägremsa på någon kilometer. Efter att vi hade åkt några timmar på motorvägen fick vi punktering. Det är fruktansvärt dåliga vägar på Kuba – alldeles fulla med hål. Det verkar som om det inte är någon som ser efter dem. Så vi fick leta efter ett ställe som kunde laga däcket och stanna en natt där. Det var svårt att hitta hotell på Kuba för utlänningar. 
Dels för att man som utlänning inte får använda den kubanska peson, utan man måste använda “peso convertible” som är en separat valuta för utlänningar. Det innebär att man får ett väldigt begränsat utbud med ställen att äta och bo på. Det finns något som heter “Casa Particular” som är som en slags hårt reglerad statlig Airbnb. Då bor man hemma hos folk. Det är ganska dyrt på Kuba eftersom turisterna får ett separat utbud då de inte kan använda den konvertibla peson överallt. Vi kunde t.ex. inte äta på ställena där kubanerna åt eller kunde inte laga egen mat. Resultatet av separata valutor blir dels att kubanerna inte kan tjäna så mycket på turismen och dels att det blir dyrt för turisterna.  
Obligatoriskt att testa en cigarr. Här på en Casa Particular.

Första delen av rundturen gick till Trinidad, en vacker kolonialstad på den södra delen. Allt här var typiskt latinamerikanskt: färgglada hus på långa trånga gator i rutnät och gamla kyrkor i spansk stil. 
Fordonen var gamla från 50-talet (tror jag) precis så som på turistiska bilder från Kuba. Jag vet inte om det är så – men det verkar som om att man antingen inte får eller har råd att importera bilar. Det ser ut som Kubas utveckling stoppade på 50-talet och sedan dess har förfallit. Det tjusigaste är det som bevarats väl och tagits hand om från den tiden. Överallt “hänger” folk. Det verkar som om de flesta inte har något att göra. 
Nästan överallt där det fanns mänsklig närvaro var det kaos kändes det som. På sätt och vis kunde jag koppla ihop den hårt styrda tillvaron med att det gjordes revolt mot ordning ungefär såhär.. Eller så bryr sig helt enkelt inte folk här sig så mycket om ordning och reda för att det är så hett. Kan ju vara så också.
“Ditt exempel lever, dina idéer består”.
Överallt längs med vägarna syntes propaganda för de enda som får styra Kuba sedan 50-talet (kommunisterna). Under en period av studie-tiden hade jag tyckt att “El ché” var cool. Fast den där propagandan och den misären vi såg gick inte alls ihop med den bilden jag hade haft som 20-åring. Vägarna och byggnaderna var slitna. Nästan alla jobb var statliga och lönen låg på ungefär 70 kr i månaden på den tiden. Nu är den 200 kr. Jag hade på något sätt trott att kommunismen här var annorlunda än i östeuropa (halva min familj kommer ifrån Polen). Men det var ganska likt. Så är det i kommunistiska länder i Asien som jag senare besökt också. Om man ska dela på allt finns det inget incitament till att förbättra..inte heller om inte kan leva på sin inkomst och inte ens kan skapa sitt eget leverne (lagligt). Visst finns det storföretag på Kuba, och det har blivit lite förbättringar nu men det är fortfarande marknadskapitalism, där de som är kompisar med de som har makt roffar åt åt sig själva, även herr Castro, medan de som jobbar hårt för sig blir straffade. Det finns ingen frihet med hårt styre. Folk ville inte prata om det. Man får inte tycka annorlunda och straffas för det. 
“Enhet, fasthet och seger”

“Jag är läraren”

“Energi-revolutionen”
Vi fortsatte mot Havanna, för att supa in den där typiska kubanska atmosfären. Dricka en kopp kaffe på café med live salsa-musik och fläktar som snurrar i taket. Och en cigarr i handen. Besök på rom och cigarettfabriker. Och promenera på tjusiga gator som kantas av 50-talsbilar och kubaner som hänger i den gamla delen av Havanna. 
En lång-ben gick förbi när vi fikade.
Vi fortsatte turen så långt västerut det gick. Det finns otroligt vacker natur här. Det finns vild djungel och avlägsna stränder där man kan snorkla bland koraller. När vi kom till den strandsnutten som jag hade sett ut på kartan närmade sig ovädret.
När orkanen var ett faktum bestämde vi oss för att det nog var bäst att avbryta snorkel-utflykten och söka boende inför natten. Vi frågade oss fram bland de få möjligheter vi såg (det här var avlägset) men det var ingen som hade något boende att erbjuda. Vi var ju utlänningar med konvertibla pesos. Vi bestämde oss för att styra kosan tillbaka mot Havanna och söka något på vägen. Det var bäst att hålla sig till en större väg. 
Mitt i natten började det blåsa ganska mycket men inte så mycket att vi skulle köra av vägen. En enorm samling grodor flockades på vägen och på bilen. Klockan 1 på natten kom vi fram till det enda hotellet som vi visste att vi skulle få boende på så här sent; det 5-stjärniga hotellet “Hotel Nacional” som är ett svindyrt men slitet hotell där diplomater och presidenter kan bo på. Det ingick absolut inte i vår budget att bo här men vi fick rum, tack och lov, och var glada för det. Vi fick utegångsförbud också, som inte gällde bara oss utan hela Kuba.)
Hotel Nacional de Cuba
Vi spenderade hela den första dagen med att titta på CNN som ständigt visade reportage om orkanen på ett väldigt dramatiskt vis. Reportern hade exakt samma utsikt som vi. Han måste ha bott Hotel Nacional. Här blåste det inte mer än en höststorm på västkusten i Sverige tyckte vi. Men vi fick inte lämna hotellet. Så vad gör man då?
Dricker mojitos förstås!
Och går på en bisarr kubansk Kabaré som låg i anslutning till hotellet.
Den var ganska porrig. Men så är detta ett hotell där politiker och andra perversa typer brukar bo på.
Dag 2 trotsade vi utegångsförbudet och gick på promenad. Det blåste inte alls mycket fast CNN sa att det gjorde det. Det fanns nästan inga personer ute. Några personer kom och sa till oss att vi måste gå tillbaka men vi fortsatte. Den förstörelse vi såg berodde mest på att saker och ting här är dåligt byggda och underhållna kunde vi konstatera. Tex de här gatulamporna. Det fanns rätt mycket bråte också. Och en och annan korall som blåst upp på strandpromenaden.

Cool graffiti på strandpromenaden.
När utegångsförbudet upphört upphörde även vår kubanska lyxtillvaro (till överpris) också. Vi lämnade Havanna och tänkte att vi skulle snorkla lite ändå på charter-resorten. Det var många hål i vägen. Det tog längre tid att köra tillbaka än vad vi hade tänkt så vi kom även denna gången fram mitt i natten. Till vår fasa var resorten helt öde. Var var alla? Vi tjoade lite grann tills att vi möttes av en mycket arg hotellchef som undrade varför vi var där. Han var rentav förbannad på hur vi kunde vara där och mitt i natten dessutom. Och hur vi hade kunnat lämna ön. Jag gissar att vi inte “fick” det. Hursomhelst fick vi instruktioner hur man skulle köra till den andra resorten. Tydligen hade alla evakuerats och flyttat dit på grund av orkanen. Bensinen tog slut ungefär när vi kom fram. Det rådde total kaos. 
Vi frågade de andra turisterna vad som hänt då vi upptäckte att i princip alla var fulla och förbannade. Vattenledningen till ön hade brustit. Ingen hade kunnat duscha eller spola toaletten sedan orkanen. Det stank. Vi blev tilldelade ett rum och fick ransonerat vatten: en vattenflaska på en liter per person. Men vi dricka hur mycket alkohol och läsk som vi ville! Saken är den att jag inte dricker läsk alls och jag inte har lust att släcka törsten med alkohol. Så vi gick till sjuksystern och fick extra vatten där. Efter ett tag ville de inte ge oss vatten där heller men vi gav oss inte.
Thomas Cook’s klagomålsbord. De hade verkligen fullt upp!

Tack och lov var det bara några dagar kvar. Den otroligt ohjälpsamma och buttra personalen hade dock tappat bort vårt bagage så vi hade fullt upp med att försöka hitta grejerna. Sista dagen fick vi tillbaka dem. Innan dess hyrde vi motorcykel och utforskade ön. Det fanns fina stränder men utanför resortområdena var det träsk eftersom det var en konstgjord resort med fruktansvärt mycket mygg. Jag blev såhär biten på bara en minut när vi stannade motorcykeln för att ta bilden nedanför. Och då hade vi också myggmedel. De var otroligt aggressiva. Inte så konstigt att flygplan flög lågt över resorterna och sprayade gift-moln varje kväll.

Mysiga grannar utanför rummet.

Man kan sammanfatta resan som så att vi gjorde om resan från en charter (som vi inte skulle åkt på själva) till en resa på vårt sätt. Det var intressant och kul, men trist att se spåren av kommunism. Orkanen var definitivt något som gjorde resan speciell.

0 0 votes
Article Rating
Subscribe
Notify of
guest

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments