En berättelse om att föda hemma på resande fot – Del 1

En gravidresa – vi 4 blir snart 5

Så det var vintermörker och snart julafton när jag kände att det var något som var annorlunda på ett bekant sätt. Och det var en känsla av att någon hade flyttat in i mig. Kunde det verkligen vara så? Jag skyndade iväg till DM och köpte en gravidsticka varpå jag inte kunde sluta stirra på den tills att den bekräftade känslan. Ett plus.

En våg av känslor sköljde över. Oj vad ska vi göra? Vi var ju en familj med två barn som snart skulle bli 3. Skulle vi klara det? Hur skulle det bli med en person som var så mycket mindre? Och oj, vår livsstil, att leva som en digital nomad-familj går väl knappast ihop med att få tillskott och bli fast någonstans. Vi skulle ju vidare till Sydafrika i januari, och om vi inte kunde komma överens om det var åtminstone Texas på kartan. Hursomhelst, planen var att lämna Prag eftersom det iallafall kliade i fötterna på mig och barnen gärna hade haft lite varmare väder på vintern också.

Det var julhelg och vi var påväg till norra Polen och skulle fira jul med en del av familjen. Jag valde diskret bort den obligatoriska jul-karpen från julbordet eftersom det definitivt skulle framkalla kräkning. Inte en själ, utom vi 4, hade någon aning om att vi egentligen var 5 nu.

Inte heller kunde vi kolla upp det på riktigt när vi åkte tillbaka till Prag eftersom vi tillhörde sjukförsäkringen i Storbritannien och de tjeckiska klinikerna krävde att man hade “Pojisteni” – sjukförsäkring i Tjeckien – då ett ultraljud inte omfattades av EU-kortet.

Efter rundringningar och många mail hittade vi EN klinik som kunde ta emot oss utan försäkring, och det var den privata kliniken i den tjusiga delen av stan, Prague 6, som gjorde det. Så efter allt var öppet efter julen kunde vi boka en tid där och få bekräftat igen vad stickan också bekräftat:
VI SKULLE FÅ EN BEBIS!

Och var vi än befann oss skulle det ske, så nästa utmaning var att ta reda på VAR och hur vi kunde få graviditetskontroller och bra vård.

Om att välja var vi skulle föda


Eftersom vi inte alls hade funderat på vad vi skulle göra om det skulle bli en bebis till stod vi först handfallna och första tanken var naturligtvis att återvända till Sverige. Men då skulle inte våra barn kunna få den fantastiska möjligheten att kunna välja unschooling, en naturlig och framgångsrik utbildningsform som är kriminell i Sverige. Det var ju faktiskt den ursprungliga anledningen till att vi var tvungna att lämna vårt land då vi tycker det är fel att det är tvång till att gå i en skola med ett statligt program. Dels detta och att våra boendekostnader skulle bli astronomiska, samt att jag följt den nedåtgående utvecklingen för en trygg förlossningsvård som gjorde att vi valde bort detta alternativ direkt.
Den andra tanken var att åka tillbaka till Storbritannien, hyra ett hus och föda där men det skulle vara samma problem med boendekostnaden fast ännu värre och vi skulle inte känna trygga med vården där heller. Eftersom det är en av oss som jobbar och den andra har hand om barnen så känns det orimligt att flytta tillbaka till ett land där det dessutom är 3 gånger dyrare att bo än vart vi bor nu.
Det finns många bra alternativ för födsel för digitala nomader men ingenting kändes rätt. Thailand och Indien till exempel har ypperlig privat vård men där är det jobbigt med visum och värme. Mexiko är ett populärt alternativ för nomader från USA eftersom det är så billigt att föda där men det passade inte heller då min man tycker det är för mycket våld där. Inget av detta kändes tryggt eller enkelt. 
Östeuropa har mycket bra statistik med låg mödradödlighet där Vitryssland ligger i topp. Det enklaste var givetvis att försöka ordna så att vi kunde stanna var vi var så vi började med nästa utmaning – att ta itu med den tjeckiska byråkratin.
För att kunna omfattas av sjukförsäkringen här måste man även skatta här, alltså ha ett jobb. Så det första på attgöralistan var att registrera ett företag. Det var mycket enklare än jag hade trott. I den gråa betongkolossen där man fick vandra i korridorer som inte verkade ha något slut fanns det faktiskt en nummerlapp där man kunde få hjälp med detta på engelska. Vi fick oss en trevlig överraskning. Tydligen var det så bra skattesats här att det var populärt för utlänningar att driva företag så de gjorde det förhållandevis lätt för dem. Inom en vecka fick vi vårt “Zivno” (trading license).
Nästa uppgift var att officiellt flytta hit och ordna med försäkringen vilket var krångligt och tog massor med tid och energi.

Att förverkliga föda-hemma-drömmen i ett land där hemfödsel är illegalt

De två födslarna i Sverige hade självklart påverkat hur vårt överrasknings-nomad-barn skulle födas. Den första var minst sagt traumatisk, och den andra hade jag iallafall en doula med på. Jag var rädd för en smärtsam sjukhusfödsel i en onaturlig miljö när jag egentligen velat ha det tvärtom och dessutom inte kunde språket tillräckligt bra. Så med denna födsel hade vi bestämt oss att det inte skulle ske på något annat sätt än hemma på ett mjukt sätt mot barnet och mig. Fast man är såklart tvungen att registrera sig på ett sjukhus och följa dess regler här. (ifall man skulle befinna sig där).

I unschooling-kretsarna här var det norm att föda hemma då det spinner vidare på samma sak: Att följa det naturliga och ignorera auktoriteter. Jag fick höra saker om de tjeckiska sjukhusen som skrämde mig ännu mer till att föda där. I Tjeckien har man som födande mamma väldigt få rättigheter och behandlas därefter. Statistiken ser dock bra ut ändå. De räddar ju liv på mödrarna med överdrivet många kejsarsnitt och ingrepp. Men för den som har en normal graviditet och fött utan komplikationer som vill ha ett alternativ är det tyvärr omöjligt att få en legal planerad hemfödsel med barnmorskor. Det är som att staten här trots att man har många friheter håller den födande modern i ett järngrepp och ska kontrollera exakt allt och om kroppen föder för långsamt eller för sent enligt deras schema ska det rättas till enligt deras protokoll.

Jag hittade först en engelsktalande barnmorska genom kliniken som ville ställa upp men hon ångrade sig kort därefter eftersom vår födsel skulle ske under hennes semester. Det var typiskt att den skulle vara då när många är lediga. Det var svårt att hitta någon annan och ju längre tiden gick desto mer förlorade jag hoppet. Tills att en amerikansk tidigare födelseaktivist tog med mig på en födelsefestival.

En helt ny värld för alternativ födsel uppdagades

helt i kontrast med den tjeckiska sterila sjukhusbyråkratin. En värld där det fanns födelserebeller som trotsade staten och födde hemma oassisterat och kanske åt upp sin egen moderkaka eller lät den sitta kvar på bebisen (lotusfödsel). Det fanns företag som gjorde kapslar av torkad livmoder. Det såldes kläder med livmödrar på, bärsjalar och tygblöjor i massor. Doulor stod och pratade med de blivande mödrarna. Föreläsningar om amning och annat födelserelaterat hölls också.

Och det fanns visst otroligt modiga hemliga barnmorskor på plats som kunde ge gåvan att få en tryggare naturlig hemfödsel och samtidigt ta en enorm risk då någon hade bestämt att det var en kriminell handling sedan 2012 och ville kontrollera dessa mammor och barnmorskor också. Givetvis leder det här till att många blir rädda och inte vågar. De få som ställer upp ändå gör en fantastisk gärning för att ge en möjlighet till mammor som inte vill ha en sjukhusfödsel där de inte har mycket att säga till om. De är helt enkelt hjältinnor som inte ger upp.

På födelse-festivalen hittade jag min doula som jag gav i uppdrag att hitta en barnmorska då det inte fanns någon ledig där just då. Eftersom det var så svårt att hitta en som kunde överhuvudtaget gick det bra med någon som inte talade så mycket engelska heller. I slutändan fick jag napp och hittade en barnmorska med 40 års erfarenhet. Jag träffade henne under hela slutet av graviditeten parallellt med de vanliga undersökningarna där kliniken var helt omedveten om min egentliga plan. Skulle de veta om det skulle inte jag få mer än en tillsägelse men jag skulle inte avslöja vem som hade fått uppdraget såklart.

En busig bebis och skillnaden mellan svensk och tjeckisk mödravård

Den privata vården som vi har har mycket noggranna kontroller vid varje träff med ultraljud varje gång och lite för många tester för min smak då jag gärna skulle vilja ha lite färre nålstick. Vilket på sätt och vis är en trygghet också. Bebisen har ju dubbelkollats för vissa saker och om det skulle vara något som skulle åtgärdas skulle det vara mycket bättre att hitta det tidigare än senare.

Här är de som besatta av magnesium så jag har fått magnesium-tabletter utskrivna för nästan hela graviditeten. Det var viktigt att jag tog dessa. Järnvärdena var det inte lika stor fokus på. Kanske för att de generella matvanorna i Tjeckien är extremt köttfokuserade? Vid 3:e trimestern låg han först horisontellt och sedan i säte. Jag fick reda på att det var vanligt att göra kejsarsnitt när bebisen låg i säte och att hemfödsel-barnmorskan enbart skulle ställa upp om han låg rätt och var fixerad då det var en alldeles för stor risk för henne annars.

Magen växte alltmer och bebisen låg fortsättningsvis antingen på tvären eller i säte. Ju längre tiden gick desto mer bekymrad blev vårdpersonalen och i sin tur jag också. Jag började med att göra allt jag kunde hitta på för att uppmuntra bebisen till att vända sig till exempel övningarna som fanns på “Spinning Babies“. Hur jag än gjorde hände ingenting.

Övning där man ska ligga på en strykbräda som lutar fast här ligger jag uppochner på en hög kuddar då vi inte har strykbräda.

Vi hade oturen att få en hemsk avloppsläcka i vår lägenhet där bland annat golvet blev förstört så vi var tvungna att bo någon annanstans vid vecka 36. Då erbjöd sig en god vän som hade hus på landet att vi kunde bo där vilket dels var det bästa som kunde hända oss just då och toppen för där fanns också en sluttande gräsmatta med perfekt lutning som passade en av övningarna. Jag låg uppochner ett tag och skyndade mig sen längs floden till tåget för att gå på veckans kontroll. Till min förvåning låg bebisen rätt. Han hade vänt sig under den snabba promenaden. Jag tog givetvis ut en för tidig seger för nästa vecka låg han i säte igen.

Den där naturliga hemfödseln kändes inte inom räckhåll längre. Jag testade något annat den här gången: att stå på händerna i poolen och simma en väldigt massa. Jag körde samma sak som tidigare också att ligga upp och ner på den sluttande gräsmattan och skynda till tåget. Den privata kliniken remitterade mig för ett noggrant ultraljud till sjukhuset som jag inte ville föda på eftersom det verkade som om de skulle förbereda mig på födsel i säte. Denna gången låg bebisen rätt och vi blev överlyckliga! Han tillhörde de 3% som låg i säte efter vecka 37 och nu i vecka 38 hade han äntligen vänt sig! Vårdpersonalen var förvånade och ville veta hur jag hade gjort. Den här gången skulle jag göra alla möjliga övningar för att hålla honom på plats. Så det blev till att skura golv på alla fyra under resten av graviditeten.

De sista veckorna hade jag en CTG-mätare på magen på kliniken och besök där varje vecka. Det var obekvämt och jag ville inte det skulle kunna påverka att bebisen skulle vända sig igen. Eftersom jag inte visste när jag hade min sista mens var mitt beräknade förlossningsdatum dessutom bara en gissning från klinikens sida. Den sista mätningen av bebisen visade att han var fullgången med en födelsevikt på 3600 g och ett huvudomfång på 38 cm. Så vid det sista besöket, vid deras vecka 40 på en onsdag, remitterade de mig till sjukhuset igen för en CTG-kontroll (som ska ta timmar!) 2 dagar senare, och om jag fortfarande var gravid nästa vecka skulle de sätta igång mig. Min man blåste upp födelsepoolen.

Aldrig i livet att jag skulle bli igångsatt på sjukhuset! Dagen därpå bestämde jag att vi skulle bada MASSOR! Och jag kanske skulle åka rutschkana till och med. Så vi tog oss till Centraleuropas största bad-land med våra nomad-vänner Ulrika och Pontus som skulle ställa upp som barnvakter under förlossningen. Medan de andra åkte de roliga rutschkanorna swishade den nu enorma magen runt bland jetstrålarna i “floden” och fick sitt livs shake i vågbassängen.

Fortsättning följer i Del 2!

0 0 votes
Article Rating
Subscribe
Notify of
guest

4 Comments
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Ulrika
6 years ago

Så spännande att läsa om allt som hände under graviditeten. Vilket jobb ni fick göra för att få det precis som ni ville! Vattenlandet var mycket roligt att följa med på 🙂

Anonym
Anonym
6 years ago

Vad får barnet för nationalitet?

Ditte Sg
6 years ago

Hej igen! Nu har jag läst här också…inte bara del 2 som innan…och förstår hur det är med hemfödslar där ni bor! Intressant läsning! Vad fantastiskt att ni ändå lyckades få till en så fin födsel på det sätt du ville! /Ditte