Reflektioner över “home birth punishment”

Det känns nästan som jag svävar i någon slags surrealism när jag tänker vad vi gått igenom efter hemfödseln. Hemfödseln skulle inte ha varit något problem i Sverige men det är inte tillåtet här i Tjeckien. En serie negativa händelser med “vården” här utspelade sig på ett märkligt sett. I slutändan kom insikten: Vi hade råkat ut för  “home birth punishment”.

Hemfödarna och barnmorskorna som förlöser är på sätt och vis rebeller och ett hot som fråntar den auktoritära tvingande vården sin position. De (den statliga vården) förlorar sin roll när man kan klara av att föda barn utan dem. Födseln här är såpass kontrollerad att man har ultraljud vid varenda kontroll på de “bra” klinikerna – i mitt fall var det ca 18 gånger. Är det inte lite mäktigt? Värmen från ultraljudet och grejandet är ju inte direkt bra för bebisen.

Här är hemfödsel olaglig och man måste registrera sig på vilket sjukhus man ska föda på. I slutet av graviditeten är det sjukhusen som har ansvar för en. Jag blev registrerad på det sjukhus som är mest populärt bland utlänningar här – Podoli – av kliniken innan jag hann ordna med att välja sjukhus själv. Detta sjukhus har tidigare haft gott rykte. Utanför stan finns det 3 alternativ (Rakovnik, Neratovice och Horomerice) som är bättre för naturlig födsel nu.

Eftersom jag var registrerad på Podoli fick jag veta under mitt sista besök på kliniken som vi går till (Canadian medical care) att jag måste åka dit för att göra ytterligare ett jobbigt CTG-test. Jag tyckte det var onödigt att göra om det efter bara två dagar men fick höra att reglerna var så i den tjeckiska vården och att jag skulle bli igångsatt följande vecka trots att mitt beräknade förlossningsdatum förmodligen var fel. Det gjorde att jag på mitt eget sätt satte igång förlossningen så att jag skulle slippa tvingas föda där då jag fasade för det.

Strax efter födseln när vi skulle ordna med byråkratin här för att få födelsebevis blev vi skickade fram och tillbaka mellan olika institutioner och fick en nästan i princip omöjlig att-göra-lista som skulle ha olika stämplar och signaturer för att gälla. Det har jag fått höra (i efterhand) att det kallas “home birth punishment” då registreringen inte är lika krånglig när det hanteras av sjukhusen. Nu hade vi tur att vi hade en någorlunda flexibel handläggare och att bitarna föll på plats rätt snabbt ändå. Man ska gå igenom processen de första 3 dagarna men det tog en månad för oss och jag hade hört att de kunde ta längre tid om man inte var EU-medborgare.

Den stressen från att fixa med det här samtidigt som vi skickades på observation med Edward när han var en vecka gammal i samband med all stress som hört ihop med att ordna för att få föda naturligt under graviditeten höll på att ta knäcken av mig. Jag ville kolla upp Edwards hicka. Hans bröst sjönk in mycket när han gjorde det så jag ville att de skulle titta på det. Det var ändå dags för en till rutinkontroll med vägning och mätning. Det var en varm dag och bilen var kokhet som i en bastu när vi körde dit. När vi väl var där var det en annan sjuksköterska som ville göra samma kontroll som under den första undersökningen. Hon drog och slet i honom så han skrek sedan mätte hon syrenivån och hjärtslagen och konstaterade att han hade dåliga värden. Att hon stressade honom hade enligt henne ingen påverkan på värdena. Vi skulle ta oss till barnsjukhuset i centrum på en gång för observation och det fanns ingen tid att åka hem och hämta ombyten. Adrenalinet var på topp. Tänk om det var något allvarligt fel på vår underbara lilla bebis?

Väl framme på sjukhuset blev han först undersökt av en trevlig läkare och sedan checkade vi in på avdelningen där vi skulle sova. Först skulle Edward vägas. Sjuksköterskan råkade riva av honom halva navelstumpen och funderade ett kort tag varpå hon slet bort resten. Edward skrek när det köttiga såret blottades. Hon sa att det var normalt att göra. Ingen av sjuksköterskorna pratade engelska.

Vi hade inga blöjor kvar då vi blev tillsagda att åka direkt till sjukhuset och inte hade planerat att vara ute så länge. Vi möttes av otroligt sura blickar och en suck. Efter en lång stund kom en sjuksköterska med några flera storlekar för stora blöjor och sa med en barsk ton att vi minsann behövde ge dem tillbaka. Jag fick dela rum med en jättetrevlig förstagångsmamma som hade en bebis som blivit vaccinskadad av ett vaccin mot influensa som hennes läkare pressat henne att köpa. Hon förstod engelska men kunde inte prata så mycket och det var samma med tjeckiskan med mig fast lite värre. Hon hjälpte mig med att förklara reglerna på sjukhuset. Man måste skriva under ett kontrakt att man är i deras omsorg och kommer följa deras regler när man är där. Vår avdelning hade galler på fönstrena och utgången var låst inifrån.

De fängelseliknande rummen var slitna och alla möbler där var i målad metall och såg ut att vara minst 50 år gamla. Jag fick inga sjukhuskläder, handdukar eller någon mat alls. De hade redan serverat middagen klockan 18 och då var vi undersökta i rummet på bottenvåningen. Toaletterna delade en toapappersrulle i rummet utanför som man fick ta med sig innan man gick på toa. De var riktigt ohygieniska.

Jag hade en bekväm säng och Edward fick en babysäng med hård lutande botten som han var tvungen att ligga på. Under den hårda bottnen fanns en underdel till ett andningslarm av samma typ som man kan köpa själv för runt 300 kronor. Jag förklarade att Edward aldrig hade sovit utan mig och att det förmodligen inte skulle gå och frågade om jag kunde flytta andningslarmet till min säng men det fick jag inte med förklaringen att här måste man följa “pravidla” – reglerna alltså.

Dessutom måste jag fylla i ett schema med hur mycket han vägde innan han ammar och efter, väga blöjorna och skriva ner tiden också. Eftersom han blev ledsen varje gång jag lade ner honom i babysängen startade en ond cirkel med amning, kiss och bajs, vägningarna och försöka lägga ner honom. Givetvis glömde jag att stänga av andningslarmet när jag tog upp honom flera gånger så att larmet tjöt och väckte grannens bebis och gjorde Edward rädd också. Paul hade åkt hem och hämtade ombyte, blöjor och smörgåsar och en banan till mig. Först klockan halv två på natten efter att Edward varit vaken och tröstats i mer än 6 timmar fick jag tillåtelse att samsova och äta min banan. Vid det laget var jag alldeles skakig av all stress och ögona kändes som de skulle trilla ut. Jag kände att jag inte alls skulle klara att ta hand om Edward alls längre och som om jag hallucinerade. Vi är evigt tacksamma att våra vänner Ulrika och Pontus ställde upp som barnvakter under natten också och hade fredagsmys med pojkarna. Jag vet inte vad vi hade gjort annars.

Följande dag var jag helt groggy efter att ha sovit någon timme på morgonen då jag höll uppsikt över Edward. Läkaren gav oss tillstånd att lämna observationen fast lite motvilligt eftersom jag struntat i att fylla i schemat resten av natten. Han rekommenderade oss att stanna en natt till och gav mig felaktiga råd om amning i samma veva. Värdena hade sett bra ut så vi bestämde oss att lämna så fort vi fick. Sjuksköterskan som kom på morgonronden uppmanade oss att göra det så att han inte skulle bli sjuk. Det fanns ju väldigt många sjuka barn här. Efter den här traumatiska natten hade vi återhämtat oss efter några dagar och Edward mår bra även om vi såklart håller extra koll. Det behöver väl knappast sägas men efter denna upplevelse då det känts som sjuksköterskan skickat oss dit som någon slags bestraffning har vi hittat en annan privat engelsktalande klinik som vi registrerat Edward på.

Förra veckan när Edward fyllde 1 månad ville jag göra en efterkontroll hos gynekologen på Canadian för att kolla om det läkt som det skulle och jag ville fråga om en “tyngdhetskänsla” som jag hade. Jag mår inte dåligt på något vis men det kändes inte som organen hamnat på rätt plats än. Det fina med hemfödsel är ju att kroppen utsätts för mindre stress och därmed blir det färre komplikationer men eftersom jag gått på efterkontroll i Sverige med mina andra två ville jag göra det här också.

Det första gynekologen sa var att hon hört att jag fött hemma (min offentliga version är att “han kom för snabbt” för att undvika frågor) medan hon skakade på huvudet och sa med en suck att jag borde ha förlösts med kejsarsnitt för så skulle man ha gjort på Podoli-sjukhuset. Sedan undersökte hon mig med ultraljud och konstaterade att livmodern var “för stor” fortfarande och att jag skulle ha tagit en spruta för att den skulle dra ihop sig (inte oxytocin) och att jag borde göra det nu varpå jag avböjde erbjudandet. Det var ett konstigt påstående eftersom det tar 6-8 veckor för livmodern att gå tillbaka till sin vanliga storlek. När hon undersökte mig och jag frågade om livmodern hade sjunkit sa hon att den inte gjort det men att jag hade ett bakre framfall och bråck och något med slemhinnorna som jag inte förstod och att det var illa så jag skulle operera det inom ett år med ett “mesh” (nät?) och dessutom skulle ta hormoner så att jag måste sluta amma då. Hon visste såklart inte att jag ammat mina två andra pojkar fyra år vardera. Jag frågade om jag kunde göra något så att det kunde läka naturligt. Några övningar? Ändring av kost? Nä det var bara operation som kunde fixa det här. Och jag förklarade att jag hade fått några stygn både utvändigt och invändigt av en barnmorska varpå hon trodde att jag hittade på och skakade på huvudet igen.

Jag fick inte svar på mina frågor och kände att det inte var värt att försöka. Hon bokade tid med deras specialist för att planera operation och var otroligt otrevlig mot mig. På vägen hem kände jag mig alldeles skakig av nyheten. Varför kunde hon inte ha talat om detta på ett respektfullt och förstående sätt? Jag hade trott att jag kanske skulle få råd om bäckenbottenträning men nu var jag trasig tydligen. Och hur trasig jag var visste jag inte eftersom det fanns ett ointresse från henne att förklara. Väl hemma googlade jag och frågade i grupper vad det kunde vara och fick svar att det kunde vara fistlar (hål) och allt möjligt. Det pratas inte om det men det är inte helt ovanligt att bli förlossningsskadad. Utdragna förlossningar, okunskap och brist på stöd från vårdens sida tror jag kan vara orsaken till det. Med den första förlossningen hade jag ont i ett år så det kändes inte helt främmande att det kunde ha hänt något ändå.

Jag var tvungen att gå ut och andas med gråten i halsen. Som tur var kunde jag bolla lite med en vän, andra förlossnings-skadade och den fantastiska hemliga barnmorskan V som sa att hon skulle komma och titta på det så fort hon kunde. Efter helgen när hon kom och tittade konstaterade hon att det såg helt normalt ut (!) Det tar tid för allt att hamna på plats igen. Det syntes inget bråck överhuvudtaget. Att bäckenbottenträna skulle hjälpa och även ingen träning alls skulle nog göra att det gick tillbaka, sa V. Exakt detta hade jag hört i en av grupperna också. Och att det var bäst att kolla hos gynekolog efter ett par månader så det kommer jag göra. Jag hade fått namnet på en bra engelsktalande för att få ett andra utlåtande.

V satte sig ner med mig och berättade om hur det låg till med förlossningsvården och berättade mer om hur Podoli-sjukhuset funkade. Från en vän hade jag hört att man var tvungen att stanna där i 3 dagar och hålla på med vägnings-schemat. Och jag visste innan att de gärna gjorde kejsarsnitt om man var “för långsam”. Jag fick nu höra att de helst ville förlösa alla med kejsarsnitt och att cheferna där skrattade åt sjukhus som fortfarande lät mödrar föda på naturligt vis. Och att den onda sjukhuschefen Ladislav Krofta varit en del av anledningen till att hemfödsel är förbjuden här sedan 2012 och att han även har ett samarbete med Canadian.

Att det kanske är därför de hade sagt att jag var skadad och skulle opereras. Hon tyckte det var fruktansvärt att man skulle kunna ge en såpass felaktig diagnos och medvetet operera när det inte behövdes och att det tyvärr var vanligt att man utförde onödiga operationer och lät kvinnor tro att det var läkarna som skulle föda och inte de själva.

När hon hade gått kunde jag inte låta bli att googla. Mycket riktigt dök artiklar upp om den knivglade mannen som egentligen var kirurg. Han var en av cheferna och var nöjd att han kunde kombinera chefsjobbet med att få operera också. Det måste alltså vara hans hobby. På bekostnad av kvinnors hälsa och självförtroende att kunna föda. Jag bestämde mig för att avboka tiden med specialisten och hjärtat hoppade nog över att slå ett slag när jag dubbelkollade med V då han hade ett mycket bekant namn. Det var en märklig mardrömsliknande lustig känsla som kröp över mig när jag förstod att det var samma person! Han jobbade alltså både på Canadian och Podoli. Nu föll bitarna på plats. De rigorösa kontrollerna under graviditeten, att jag skulle “förbereda mig” för kejsarsnitt då bebisen troligtvis fortfarande skulle ligga felvänd, hotet att bli igångsatt, den negativa behandlingen då jag fött hemma, att jag skulle ha haft kejsarsnitt, och den kommande operationen.

Det är sån himla tur att jag kollade upp det. Jag fick klart för mig att det faktiskt var verkligt att det fanns incitament att dra nytta av nyförlösta som mig, särskilt om de gick sin egen väg, men det är ju fruktansvärt för alla som inte gör det och som låter sig luras att de inte är kapabla att föda.

Jag undrar var man skulle kunna få vård där det finns incitament att ge bästa möjliga istället för att dra nytta av folk eller ge bristfällig vård. Det är ju meningen att man ska känna sig omhändertagen i vården – inte rädd för den. Tyvärr har jag hört flera otäcka historier om förlossnings-vården här och jag är verkligen inte den första i min bekantskapskrets att föda hemma. Hela den här cirkusen med vården här har varit en riktigt otäck upplevelse.

Men en sak vet jag säkert iallafall. Att få föda naturligt med egen kraft utanför systemet med stöd av en fantastisk barnmorska har varit ett av de bästa besluten vi fattat.

Vår födelseberättelse

Del 1 – Om graviditet och planering av hemfödsel i ett land där hemfödsel-barnmorskor är rebeller.

Del 2 – En hemlig födsel i vatten hemma 

Del 3 – Bröstmjölksdonation i Tjeckien

Del 4 – Byråkrati i Tjeckien

0 0 votes
Article Rating
Subscribe
Notify of
guest

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments