måndag 19 februari 2018

Tillbaka till byn efter 3 år


Ett kort återbesök till det vackra hemlandet men under ytan finns den där lömska tvingande konstruerade verkligheten. Allting ska vara så likformat. Nästan ingen annanstans är allt, till och med tankarna, så likformade. Man ska ha den rätta åsikten just då. I framtiden kanske alla vänder och tycker det nya som har bestämts när någon nyckelperson inte tycker det gamla är rätt längre. Och man ska absolut inte ifrågasätta folks sätt att uppfostra sina barn till att göra saker som de tycker att de måste göra för att det finns inom samhällets gränser, även om det innebär våld och tvång.

Våld och tvång är ju naturligt att använda där mot de små som inte kan försvara sig eftersom de som använder det är så säkra på sin sak och inte kommer vilja erkänna sina fel. Som att tvinga alldeles för små barn iväg på förskolan. I många kulturer hade detta setts som misshandel. "Vabruari" är något som jag tror är unikt för Sverige. Överallt var det hostiga och snoriga barn. Vi blev förkylda. Jag är övertygad om att det är ekvationen många människor på samma plats + stressen för barnen att separeras alldeles för tidigt från sina föräldrar som är anledningen till att det är så många sjuka. Själva ordet "förkylning" är missvisande då man inte blir sjuk av att bli kall. 

Den här resan handlade egentligen om två besök, helt olika varann, men ännu mer om min inre resa. Bort från det gamla. Jag känner att jag har tappat min identitet efter att inte ha bott i Sverige på så lång tid. 3 år. Det var 3 år sedan vi satte foten i orten där vi bodde innan vi lämnade Sverige. Allt var sig så likt. Ljuden var likadana och känslan och sättet människorna var på men ändå, ändå var det som att jag var frikopplad på nåt sätt. Jag kan inte längre relatera till den svenska vardagen nu när vi lever som vi gör. Det är som att befinna sig på en annan planet. Som att folk går omkring med osynliga bojor och gör vad de gör för att det är förutbestämt och inte för att det är rätt eller fel. 

Jag kan inte heller relatera till rötterna då jag varken är svensk eller polsk och flera nyckelsläktingar är borta från våra liv. Vi besökte farmor och farfars grav 3 år efter farmor gick bort. (ungefär samtidigt som vi lämnade landet). På senare tid har farmor gjort det jobb som andra personer i släkten borde ha gjort att finnas där för oss, för barnen, och kunna bolla livets stora frågor med. 

Jag har funderat på att börja släktforska för att ge vår lilla familj en bakgrund och en ursprungskultur. Som det är nu är det en slags futiristisk ny kultur de får med sig där de är "globala världsmedborgare" som lätt kommer in i nya kontexter men aldrig har en garanterad tillhörighet. Men de måste få veta var de kommer ifrån. Idag är de glada och trygga barn som inte har något att oroa sig för, utöver vad de läskiga ljuden kan vara på nätterna. Kanske tvättmaskinen är på. Eller någon promenerar förbi fönstret. Utöver detta verkar det inte finnas något särskilt men i framtiden kanske de börjar fundera på deras egen bakgrund och vilka de är egentligen. Fast vad vet jag, det är kanske bara jag som har min egen identitetskris. Jag tror jag vet vad jag ska göra åt det. Vi kringvandrande nomader som är överallt och ingenstans. Vi som lämnat och inte går tillbaka. Vi är ändå ett "vi" vilket är en "tribe" på sätt och vis ändå och pionjärer för ett nytt globalt sätt att leva på.

Vår senare del av den korta Sverige-vistelsen spenderades med goda vänner. Jag och min man kom på att det var alla hjärtans dag när cafe-biträdet ställde fram blommor på bordet.Vi delade på en enorm kanelbulle och drack kaffe. Med bebis bara. Så mycket dejt det kan bli med 3 små nomadbarn.

Jag saknar vildheten. Den har en fast punkt i mitt hjärta. Jag behöver komma hit och andas. Kanske lite oftare än vart 3:e år.

fredag 16 februari 2018

Vi lär oss om krig och kanoner på Malta



Om man inte vet så mycket om Malta kanske man tänker sig den där stereotypiska bilden med färgglada fiskebåtar och ett stenigt landskap omgivet av ett turkost hav. Jag visste inte direkt vad man kunde hitta på förrän vi var på plats. Vi hade inte tagit reda på så mycket om turistiga saker innan och tänkte att vi hittar på vad som faller oss in när vi är där.

Jag fick reda på att det var fiskmarknad i det lilla samhället Marsaxlokk så vi tog oss dit på morgonen och kikade lite grann på de typiska färgglada båtarna och marknaden. Värden hade rekommenderat att parkera i Birgu och ta båten därifrån till Valletta. Vi missade båten och behövde leta upp ett kafé för att amma Edward och gå på toa. Nära där båtarna gick låg ett museum som heter "Malta at war". Det blev en bra paus. Det fanns en svenska som jobbade där som berättade om att det fanns flera intressanta ställen att besöka om man ville lära sig om andra världskriget och historia på Malta. Vi köpte en kombinationsbiljett som gällde 4 ställen. Museet hade en intressant utställning och där kunde man gå vilse i katakomberna som människor gömt sig i under andra världskriget. Man födde till och med barn i katakomberna. Stenen var mjuk så familjerna kunde gräva ut sitt eget lilla rum som kanske var 2 x1,8 m stort. 

I Valletta finns en tradition som heter "The saluting battery" där man dagligen skjuter med kanoner kl:12 och kl:16. Vi kikade på det med och utforskade gatorna där i samma veva. Det var lite som att befinna sig i gamla stan med mysiga gågator och många kanoner och konst lite här och var. 

Den näst sista dagen besökte vi Fort Rinella. Det tycker jag faktiskt var en av höjdpunkterna på resan. Det var nästan inga turister där och en del av personalen jobbade där frivilligt (och tog emot donationer). De var intresserade av historien och levde sig in i den. Man fick prova på att skjuta med musköter och kanoner om man ville. Pojkarna klädde ut sig som soldater och jag lånade en soldatjacka med. (Det var kallt). Fort Rinella är svårt att ta sig till om man inte har bil. Det kanske är därför det inte var så många där men det är absolut värt att ta sig till för att lära sig om historien och om man vill stödja organisationen som drivs av verkliga entusiaster. Det är så mycket roligare att lära sig om historien på plats. Det märks att pojkarna tycker det också. Tänk om de hade tvingats läsa om det instängda i ett klassrum! Jag minns själv mina egna historielektioner med dels bittra gubbar och tanter som iallafall dödade mitt historie-intresse. Vi är glada att kunna ge den här gåvan genom unschooling och se dem så intresserade och att de faktiskt lyssnar och vågar ställa frågor.

Här är lite bilder och en film.



Marsaxlokk

Marsaxlokk


Marsaxlokk.
Utsikt över hamnen i Birgu
Vi tog båten från Birgu till Valletta. Birgu är också trevligt att gå omkring i. I bakgrunden syns Fort St. Angelo
Katakomber som man hittar på Birgu (Malta at war museum).



Förlossningsrummet (Malta at war museum).

Kanon på Upper Barakka Garden i Valletta.

Kanoner på Upper Barakka Garden i Valletta. Den som mannen står vid var den som sköts.

Fort Rinella.

Fort Rinella.

Fort Rinella.

Soldaten visar hur man använder musköten och olika vapen från olika epoker.

Winston får hålla.

Henry tar flaggan istället.

Världens största kanon. "The 100 ton gun" finns på Fort Rinella nära staden Birgu.

Vår guide, som råkade vara svensk, berättade att det desalinerade dricksvatten var så äckligt här att man ofta drack te.



onsdag 7 februari 2018

Hemskolning och alternativ utbildning på Malta


Vi har spenderat nästan en vecka på Malta och bland annat träffat och skrivit till hemskolare här. De har berättat vad de vet så här är min sammanfattning av vad jag har förstått gäller på Malta:

Vi råkade bo i Marsaskala av en slump utan att veta att familjerna på Malta brukade träffas där. Så när jag ville undersöka saken och kontaktade hemskolarna bestämdes träffen där vilket var skönt för oss med några minuters promenad. I Marsaskala finns en liten hamn, lekplats, liten strand och en stor park för familjer som heter "Family Park".

Jag fick bland annat veta att hemskolning inte är tillåtet och att alla privata skolor måste följa deras skolplan. Alltså ganska likt det svenska systemet men utan de hårda konsekvenserna där. De flesta av de ca 450000 som bor här vet inte vad hemskolning är och de som har hört om det ser det oftasts som negativt.

Det finns inga malteser som hemskolar här enligt hon som är den drivande personen bakom rörelsen här. De som bor här är skrivna i något annat land och låtsas bo där. De är 3 familjer som faktiskt bor och hemskolar på huvudön och 5 familjer på Gozo. Det kommer och går nya "worldschoolers" hela tiden.

Alla familjer som hemskolar är utländska eller har en förälder som är utländsk. De som jag har träffat har inga problem med hemskolning eftersom myndigheterna inte bryr sig så mycket om den stora mängden expats här (ungefär 20000). Bara de betalar skatt är de glada. Det finns en familj som anmälde sig som hemskolare som är från Sydafrika och fick tillstånd att hemskola här eftersom de inte bor här permanent. Ingen annan har gjort det vad de vet. Alla andra föredrar att befinna sig under radarn.

Kärngruppen som består av 2 familjer jobbar för att förändra systemet. Om en månad kommer organisationen "hdsla"s chef hit och de hoppas få till ett möte med utbildningsministern. Malta är en liten ö-nation så egentligen finns det potential för utbildningsfrihet.

Eftersom de är så få som faktiskt hemskolar här så finns det ingen organisation bakom såsom ett "Homeschooling Coop" eller fasta aktiviteter. Däremot har de träffar och arrangerar events då och då.
De 3 familjer som jag pratat mest med försöker hitta ett annat land att flytta till och vill ha en gemenskap. De bor här antingen för att de har familj eller pga det sköna vädret.

Ingen av hemskolarna jag har pratat med vill sätta sina barn i skolan här. Privata skolor måste följa skolplanen och tvinga barnen att göra prover precis som vanliga skolor. Skillnaden mellan privat och statlig är i princip obefintlig. Den enda skolan som verkar lite friare är den internationella. (men den är dyr)

Om man vill träffa hemskolarna eller höra mer med dem bör man gå med i Facebook-gruppen. Här är en lista på "Friskolor". Obs alla måste följa den maltesiska skolplanen utan de dyra internationella. Montessori finns enligt hemskolarna bara för dagisnivå. Här hittar man gruppen för svenskar på Malta. Mer resurser för Malta för frihetliga finns i Maltatrådarna på Bubb.las forum för medlemmar.

5 pojkar i ungefär samma ålder hade kul tillsammans medan vi vuxna plus bebis pratade hemskolning.

Här är mina plus och minus (så som jag upplever det under detta vinterbesök) på Malta:

+ Vädret. Jätteskönt att slippa vinterkläder. När det är soligt på vintern kan man gå med en tunn tröja. Temperaturen är runt 15-18 c. Vattnet är 15 c.
+ Malteserna som vi har träffat har varit trevliga och hjälpsamma.
+ Skön internationell vibe. Många svenskar.
+ Havet. Vackra turkosa nyanser. Stora härliga vågor och frisk vind. Finns möjlighet till olika vattensporter.
+ Den färska delen av maten. Färsk och lokalproducerad frukt och grönt och fisk från havet.
+ Relativt billigt att flyga till olika länder.
+ Bra stämning för entreprenörer och frihetliga
+ Låga skatter för företagare.
+ Engelska är ett huvudspråk och det finns mycket i kulturen från Storbritannien som gör att en svensk känner sig lite mer hemma.

- Trafiken! Spenderade en halv dag att försöka åka till Gozo. Det var 28 km..Svårt att ta sig till olika ställen pga trafiken så det är svårt att hitta på saker om man behöver ta sig någon annanstans. Nästan omöjligt att hitta parkeringsplatser.
- Dålig infrastruktur för lokaltrafik. Inga spårvagnar, tåg eller biltunnlar. De har en hel del att fixa där.
- Brist på hemskolare och frihetliga skolor.
- Maten. Mycket är importerat och dyrt.
- Avsaknad av växtlighet och natur. Det är en "sten-ö" utan sjöar, floder och skogar. Det finns däremot blommor, kaktusar och små odlingar på landsbygden
- Klaustrofobisk känsla. Mycket bebyggelse på liten yta. Hus. människor och spår av människor nästan överallt. Gozo har jag hört ska vara bättre med mer natur.
- Dåligt vatten. Vi har blivit avrådda att dricka kranvattnet och ens använda det för att koka men när jag kollade upp det är vattnet här desalinerat och inte farligt att dricka i små mängder. Det smakar inte gott och det känns ganska miljöovänligt att köpa så många flaskor,
- Ganska smutsigt och oorganiserat. Alla på gatan där vi bor ställer sina soppåsar rakt på gatan så att de vilda katterna river upp dem.
- Det finns inte mycket barn här faktiskt. Har inte kollat upp statistik men man ser inte många. Lekplatser och områden att cykla på är få. Stränderna vi har varit på är antingen små eller har klippor där man inte direkt kan slappna av på med små barn.
- Kostnaden. Mat tycker jag kostar ungefär lika mycket som i norra Europa. Men Lidl finns iallafall. Äta ute kostar ungefär 11 eur för en maträtt och ca 2-3 eur för en dricka. Boende och el är dyrt. Det finns ingen produktion nästan (eftersom det är en sten-ö) så mycket importeras.
- Man får inte spola ner toapappret.
- Det är som barnen sa. Beige. Husen , gatorna, hela ön.

Så sammanfattningsvis kan jag säga att Malta har mer minus för oss men att det finns mycket vi gillar här också och det var särskilt roligt att få träffa hemskolarna och svenska libertarianer här. Om man inte använder bil och bryr sig om naturen så mycket och det inte är viktigt med en stor hemskolnings-gemenskap tror jag att man kan trivas rätt bra.

lördag 3 februari 2018

Belfast: Titanic och graffitiväggar


Henry är familjens Titanic-expert och eftersom han älskar Titanic så mycket (och det är ett intresse han har haft i 1,5 år) så tog vi honom till slut till Titanics födelseplats till hans födelsedag. Dagen spenderades först på Giants causeway (på grund av tidsbrist på grund av kostnaderna här) och sedan bodde vi i lägenheten med utsikt över varvet där Titanic byggdes. Det var vackert med soluppgång över bockkranarna H &W i Titanic quarters.


Alldeles vid varvet har en minnesplats byggts i, vad vi tycker, är ful modern konst-stil. Det är meningen att det ska föreställa stjärnan från White Star Line och isberget, men jag föredrar byggnadsstilen från Titanics tid. Muséet är väl värt ett besök. Vi köpte det stora paketet med guidad tur, extra besök på WhiteStarLinebåten SS Nomadic och olika attraktioner.


Själva utställningen är interaktiv med många bilder och till om med en bergochdalbana i slowmotion som påminner om den som finns i filmen Idiocracy. Detta var säkert ett oerhört dyrt projekt som av döma av hur de har spenderat pengarna säkert betalades av någon annan och inte för att gå med vinst. Hursomhelst så uppskattade vi allihop den guidade turen och det var något alldeles särskilt att se markeringarna där Titanic byggdes, hur enormt stort detta fartyg faktiskt var och vilka krafter som lagts på att bygga det. Det var absolut värt ett besök att åka dit.

Fartyget SS Nomadic användes för att transportera passagerarna till de stora fartygen som tex Titanic. Hon byggdes 1911 och används idag för utställningen.

Bagage på SS Nomadic

Man kan prova på att försöka styra SS Nomadic.

Presentbutiken i museet har exakt allting med Titanic på. Till och med te, choklad och bebiskläder. Winston fick en kompass och Henry ett mynt.

Salen där Titanic ritades upp.

Varvet där Titanic och Olympic byggdes.



Såhär stor var Titanic.

Nästan inget kunde vi finna om exakt varför Titanic sjönk men det gör ingenting för vår lille expert har redan talat om för oss att det är den dåliga kvaliten på stålet och i kombination med att det brann i kolkammare som stålet försvagades och det därför blev hål på det när Titanic krockade med isberget. Utställningen skildrade mest känslorna och förväntningarna med Titanic inte så mycket om det tekniska.

Foto på när Titanic sjösattes. Det tog drygt en minut.

Under vår sista dag innan vi begav oss igen ville jag titta på stadens politiska graffiti-målningar. Först gick vi till "fel" graffitivägg. Den låg i centrum någonstans men det var rätt coola målningar ändå och vi kunde se St Annes CathedralMcGurk-baren som bombades, och roliga antikvariat och caféer. Det var Shankill Road man skulle gå på för att se de politiska väggmålningarna men vår tid rann ut så vi fick köra där på vägen till flygplatsen istället utan att stanna. Några av graffitimålningarna där lyckades jag iallafall få med på bild. 

St Annes Cathedral.

Inuti. Vi lade märke till att det inte var bänkar utan stolar man skulle sitta på och att de hade olika kuddar.

Det skulle vara önskvärt om de kunde göra reklam för Bitcoin istället med den översta målningen när de ändå har skrivit BTC.

Så brittiskt det kan bli?

En annan kyrka som såg ut lite som en raket.

Den här gatan verkade vara Belfasts gayklubbdistrikt där det fanns flera regnbågsflaggor och den här tjusiga målningen.

McGurk-baren och minnesplatsen för de som omkom i bombningen.

Mittemot McGurk.

De brittiska skolorna ser ut som vad de är med de höga staketen.

Jag gissar att den här målningen handlar om "den stora svälten".

Bilderna nedan är tagna från bilfärden på Shankill Road.

















Jag tyckte Belfast verkade vara en "rå" men mysig stad ändå. Lite som Göteborg. Vacker natur runtom, hamn-miljö och ganska slitet.