onsdag 23 maj 2018

Vad är egentligen "fredligt föräldraskap"?



Jag skriver ganska mycket om fredligt föräldraskap i bloggen men kom på att jag har glömt att berätta mer om vad det egentligen innebär, så här kommer en relativt kort beskrivning.

Fredligt Föräldraskap (peaceful parenting) beskriver ett sätt att vara förälder som försöker möta barnets och föräldrarnas biologiska och känslomässiga behov på ett konstruktivt sätt utan våld. Man kan beskriva det på flera sätt. Det finns något som kallas "nära föräldraskap" också, (attachment parenting), som man lätt kan blanda ihop det med. Jag skulle säga att filosofin är ganska snarlik men skiljer sig från nära föräldraskap genom friheten som är själva grundpelaren. Frihet betyder enkelt uttryckt att inte vara begränsad på något sätt. Och i det här fallet sålänge det inte går i konflikt med förälderns moraliska ansvar att ta hand om barnet så att det inte skadar sig och får med sig vad hon eller han behöver i vuxenlivet. Alltså tvärtom mot våld och tvång. Nära föräldraskap är självklart en fredligare väg att gå än att vara vanlig mainstream-förälder men ett fredligt föräldraskap är ett steg ännu längre skulle jag säga, då jag märkt att nära föräldrar tar till sig vissa fredliga metoder men utelämnar andra. (tex bär barnet i bärsjal men tvingar det gråtande barnet till dagis).

Termen "nära föräldraskap" innebär alltså till viss del tvång. Kanske några försvarar sig med att det är nödvändigt medan en fredlig förälder anser att det inte är det. 

En fredlig förälder följer icke-aggressionsprincipen och värnar om äganderätten till sig självt. Det vill säga att man utgår från att barnet äger sig självt och att föräldrarna förmyndar honom eller henne. Vilket innebär att staten inte äger barnen och inte har rätt att tvinga dem. Barnet har inte möjligheten att välja sin födelse eller sina föräldrar. Barnet är därför den enda individ som har en positiv rätt knuten till en annan individ - det vill säga mamman och pappan. Det här tankesättet omkullkastar allt vi har lärt oss om hur våra liv ska se ut i vårt samhälle idag.

Varje barn har och formar sin egen personlighet utifrån sina medfödda egenskaper och unika livserfarenheter. Det viktiga är att barnet trivs med sig själv och sina föräldrar eftersom det är det enda barnet inte kan välja bort. Barnets föräldrars plikt är att se efter honom eller henne på det bästa sätt de kan utifrån sina möjligheter och ger de verktyg som behövs för att kunna ta hand om sig självt i vuxenlivet på ett optimalt sätt. För detta krävs något annat än vanligt föräldraskap. 

Fredligt föräldraskap ska inte blandas ihop med ett tillåtande föräldraskap (permissive parenting). Detta betyder att man har en "fri uppfostran" där barnet gör precis vad som helst utan att ta hänsyn till andra eller ta konsekvenser. Fredligt föräldraskap är absolut inte den lättaste vägen att gå. Man måste hela tiden tänka på hur man själv beter sig och kunna argumentera och övertyga istället för att tvinga. Att bete sig 100% korrekt hela tiden som fredlig förälder kan nog ingen men det handlar helt enkelt om att tänka på sitt eget agerande och utgå från det här tankesättet så att man ställer sig så nära det går genom att ständigt lära sig och förbättra sig.

I Radio Frihetligt berättar jag lite om hur man kan göra för att inte tvinga och lite mer om själva filosofin. (fast vi hinner inte bara glida lite på ytan såklart, då det finns väldigt mycket mer att ta upp.)



Så kort och gott handlar fredligt föräldraskap om  att lyssna och "se" barnet och att man inte använder straff eller våld. Det finns flera anledningar att välja den här vägen. De främsta tycker jag, är att stress skadar hjärnan, och att jag vill att mina barn ska känna sig trygga. Jag vill att de ska knyta an till oss föräldrar och att vi ska finnas i varandras liv i framtiden även när de är fria att välja bort oss om de vill.

Att möta spädbarnets behov på ett sätt som är biologiskt och psykologiskt riktigt:

Spädbarnet är inte färdigutvecklad för att kunna stå på egna ben. Människobarn föds på tok för tidigt för att de har större hjärna. För att huvudet ens ska kunna komma ut måste barnet födas tidigare än dess kropp och motorik hinner utvecklas för att tex kunna stå på sina egna ben som en kalv till exempel. Ett så pass litet barn behöver hjälp med nästan allting och har ett behov av att vara nära sina föräldrar. Genom att bära i bärsjal kan mamman eller pappan ge sitt barn trygghet på ett bekant sätt, lite som det kändes i magen, i den nya världen. Att bli buren hjälper dessutom till när magen är orolig, och får ut rapar smidigt av sig självt, efter till exempel amning. Bära barn har människan gjort i alla tider. För att barnet inte kan lämnas någonstans själv eftersom det då kan bli uppätet eller frysa ihjäl. För att det är praktiskt och man kan göra saker samtidigt som barnet sitter fast på en. För att en korrekt bärposition hjälper till att hålla höften i rätt position och gör så att barnets huvud inte blir platt. För att barnet känner sig tryggt när det får höra förälderns hjärtslag och känna värmen. Det finns många fler argument för att bära i bärsjal men de här är de viktigaste tycker jag.

Jag skulle vilja kalla det för att barnets första tid i den nya världen egentligen är den fjärde trimestern. Som att vara gravid men utanför kroppen. Helt beroende av sin mors kropp för att kunna överleva. Barnet får inte näringen genom navelssträngen längre utan genom att suga på mammans bröst. Mjölken är dessutom som ett slags mirakel-elixir som motverkar alla möjliga sjukdomar och som kan användas på sätt också, som till exempel nässpray och som salva mot utslag. Amningen är något som borde vara en självklarhet men som inte kan försvara sig själv. Det går inte att tjäna pengar på amning men man kan göra det på konstgjorda preparat genom att göra reklam för det och genom att lägga över förlossningsvården och "ansvaret" för amningen på staten så att amningen till slut förloras. Staten tjänar pengar på bröstmjölksersättning. Information om amningen förvrängs iochmed att det också skapar anknytning till modern och det motverkar viljan att lämna över barnen alldeles för tidigt till statens förvar, i form av dagis.



En bortglömd kunskap som har varit en naturlig del i människornas liv i miljontals år är att hjälpa sina bebisar med toa-besöken. Blöjor är ett relativt nytt påfund som verkligen förenklar vardagen för nyblivna föräldrar men samtidigt tränar barnet att smutsa ner sig i blöjan. Detta är onaturligt och det tar tid att vänja av sig vid blöjor. Särskilt de som gör att det känns torrt fast det inte är det. Man kan hjälpa barnet med att kissa och bajsa på ett naturligt sätt även i våra moderna liv. Det kallas Elimination Communication på engelska eller enkelt uttryckt EC på svenska. Här kan du läsa lite om hur man kan göra det.

Något annat som inte tas för givet i vår kultur är att sova tillsammans. Precis som jag skrev om att bäras ovan så skulle det innebära döden att lämnas ensam så det är programmerat i våra gener att sova tillsammans och känna kroppsvärmen från föräldern. I många andra kulturer skulle det ses som barnmisshandel att sova separat, även för större barn. Gråt och skrik är en tydlig indikator på att något är fel och att man ska rätta till det. Det är därför spädbarn som lämnas ensamma gråter.

Förskola i alldeles för tidig ålder (innan 3) är norm i Sverige. Helst från 1 års ålder. Det är något som är riktigt galet när det går så långt att ett helt samhälle (nästan) släpar sina gråtande bebisar till förskolan och går därifrån övertygade att det är ska vara så. Föräldrarna har tappat kopplingen till det naturliga helt enkelt. Barnet gråter = Något är fel. Barnet behöver närhet. Inte lämnas in på förvaring. De få som inte lämnar in barnen på förskolan vid ett års ålder får ofta kritik och frågor från familj och bekantskapskretsen när barnet ska börja på dagis. För att de gjorde så själva och det förväntas av dem. För de få som kämpar mot blickar och anklagelser, vill jag bara säga en sak: Ni lever i en bubbla. Det är ni som är normala. I resten av världen är det ytterst få som lämnar in sina bebisar på institution. I många länder, tex här i Östeuropa, tar de inte ens emot barn under 3 år i förskolan. För att de inte kan gå på toaletten själv och kommunicera. Borde inte det här vara den allra största varningssignalen: Barnen kan ju inte kommunicera sina behov med främlingarna, och får säkerligen inte den vård och närhet de skulle fått med en vuxen som tar hand om dem när det kanske går en vuxen på 15 ett-åringar? Ekvationen är omöjlig. Det finns bara en anledning till att lämna in så pass små barn till förvaring: För att man inte har planerat för småbarnsåren och jobbar och betalar skatt. Till ett system som fortsätter att finansiera den här typen av ondska att bryta ner små barn som kommer göra såhär i sin tur. Det försvårar att bryta cirkeln. Det finns absolut inget fel på att lämna barnen med vuxna som de känner väl eller på en förskola där personalen hinner ta hand om dem och engagerar sig när de är mogna för det och kan tala om vad de behöver. Modellen som den ser ut idag i Sverige är dock förkastlig och helt oförenlig med ett fredligt föräldraskap.

Kl: 21:30 en vanlig tisdag. 6-åringen läser om hur man kan bygga en raket och planerar att göra det. Samtidigt har 8-åringen tagit reda på att hur man kan bygga en explosiv raket av syre som reagerar med väte. Jag kan inte tänka mig att de skulle kunna ha tid att sätta sig in i sånt här om de skulle tvingas upp kl:7 varje dag.

Det här för oss in på skolan. Fredligt föräldraskap är tvärtom mot tvång och skolan är obligatorisk (i Sverige). Så de krockar. Det främsta knepet för en fredlig förälder är unschooling eller någon form av kooperativ/demokratisk skola, där barnet blir sett och är delaktig. Man kan dessutom lära sig mycket mer effektivt på egen hand. Du är ingen hårddisk som man kan göra in ett USB-stick med information i. Du kan inte programmeras som någon annan vill utan du måste vilja det. Vad skolan (som den ser ut på de flesta håll i Sverige) gör är att bryta ner viljan, nyfikenheten och kreativiteten vilket skapar en stor mängd laglydiga medelmåttor som betalar skatt och gör vad de blir tillsagda. På bekostnad av psyket och hälsan och framförallt samhället. Det går inte att komma ifrån kopplingen mellan den ökade mängden psykiska åkommor och fattigdom och statens ökande storlek och inflytande. Det finns såklart lärare som är toppenbra och engagerande vilket har varit min egen erfarenhet. De är få men de finns, och de gör en oerhörd skillnad. Men när bara kanske 5% av ens tid spenderas med sådana lärare och resterande 95% av tiden sitts av, som ett fängelsestraff, så är det 95% av tiden som är bortkastad.

Ju äldre barnen blir desto mer förstår de om sin omvärld och desto mer eget ansvar får de. Konflikter kan lösas på så sätt som jag beskriver i podcasten ovan genom utreda själva orsaken och analysera den tills att man slipper ha den konfliken längre. Man kan självklart göra på många olika sätt. Ju mer man snöar in sig i filosofin desto mer kreativa lösningar kan man komma på. Det vill säga: fredligt föräldraskap handlar om hantera orsaken istället för att hantera symptomen på de problem som uppstår. Det handlar om att argumentera sin sak. Och att planera för framtiden. Alla vet väl att våld föder våld.

Mer resurser om fredligt föräldraskap:

Läslista: kommer snart!


Facebook-sidan Fredligt Föräldraskap

Fredsmaximet:
https://soundcloud.com/mises-se/27-utan-fredsmaxim-ingen-dans

Våra vänner och rekommendationer:
http://www.denandraresan.com
http://www.mises.se
http://bubb.la

Var jag först hörde talas om "Peaceful parenting": Se Stefan Moleneyx youtube-kanal, tex denna.

Disclaimer:

Det här är mina åsikter som baseras på mina erfarenheter, min bakgrund och vad jag har lärt mig. Som med allt annat i livet, ta inget för givet att det ska vara precis som någon skriver utan gör din egen bedömning.

lördag 19 maj 2018

En dagsutflykt till Vietnam


Kan man äta kakan och behålla den? Ibland kan man faktiskt det. När man vill ha västerländsk standard men saknar stöket och lukterna i 3:e världen. Då kan man ta sig till SAPA, eller "Little Hanoi" som det också kallas i södra Prag.

Man kan blunda och öppna ögonen och tro att man befinner sig i hettan på en marknad i Hanoi. Där den utmärkande lukten från Durian-frukten sprider sig från fruktförsäljarens stånd. Där nästan alla ser vietnamesiska ut. Och beter sig som det. Det springer barn mellan de trånga gångarna mellan försäljarna i marknaden som inte verkar ta slut. Här finns det specialister på strumpor, hattar, jeans och allt möjligt krimskrams mellan himmel och jord. Henry köpte en hatt och en röd slips. En nödvändighet då det behövs mer variation när man ska klä sig som en riktig gentleman. Det måste matcha. Man kan dock glömma bort att man ska pruta ner priset för det gör man ju inte strax utanför denna parallella värld. Jag borde ha prutat på drakfrukten och lådan med rambutan. De blev dyrare än den vietnamesiska rätten Bun Cha och kokosmjölksdrycken med jello i som jag intog lite tidigare. Det smakade iallafall gott med rambutan. Nästan allt är uppätet nu.

SAPA är inte bara en marknad. Det finns buddhist-tempel och ett stort vietnamesiskt community här. Men handelsplatser är såklart något som blir sociala knytpunkter i människornas värld. Något som är intressant som det vanligtvis inte talas om är den stora folkförflyttningen som skedde under kommunismen i Tjeckien. Ett stort antal vietnamesiska gästarbetare bjöds in här och tjecker flyttade till Vietnam. I samband med kommunismens kollaps valde de flesta vietnameserna att stanna kvar och idag är de en av de största minoriteterna på ca 100000. Tjeckerna återvände dock. Men det finns tjeckiska bryggerier kvar i Vietnam.







Vi luktade oss fram till denna Durian-frukt. Sen fick jag i uppdrag att köpa drakfrukt åt Henry för han vägrade att gå tillbaka och betala där.

Om det inte var för skyltarna kunde detta ha varit någonstans i Vietnam.


Dagens fångst. Det största granatäpplet jag sett, drakfrukt och rambutan. Plus hatt och slips till Henry,

För vägbeskrivning, se karta. Det går att åka dit kommunalt.

torsdag 10 maj 2018

Vägen till och från Freedomfest


I vårt avlånga land med dess stränga normer är det rätt ovanligt med personer som ifrågasätter det befintliga systemet. Vi lär ju oss att det är det enda rätta. Att gå i skolan, betala skatt, lämna in bebisar i statlig förvaring och tro på allt som sägs i media.

En gång om året hålls det en sammankomst med föreläsningar och umgänge för de som inte är med på det. Eller som är nyfikna. Den kallas Freedomfest och arrangeras varje år av Mises-institutet.

Föreläsningarna är ofta om saker som finns i ens liv vilka väcker tankar och bjuder in till intressanta diskussioner. Vi var på freedomfest för två år sedan när jag föreläste om att leva som digitalnomadfamilj. Den här gången kom vi för att det är trevligt att träffa likasinnade och vara en del av frihetsrörelsen i Sverige trots att vi har gått i exil.

Pojkarna satt i bakluckan mest och fördrev tiden genom att spela schack, läsa på sina Kindles och spela på surfplattan.

För att överhuvudtaget kunna ha råd att vara med ordnade vi en house swap med en svensk frihetlig familj. (Vi gör gärna house swaps i Sverige i framtiden om någon vill byta mot vår lägenhet i Prag!) Vi körde upp till Gdansk för det är mycket billigare att flyga därifrån. Och jag kunde passa på att hälsa på min mormor som fyllt 99 år. Samt bygga lite sandslott med barnen på stranden.

På vägen dit bodde vi i Biskupice på ett familjehotell med botanisk trädgård och jättefin lekplats. Följande dag stannade vi i en slumpmässig stad halvvägs för att äta zapiekanka (vår favorit-snabbmat i Polen). Jag valde staden då den låg nära motorvägen och var snyggt placerad längs floden Wisła utan att veta vad det var. Staden var ingen mindre än Toruń, där den välkände astronomen Nicolaus Copernicus föddes och verkade på 1400-talet. Toruń grundades på 1200-talet.

Copernicus hem.

Det var riktigt mysigt att gå runt i Torun. Jag hade gärna stannat längre.
Vi fortsatte sedan färden mot norra Polen och bodde på en Agroturystyka, ett slags gårds-pensionat som hade djur, en fiskesjö och stor lekplats. Följande dag tog vi oss de sista milen mot Sopot för att hälsa på mormor och släktingar. Vi flög till Skavsta och hyrde bil i Sverige och tog oss till vårt libertarianska houseswap-boende. 

Freedomfest hålls på Östra Real (gymnasium) vilket är lite komiskt.

Freedomfest är en hel dag med intressanta föreläsningar och umgänge. Först ut på programmet var Stellan Abrahamsson om Sverige och Schweiz. Länderna hade ungefär samma förutsättningar under senare delen av Europas industrialisering. Man kan sammanfatta det som att sättet Schweiz styrs på, med mer äkta demokrati och kantoner som har mer självstyre, gör att landet får mer frihet och därmed mer rikedom än Sverige som är så hårt kontrollerat och där det finns mer utrymme för korruption. 

Stellan Abrahamsson.

Den mest relevanta föreläsningen var om 2 mammors radikala val att spendera de första åren hemma med sina barn istället för att skicka dem på institution som nästan alla föräldrar gör i Sverige. Konceptet är såpass ovanligt att de kallar sitt yrke för hemmamamma. I resten av världen skaffar man sig barn och den klara majoriteten gör sitt jobb och tar hand om den. Sverige är som en världsfrånvänd bubbla där man förväntas att inte göra det. De här mammorna är rebeller för att de gör vad de gör. De berättade om livet, om att ha tid att leka färdigt och känna färdigt känslor, om att få vardagsekonomin att gå ihop. Man badar inte direkt i pengar när man bara lever på en lön.

Yrke: Hemmamamma - Pia Heintz Svensson och Marie Karlsson

Lars Bern berättar om metaboliska sjukdomar och den farliga kosten som förespråkas i Sverige. Han tar upp forskaren Weston A Price som upptäckte att vissa ursprungsfolk hade bra tänder just för att de inte åt spannmål och annat skräp.


Det var riktigt trevligt att bo hos den frihetliga familjen. Vi tog det lugnt i stort sett hela dagen därpå med de nya vännerna och våra vänner Pontus och Ulrika som kom dit på besök. Nära fanns en lekplats. På måndagen när alla andra jobbade eller befann sig i statligt förvar gick vi dit. Den var kusligt tom så som svenska lekplatser brukar vara. Jag tänkte på hemma-mammorna som kanske lekte ensamma med sina barn på en sådan lekplats. Det är absolut inte såhär barn-tomt i andra länder som vi varit i.

På vägen till flygplatsen hade vi picknick i naturreservatet Stendörren. Det var makalöst vackert. 

Kristallklart vatten. Nästan inga andra människor där.

Liten film om vår utflykt.

Vi spenderade en dag igen i Sopot innan vi for söderut. Vi älskar stranden här. Den är milslång och riktigt bra för att bygga sandslott i. Vi satte igång ett avancerat byggande. Pojkarna gjorde två djupa hål och vi fick närkontakt med svanar och ankor som satte sig på min mur. 



Edward, snart 9 månader vet hur sand känns och smakar nu.

Vi körde mer än 900 km på en dag (och natt). Med 3 barn. Med jättemånga stopp. Ett stopp vid världens största Jesus-staty. Den är större än den i Rio de Janeiro. 93 meter. Och det bästa av allt: den är finansierad av FRIVILLIGA DONATIONER. Det kostade 1.5 miljoner dollar att bygga jätte-statyn. Undrar vad det hade kostat ifall staten skulle ha stått för det och spenderat någon annans pengar?




Dessutom får de väl dessutom intäkter från alla mobilmasterna som finns gömda i den 3 meter höga kronan. Min man och son i myr-storlek jämfört med statyn.

onsdag 9 maj 2018

En anekdot om sopgubbar


Vi satt fastspända i bilen och väntade på att en sopbil skulle flytta så att vi kunde åka hem efter ett kort besök hos min mamma. Hon vet att vi oskolar sedan 3 år och kan inte förstå det. Det sista min mamma sa till våra pojkar idag innan vi skulle åka var något i stil med: "Pojkar, så här går det om man inte går i skolan" och pekade på sopgubbarna.

Varpå både jag och min man knappt kunde hålla oss för skratt och jag korrigerade. "Barn, sådär kan det gå om man går i skolan. Men det är inget fel på att jobba som sopgubbe."

Vi vinkade hejdå och körde iväg varefter vi pratade en stund om det. Pojkarna var helt ointresserade eftersom de var upptagna med något i baksätet men vi har haft liknande konversationer med dem förut så de är bekanta med ämnet.

Jag har blivit uppfostrad med att "du måste plugga vidare annars blir du bara kassörska på Vivo (matbutik)".

Jag har faktiskt jobbat extra på Vivo när jag gick i gymnasiet och det var något jag gjorde tillfälligt för att ha lite extra pengar men såhär i efterhand känns det fullt rimligt att gå i skolan så lite som man är tvungen och ta ett tryggt jobb som på Vivo som man går till och gör samma sak på varje dag utan några förkunskaper om man nu vill vara bekväm och göra så.

Man slipper ta studielån, man slipper slösa bort år av sitt liv och man slipper stressen att hitta ett jobb som betalar tillbaka studielånet efteråt. Om man nu har motivationen till det.

Jag tycker snarare att sopgubbe-yrket är respektabelt. De fyller en viktig funktion i samhället. Att ta bort det folk inte vill ha. Visst är det äckligt med lukten men det är ju bara något tillfälligt. De gör något viktigt och får betalt för det. Om firman de jobbar för inte finansieras av skatt är givetvis ännu bättre.

Så vad kan en sopgubbe behöva för kunskaper för att kunna göra sitt jobb? Jag vet faktiskt inte men om jag skulle driva ett sophämtningsföretag skulle jag kräva att mina anställda skulle kunna förstå instruktioner och göra vad de blir tillsagda. Och kunna köra ett större fordon. Och om de kan ta egna bra initiativ och tänka själva kan de snabbt klättra till mer passande positioner.

Det vill säga - den enda kunskapen de skulle kunna få genom skolan är nog att lära sig följa order.

Vill jag att mina barn ska kunna följa order? Nej, jag vill att de ska ta ansvar för sig själva och kunna skapa sin egen inkomst. De ska kunna vara oberoende av andra om de vill. För att kunna bli det krävs kreativitet och nytänkande utanför ramarna. Något som de inte får i skolan.

 Så nej mamma, se inte ner på sopgubbar som tar en genväg i livet utan onödiga extra år i skolan där de skyddas från verkligheten. Och nej mamma, insinuera inte att mina barn inte kommer bli något för att de inte går i skolan.