Jag skriver ganska mycket om fredligt föräldraskap i bloggen men kom på att jag har glömt att berätta mer om vad det egentligen innebär, så här kommer en relativt kort beskrivning.
Fredligt Föräldraskap (peaceful parenting) beskriver ett sätt att vara förälder som försöker möta barnets och föräldrarnas biologiska och känslomässiga behov på ett konstruktivt sätt utan våld. Man kan beskriva det på flera sätt. Det finns något som kallas “nära föräldraskap” också, (attachment parenting), som man lätt kan blanda ihop det med. Jag skulle säga att filosofin är ganska snarlik men skiljer sig från nära föräldraskap genom friheten som är själva grundpelaren. Frihet betyder enkelt uttryckt att inte vara begränsad på något sätt. Och i det här fallet sålänge det inte går i konflikt med förälderns moraliska ansvar att ta hand om barnet så att det inte skadar sig och får med sig vad hon eller han behöver i vuxenlivet. Alltså tvärtom mot våld och tvång. Nära föräldraskap är självklart en fredligare väg att gå än att vara vanlig mainstream-förälder men ett fredligt föräldraskap är ett steg ännu längre skulle jag säga, då jag märkt att nära föräldrar tar till sig vissa fredliga metoder men utelämnar andra. (tex bär barnet i bärsjal men tvingar det gråtande barnet till dagis).
En fredlig förälder följer icke-aggressionsprincipen och värnar om äganderätten till sig självt. Det vill säga att man utgår från att barnet äger sig självt och att föräldrarna förmyndar honom eller henne. Vilket innebär att staten inte äger barnen och inte har rätt att tvinga dem. Barnet har inte möjligheten att välja sin födelse eller sina föräldrar. Barnet är därför den enda individ som har en positiv rätt knuten till en annan individ – det vill säga mamman och pappan. Det här tankesättet omkullkastar allt vi har lärt oss om hur våra liv ska se ut i vårt samhälle idag.
Varje barn har och formar sin egen personlighet utifrån sina medfödda egenskaper och unika livserfarenheter. Det viktiga är att barnet trivs med sig själv och sina föräldrar eftersom det är det enda barnet inte kan välja bort. Barnets föräldrars plikt är att se efter honom eller henne på det bästa sätt de kan utifrån sina möjligheter och ger de verktyg som behövs för att kunna ta hand om sig självt i vuxenlivet på ett optimalt sätt. För detta krävs något annat än vanligt föräldraskap.
Så kort och gott handlar fredligt föräldraskap om att lyssna och “se” barnet och att man inte använder straff eller våld. Det finns flera anledningar att välja den här vägen. De främsta tycker jag, är att stress skadar hjärnan, och att jag vill att mina barn ska känna sig trygga. Jag vill att de ska knyta an till oss föräldrar och att vi ska finnas i varandras liv i framtiden även när de är fria att välja bort oss om de vill.
Att möta spädbarnets behov på ett sätt som är biologiskt och psykologiskt riktigt:
Spädbarnet är inte färdigutvecklad för att kunna stå på egna ben. Människobarn föds på tok för tidigt för att de har större hjärna. För att huvudet ens ska kunna komma ut måste barnet födas tidigare än dess kropp och motorik hinner utvecklas för att tex kunna stå på sina egna ben som en kalv till exempel. Ett så pass litet barn behöver hjälp med nästan allting och har ett behov av att vara nära sina föräldrar. Genom att bära i bärsjal kan mamman eller pappan ge sitt barn trygghet på ett bekant sätt, lite som det kändes i magen, i den nya världen. Att bli buren hjälper dessutom till när magen är orolig, och får ut rapar smidigt av sig självt, efter till exempel amning. Bära barn har människan gjort i alla tider. För att barnet inte kan lämnas någonstans själv eftersom det då kan bli uppätet eller frysa ihjäl. För att det är praktiskt och man kan göra saker samtidigt som barnet sitter fast på en. För att en korrekt bärposition hjälper till att hålla höften i rätt position och gör så att barnets huvud inte blir platt. För att barnet känner sig tryggt när det får höra förälderns hjärtslag och känna värmen. Det finns många fler argument för att bära i bärsjal men de här är de viktigaste tycker jag.
Jag skulle vilja kalla det för att barnets första tid i den nya världen egentligen är den fjärde trimestern. Som att vara gravid men utanför kroppen. Helt beroende av sin mors kropp för att kunna överleva. Barnet får inte näringen genom navelssträngen längre utan genom att suga på mammans bröst. Mjölken är dessutom som ett slags mirakel-elixir som motverkar alla möjliga sjukdomar och som kan användas på sätt också, som till exempel nässpray och som salva mot utslag. Amningen är något som borde vara en självklarhet men som inte kan försvara sig själv. Det går inte att tjäna pengar på amning men man kan göra det på konstgjorda preparat genom att göra reklam för det och genom att lägga över förlossningsvården och “ansvaret” för amningen på staten så att amningen till slut förloras. Staten tjänar pengar på bröstmjölksersättning. Information om amningen förvrängs iochmed att det också skapar anknytning till modern och det motverkar viljan att lämna över barnen alldeles för tidigt till statens förvar, i form av dagis.
En bortglömd kunskap som har varit en naturlig del i människornas liv i miljontals år är att hjälpa sina bebisar med toa-besöken. Blöjor är ett relativt nytt påfund som verkligen förenklar vardagen för nyblivna föräldrar men samtidigt tränar barnet att smutsa ner sig i blöjan. Detta är onaturligt och det tar tid att vänja av sig vid blöjor. Särskilt de som gör att det känns torrt fast det inte är det. Man kan hjälpa barnet med att kissa och bajsa på ett naturligt sätt även i våra moderna liv. Det kallas Elimination Communication på engelska eller enkelt uttryckt EC på svenska. Här kan du läsa lite om hur man kan göra det.
Något annat som inte tas för givet i vår kultur är att sova tillsammans. Precis som jag skrev om att bäras ovan så skulle det innebära döden att lämnas ensam så det är programmerat i våra gener att sova tillsammans och känna kroppsvärmen från föräldern. I många andra kulturer skulle det ses som barnmisshandel att sova separat, även för större barn. Gråt och skrik är en tydlig indikator på att något är fel och att man ska rätta till det. Det är därför spädbarn som lämnas ensamma gråter.
Förskola i alldeles för tidig ålder (innan 3) är norm i Sverige. Helst från 1 års ålder. Det är något som är riktigt galet när det går så långt att ett helt samhälle (nästan) släpar sina gråtande bebisar till förskolan och går därifrån övertygade att det är ska vara så. Föräldrarna har tappat kopplingen till det naturliga helt enkelt. Barnet gråter = Något är fel. Barnet behöver närhet. Inte lämnas in på förvaring. De få som inte lämnar in barnen på förskolan vid ett års ålder får ofta kritik och frågor från familj och bekantskapskretsen när barnet ska börja på dagis. För att de gjorde så själva och det förväntas av dem. För de få som kämpar mot blickar och anklagelser, vill jag bara säga en sak: Ni lever i en bubbla. Det är ni som är normala. I resten av världen är det ytterst få som lämnar in sina bebisar på institution. I många länder, tex här i Östeuropa, tar de inte ens emot barn under 3 år i förskolan. För att de inte kan gå på toaletten själv och kommunicera. Borde inte det här vara den allra största varningssignalen: Barnen kan ju inte kommunicera sina behov med främlingarna, och får säkerligen inte den vård och närhet de skulle fått med en vuxen som tar hand om dem när det kanske går en vuxen på 15 ett-åringar? Ekvationen är omöjlig. Det finns bara en anledning till att lämna in så pass små barn till förvaring: För att man inte har planerat för småbarnsåren och jobbar och betalar skatt. Till ett system som fortsätter att finansiera den här typen av ondska att bryta ner små barn som kommer göra såhär i sin tur. Det försvårar att bryta cirkeln. Det finns absolut inget fel på att lämna barnen med vuxna som de känner väl eller på en förskola där personalen hinner ta hand om dem och engagerar sig när de är mogna för det och kan tala om vad de behöver. Modellen som den ser ut idag i Sverige är dock förkastlig och helt oförenlig med ett fredligt föräldraskap.
 |
| Kl: 21:30 en vanlig tisdag. 6-åringen läser om hur man kan bygga en raket och planerar att göra det. Samtidigt har 8-åringen tagit reda på att hur man kan bygga en explosiv raket av syre som reagerar med väte. Jag kan inte tänka mig att de skulle kunna ha tid att sätta sig in i sånt här om de skulle tvingas upp kl:7 varje dag. |
Det här för oss in på skolan. Fredligt föräldraskap är tvärtom mot tvång och skolan är obligatorisk (i Sverige). Så de krockar. Det främsta knepet för en fredlig förälder är unschooling eller någon form av kooperativ/demokratisk skola, där barnet blir sett och är delaktig. Man kan dessutom lära sig mycket mer effektivt på egen hand. Du är ingen hårddisk som man kan göra in ett USB-stick med information i. Du kan inte programmeras som någon annan vill utan du måste vilja det. Vad skolan (som den ser ut på de flesta håll i Sverige) gör är att bryta ner viljan, nyfikenheten och kreativiteten vilket skapar en stor mängd laglydiga medelmåttor som betalar skatt och gör vad de blir tillsagda. På bekostnad av psyket och hälsan och framförallt samhället. Det går inte att komma ifrån kopplingen mellan den ökade mängden psykiska åkommor och fattigdom och statens ökande storlek och inflytande. Det finns såklart lärare som är toppenbra och engagerande vilket har varit min egen erfarenhet. De är få men de finns, och de gör en oerhörd skillnad. Men när bara kanske 5% av ens tid spenderas med sådana lärare och resterande 95% av tiden sitts av, som ett fängelsestraff, så är det 95% av tiden som är bortkastad.
Ju äldre barnen blir desto mer förstår de om sin omvärld och desto mer eget ansvar får de. Konflikter kan lösas på så sätt som jag beskriver i podcasten ovan genom utreda själva orsaken och analysera den tills att man slipper ha den konfliken längre. Man kan självklart göra på många olika sätt. Ju mer man snöar in sig i filosofin desto mer kreativa lösningar kan man komma på. Det vill säga: fredligt föräldraskap handlar om hantera orsaken istället för att hantera symptomen på de problem som uppstår. Det handlar om att argumentera sin sak. Och att planera för framtiden. Alla vet väl att våld föder våld.
Fredsmaximet:
https://soundcloud.com/mises-se/27-utan-fredsmaxim-ingen-dans
Våra vänner och rekommendationer:
https://www.denandraresan.com
http://www.mises.se
http://bubb.la
Var jag först hörde talas om “Peaceful parenting”: Se Stefan Moleneyx youtube-kanal, tex denna.
Disclaimer:
Det här är mina åsikter som baseras på mina erfarenheter, min bakgrund och vad jag har lärt mig. Som med allt annat i livet, ta inget för givet att det ska vara precis som någon skriver utan gör din egen bedömning.