Värdegrunden och det egentliga syftet

Skollagen (2010:800 – 5 §)

Jag tittade på denna korta film om värdegrunden från skolverket och sammanfattar den med några citat: “Det handlar om att i verksamheten konkretisera vad man menar med de här värdena./…/ Det kanske kan vara så att man arbetar med solidaritet när man talar om att barnen ska uppmuntras att dela med sig. Man kanske praktiserar det här med människors faktiska lika värde/…/kunskap och värde hänger ihop. Syfte och värde är ett./…/Det ska genomsyra allt man gör i förskolan och skolan./…/Så det är en rättighet för barn att få gå i en förskola och skola med bra värdegrundsarbete och det stärker deras möjligheter att lära och utvecklas.”

Sammanfattningsvis handlar detta igen om (smyg)kommunism. Att man ska dela med sig – även om man inte vill. Tvång alltså! Att alla är lika värda – är en massmördare lika mycket värd som ett läkare? Människors lika värde existerar inte eftersom en människas värde definieras av dess handlingar och alla är olika. Inte heller finns det några “rättigheter” att tvingas gå i skolan då ordet för det första används på fel sätt då det inte handlar om en “rätt” utan om “tvång” och då vi för det andra inte föds med “rättigheter” – dessa finns inte programmerade i våra gener eller fysiskt i vår värld.

Från råvara till produkt till kasserad produkt

Vi är ett litet kuggkjul i det förutbestämda samhällets maskineri. Vi föds, stoppas in på dagis när det är som viktigast att knyta an till familjen och förvaras i skolan vare sig vi vill eller ej under våra mest formande år separerade i onaturliga åldersgrupperingar och tvingas göra vad vi blir tillsagda. Sen ska den färdiga produkten ut i arbete och lyckas eller misslyckas att bli ingenting eller någonting. Många dör ensamma och ångrar att de inte spenderade mer tid med familjen på dödsbädden. Det enda som finns kvar är askan och folkbokföringens registrering av dödsfallet.

Det naturliga

Det naturliga för vår art är vad som bevisligen är bra för oss. Vi är djur. Vi har instinkter. Till exempel vill vi (oftasts) amma våra barn och hålla dem tätt inpå våra kroppar när de visar att de behöver det. Små spädbarn uttrycker nämligen när något inte är bra med skrik. Och mammans instinkter är att göra något åt det så att barnet inte skriker. Barnet slutar skrika eller skriker mindre när det får amma, blir buret, sover tätt intill sina föräldrar, eller till exempel får det obekväma i blöjan åtgärdat. En ett-åring uttrycker sig kanske med skrik och protester om han eller hon inte kan uttrycka sig. Det är vår uppgift som förälder att lära känna, besvara behoven och hjälpa barnet. Det finns vid god kommunikation inte någon anledning för barnet att “trotsa”. För det handlar just om kommunikation. Små barns raseriutbrott är symptom på att föräldern har missat att svara på barnets behov. Barn som får behoven tillgodosedda i tid får helt enkelt inte några utbrott. Föräldern missar anknytning och kommunikation om han eller hon lämnar in sitt barn på institution. För ingen annan kan lära känna sitt barn så som den oersättliga föräldern.

I vår kultur ses man som en dålig person om man inte gör exakt som alla andra med sina barn, vilket innebär att man bryter mot barnets behov. Det finns inga barn som är redo för separation från sina föräldrar vid 1 års ålders. Ändå lämnar de allra flesta föräldrar ifrån sina barn med dagisfröknarnas försäkran om att det går bra, utan att tänka på att barnets skrik och den stressande vistelsen i stora grupper faktiskt ger permanenta hjärn -och anknytningsskador. En studie visar att 15 månaders bebisars ökade kortisolnivåer fortfarande var synliga 15 månader efteråt. Symptomen från för tidig separation och tvång ser vi när barnet blir äldre genom dåligt mående och beteende. En alldeles för stor del av barnen i skolan mår faktiskt inte bra. Det är ett tecken på att det är något som är fel och som kan spåras tillbaka till anknytning och frihet.

Vad som är korrekt och naturligt för oss är att svara på instinkterna och ge våra barn det de behöver. Föräldrarna som har skapat barnet är helt ansvariga för att barnet får växa upp på bästa möjliga sätt då de har valt att skapa barnet men barnet inte själv valt att bli skapat. Det ansvaret kan man aldrig lägga på någon annan och i synnerhet inte en social konstruktion som staten. Därför är det så viktigt att inte skaffa barn utan att ha framtiden någorlunda utstakad så att man kan koncentrera sig på familjen och se till att man först och främst väljer en bra partner och skaffar barnet i högfertil ålder. En bra partner ska kunna ta hand om det praktiska medan modern ombesörjer det lilla barnet samt ha en säkerhet ordnad om det oförutsedda skulle ske. Det är precis detta som staten motarbetar genom att det finns en stark välfärdsstat och svag familjekultur.

Vi är intelligenta varelser men tyvärr inte tillräckligt för att andra ska respektera personliga val, leva respektfullt utan att utöva direkt eller indirekt våld samt ta ansvar för sina familjer och sina liv. Sålänge det inte finns någon vilja att leva fredligt och respektfullt kommer vi fortsätta att leva i våldskulturen men tack och lov finns det bättre och sämre platser i världen.

Att be om lov 

Utifrån undersökningar och nyhetsartiklar verkar det som att en klar majoritet tycker att man inte ska få deras tillåtelse att hemundervisa. Jag upplever att många hemundervisare tycker att man ska be om lov, tex denna som precis ber om lov (man kunde rösta när artikeln publicerades och om jag minns ätt tyckte 85% att hemundervisning inte skulle tillåtas), eller denna som tycker att det är en mänsklig rättighet, eller denna som tycker att skolplikt ska bytas ut mot läroplikt.

Varför ska man be andra personer om lov för hur man utbildar sina barn? Varför är hemundervisning inte en mänsklig rättighet? Varför ska ett sorts tvång bytas ut mot ett annat? Det är galenskap!

Ingen ska beblanda sig i hur andra personer gör andra familjer gör med sina barn då det är upp till var och en hur de väljer att leva. Sålänge inte våld används såklart. Våldet mot det lilla barnet i framtiden kan växa till sig inuti och skada någon annan i framtiden, Ordet “rättighet” används när man inte kan komma på något bättre. Det bara “är” som en sista utväg när man inte argumenterar varför. Att utöva tvång genom att försöka ändra lagen är kognitiv dissonans det med.

Internet-revolutionen och en tsunami av inlärningsmöjligheter

Vi behöver ingenting från skolan eller läroplanen för att lära oss vad vi behöver för att kunna ta personligt ansvar, ta hand om varandra och klara oss i framtiden. Allt vi behöver lära oss finns tillgängligt i vår omgivning och på internet. Det är verkligen helt revolutionerande att man kan lära sig vad som helst, lära känna och hålla kontakt med personer över hela världen, kunna sprida idéer, kunna göra transaktioner över hela världen utan någon bank inblandad tack vare bitcoin och upptäcka nytt och hitta information om vadsomhelst. Vi kan lära oss matematik från 1 års ålder till högskolenivå gratis med t.ex. Khan academy på ett mycket pedagogiskt och lätt-förståeligt sätt. Vi kan lära oss om vad som helst genom att söka om det på internet eller använda appar eller anlita experter om vi vill. Kunskapsmässigt behövs inte skolan alls. Socialt sett behövs inte skolan heller.

Man tvingas tvinga sina barn till skolan och tvingas göra samma sak som alla andra. Man lär sig att frysa ut den som är annorlunda. Man lär sig att majoriteten ska bestämma. Det heter demokrati. Men för den som är en minoritet är det mobbning. Däri ligger svaret varför de statliga skolorna aldrig kan bli fria från mobbning. Vi lär oss inte empati i skolan och att ta hand om varann i stora grupper på samma sätt som man gör i mindre grupper och familjen. Vi lär oss inte att umgås över åldersgränserna utan i konstgjorda miljöer med många barn i samma ålder där man lär sig beteenden av jämnåriga knappt under uppsikt av vuxna.

Om skolan inte behövs vare sig för kunskapen eller det sociala – vad behövs den för då? Det finns bara en sak kvar – och det är värderingarna – dvs indoktrineringen där familjens värderingar och egna ansvar ersätts med statens värdegrund med de katastrofala resultat vi ser idag. Därmed inget sagt om att hemskolning är enda vägen. Det är absolut en fråga om att känna sitt eget barn och ta rätt beslut för hur barnet ska växa upp då alla barn och familjer är olika. Det ska inte vara någon annans beslut då det är familjens naturliga rätt. Om så inte är fallet uppenbaras vår ofrihet. Den största som handlar om om det allra viktigaste: Friheten att få växa upp så som exakt ditt barn behöver och den naturliga rätten för barnet att få sina behov besvarade.