Vår amningsresa 3.0 samt lite amnings-filosoferande

Snart har vi en 1,5 åring här. Han har växt till sig och utvecklats enorm de senaste veckorna. Han är inte bara bebis utan något mittemellan med mer spring i benen än vad jag orkar med. Det handlar inte bara om att “tas om hand” längre utan allt ska utforskas och prövas vare sig man är redo med motoriken eller ej. Olyckorna avlöser varandra då det klättras på allt, springs iväg och snubblas i klumpiga overaller och varje dag känns som en kamp om att hinna förhindra olyckor eller baby-proofa de moderna och naturliga faror som lurar runt hörnet i tid.

Men en sak som finns kvar som ger båda trygghet och lugn är amningen. (Mestadels iallafall, när det inte klättras på ansiktet eller den andra bröstvårtan skruvas runt ett varv eller ena armen oavsiktligt vevar en smocka rakt på ögat. Jo det har hänt.)

Precis som med de två andra barnen ska tillvänjningen av mat och amningsavslut med denna krabat ske på det mest naturliga sättet genom “självavvänjning”. Det är när både barnet och mamman är redo för det på det biologiskt menade sättet, när barnet har fått sin fulla dos av denna IQ-boostande, nyttighetsexploderande, medicinerande all-in-one-cocktail.

Häftig förstoring av bröstmjölk och ersättning i mikroskop som visar att bröstmjölken är levande celler som är designade för att ge ditt barn exakt vad hon eller han behöver.

Det finns ingen speciell ålder för ett amningsavslut eftersom det är upp till varje mamma-barn-par men det naturliga är om amningen slipper störas av prematur mat-introducering eller diverse plast-grunkor och får ske på barnets villkor. Den biologiska åldern för självavvänjning ligger på ca 2-7 års ålder. Tyvärr vet inte de flesta föräldrar om den naturliga åldern eftersom den barnfrånvända jämlikhetstvingande statsdyrkande kulturen som förespråkar den allt för korta amningsnormen som de flesta går efter.

Den naturliga amningslängden är tyvärr hotad av starka chrony-kapitalistiska krafter och försäkran om att skatteboskapen tillför sin andel så som de ska. På BVC och i diverse mainstream-informationskällor matas osäkra föräldrar av råd som är biologiskt sett helt felaktiga angående sömnvanor och för tidigt amningsavslut då bröstmjölk är levande och inte går att replikera. Om det hade varit för barnens och mammornas bästa hade det pushats för den naturliga amningslängden.

Spädbarn som inte kan föra sin talan prackas på välling som en slags billig “sämre än ersättning”-ersättning och napp som ersätter sugandet som hade producerat mer mjölk enligt barnets beställning (då sugandet ökar produktionen). Välling är inte ens en biologiskt riktig föda och den finns bara i Sverige vad jag vet. Utomlands ammas det eller ges ersättning. Ingen av våra utländska vänner vet ens vad välling är så jag har berättat det. Människor har enbart odlat vete under drygt 10000 års tid sedan de blev bofasta. Innan dess har födan bestått av det som jagats och hittats. Det är inga konstigheter att det finns en så pass hög andel glutenintoleranta och diverse matsmältningsproblem med en normalkost som till så stor del består av kolhydrater och gluten.

Innehållsförteckning över bröstmjölk och ersättning – en jämförelse. Klicka på bilden på att förstora.

Den för tidiga matintroduktionen som rekommenderas (från 3 månader är det värsta jag hört personligen från en BVC-tant) saboterar inte bara den naturliga amningslängden då varje kalori från “maten” innebär en minskad kalori från amningen och därmed minskad produktion utan kan också ge upphov till diverse matsmältningsproblem då magen inte är redo. Det innebär såklart inte att alla BVC-tanter ger de råden, Det finns de som verkligen är intresserade och som vidareutbildar sig istället med de senaste kunskaperna. De tidigare råden på 6 månader var mer riktiga, men absolut inget som innebär att man ska övergå till mat vid 6 månaders ålder. Det naturliga är att provsmaka och undersöka maten utan tvång med skedmatning. Det kallas för “Baby-led-weaning“. I början runt 6-9 månaders ålder är maten en lek. Därefter blir den mer och mer en del av kosten för att tillslut ersätta amningen. Jag har skrivit lite grann om när vi påbörjade vår baby-led-weaning-resa här.

Mycket bra sammanfattat om när barnet är redo för matintroduktion! Klicka på bilden för att förstora.

När barnet kan greppa maten och föra den själv till munnen är barnet redo för mat. När vi har introducerat mat har det skett i form av bitar som barnet enkelt kan greppa själv, som diverse grönsaksstavar och ugnsrostad sötpotatis. Därefter har mindre köttbitar och grönsaksbitar lagts till, och sedan ungefär 9 månaders ålder har samma mat som vi ätit erbjudits. Anledningen till detta är att barnet ska lära sig hantera mat i munnen för att minska risken för att sätta i halsen. Den naturliga instinkten är att kvälja och spotta ut när det är för stora bitar. Ingen av våra 3 har hittills satt i halsen med denna metod.

Edward 1,5 år vägrar antilop-stolen och äter själv vid bordet sittandes på bänken tillsammans med storebrorsorna.

Det naturliga sättet är en lång process som sker helt i barnets takt. Hur människor gör med sina barn i olika kulturer och genom tiderna faschinerar mig enormt. Av våra indiska vänner har jag fått frågande blickar när jag berättat att barnet har fått mat sedan 6 månaders ålder. Hos dem är det naturligt att introducera mat runt 1 års ålder – inte 6 månader. Det låter vettigt då babyledweaning i början är rätt kletigt – de första 6 månaderna med alla 3 barn kan nog räknas som ett enda långt kletigt experimenterande. Bland våra vänner från Indien och Nepal ges till exempel inte egen tallrik till barnet i början utan föräldrarna ger små bitar av sin egen mat istället. Då blir det inte så mycket som slösas och som ska städas. Liknande har jag stött på i andra kulturer också där det inte ges “baby-burkmat” eller ersättning.

Nu för tiden när vi äter har Edward iallafall fått lite bättre bordsskick. Maten kastas inte alls omkring i samma utsträckning. Att amma en 1,5 åring är inga konstigheter även om jag vet att den tjeckiska “amningsnormen” är 1 år och vi för längesen har passerat den. I subkulturer som hemskolningskretsar är detta bara en början. Det är rätt vanligt att någon ammar ett minst dubbelt så gammalt barn på hemskolningsträffar här. 1.5 år är mitt i den beräknade ungefärliga amningslängden som jag gissar för oss denna gången. Men inte i närheten av den totala amningen på 7,5 år under 9 år (inräknat både tandemamning och pauser med 3 barn). Vi får se hur det blir.

Amningen ser ut på så olika sätt med varje barn och i varje ålder. Att amma en nyfödd är inte alls samma som att amma en 1-åring, 2-åring eller 3-åring. Det har tuttats på ordentligt med de två äldsta till ungefär 2.5 års ålder, därefter har amningen varit sövning eller en behändig tröst vid olyckshändelser – ett slags omedelbart sömnpiller eller bedövningsmedel som alltid funnits till hands. Och till slut har vi, när den här mamman fått nog, kunnat diskutera och ta beslut gemensamt om ett avslut när barnet har varit redo för det.

Så vi fortsätter obesvärat att amma på. I en tid som denna där våra biologiska kunskaper nästan har gått förlorade är det extra viktigt att upplysa om krafterna som vill profitera på det som borde vara status quo. Amningen och att bära och föda barn är en av de få sakerna som vi har som staten inte tafsar (helt och hållet på). Och att odla sin egen mat. Frågan är inte “om” utan “när” ifall det spinns vidare på galenskaperna idag. Bli inte förvånad när även bröstmjölk och dina egna odlingar beskattas.

De viktigaste sakerna för att få frihet från staten (enligt mig) är:

1) Den monetära friheten och egen kontroll av tillgångar (bitcoin)
2) Utbildningsfrihet och möjligheten till självstyrd inlärning
3) Familjens frihet (att inte med tvång behöva lämna ifrån sig sina barn till institution)
4) Friheten att föda och amma sitt eget barn på ett biologiskt riktigt sätt.

Det sista är det mest fundamentala för mig – det som öppnade ögonen för anarko-kapitalismen (att vara fri från härskare och leva fredligt med frivilliga överenskommelser och att leva enligt icke-aggressionsprincipen), för det var själva amningen som fick mig att inse vad det faktiskt var.

Ett enda djupt kaninhål med så mycket kvar att utforska trots det var hela 9 år sedan jag började amma. Jag var med i en podcast som tyvärr är borttagen sedan den lades ner men där förklarade jag under ungefär 2 timmars tid anarko-kapitalismens relation till amning och hur viktig amningen är för anknytningen samt äganderätt kring barn – vem som barnet egentligen tillhör.

Vad jag har fått höra (från staten) och hur verkligheten var (för mig) stämde nämligen inte alls överens. Det var en chockerande kalldusch. Det var tydligt att amningen och naturliga företeelser stod i vägen för statens plan – att barnen ska vara på förskola vid 1 års ålder och påbörja sin indoktrinering medan föräldrarna går tillbaka till det tidigare livet och betalar skatt. Det är en sådan självklarhet i vår kultur.

Det finns i Sverige enbart en organisation (Amningshjälpen) som försvarar amningen och som ger “rätt” råd – något som borde ha varit kunskaper som går i arv från mödrar till döttrar men som tyvärr har tagits hand av staten i kombination med avsaknaden av anknytning och sättet vi bor och lever på. Det enda som faktiskt kan försvara amningen i slutändan är mammorna själva genom att prata om den och inte vara rädd för att amma varsomhelst och hur länge som helst som man vill och behöver.

Det finns ingen statlig institution eller företag som skyddar amningen till den grad som behövs eftersom de ekonomiska incitamenten är starka för kort eller utebliven amning. Inte nog med de enorma mängder pengar som tjänas av ersättnings -och bebismat-bolagen så finns det stora pengar att tjäna på sjukvården för de möjliga framtida hälsoproblemen för både mamma och barn. National Center for Biotechnology Information nämner att:

“For infants, not being breastfed is associated with an increased incidence of infectious morbidity, as well as elevated risks of childhood obesity, type 1 and type 2 diabetes, leukemia, and sudden infant death syndrome. For mothers, failure to breastfeed is associated with an increased incidence of premenopausal breast cancer, ovarian cancer, retained gestational weight gain, type 2 diabetes, myocardial infarction, and the metabolic syndrome.”

Amningen är en no-brainer för oss. Det är en viktig del av vår vardag sedan vi först blev med familj. Vi pratade om amningen senast idag i familjen. Ögonen lyste upp när Winston påminde om hur busiga de var när han och Henry hoppade på mig och ammade när de var små.