Från mysiga Mysore till äckligheter i Chennai

Lånad bild då det är förbjudet att fotografera Golden Temple.

Några veckor har gått och jag har inte orkat skriva. Tröttheten. Värmen. Jobb. Velandet att vad göra och icke göra. Vi har passerat Bangalore för att det inte fanns några biljetter till nattåget, utan att spendera längre tid än vad som behövdes. Endast en övernattning med fortsatt resa mot Chennai följande dag. Jag tog beslutet att bryta upp den resan i etapper eftersom sex timmars resa på tåg mellan bangalore och Chennai skulle vara för mycket för pojkarna.


Vi tittade på kartan och hittade en plats som var ungefär mittemellan bangalore och Chennai som hette Katpadi, bredvid den staden låg en annan stad som hette Vellore där det fanns ett guldtempel som i nuläget är det mest välbesökta bland pilgrimer i Indien. Ungefär 20 miljoner besökare per år. Det lät som en plats som passade att mellanlanda på eftersom det inte fanns något annat av intresse på vägen enligt TripAdvisor.

Vi hittade en deal för ett hotell som hette sms grand inn som vi förvånansvärt nog inte hade några direkta problem med. Internet funkade, personalen pratade faktiskt tillräckligt bra engelska och var trevliga, det var rent och överhuvudtaget helt ok. Ifall någon åker till Vellore rekommenderar jag att bo där.

Vi tog en rickshaw till templet följande morgon. Entrén var gjord för enorma köer med olika avdelare och stora skyltar med regler. Det var nästan ingen där förutom oss och några andra sällskap.

Mannen i biljettluckan klagade på att vi vuxna var oanständiga med tyngdpunkt på att våra ben syntes och att min klänning var för djupt skuren.

Vi betalade inträdet i kassan och gick sedan och köpte tre st slags lakan som heter “dhoti” som både män och kvinnor bär som sarong. Biljettluckemannen tog sig även friheten att “klä på mig tillräckligt anständigt” dvs på med sarongen och sedan vira det andra tyget runt bysten på ett sätt så det såg ut som en väldigt slarvig och billig sari. Paul tyckte att jag såg ut som en indisk tiggare. Han såg själv ganska kul ut då hans billiga tyg som kostade 10 kr var lite genomskinlig och han hade turkosa badbyxor under.

Tyvärr har jag inga bilder alls. Varken på våra anständigt virade tyg utstyrslar eller på guldtemplet.

Det råder totalt fotoförbud på templet. En massa krångliga regler gör att man först måste stå i en kö för att lämna in sina skor och sedan i en annan kö för att lämna in väskor.

Det är om man ställer sig i rätt kö vid rätt tillfälle. Eftersom det fanns ungefär 10 olika köer och vi blev tillsagda att vi skulle stå i en annan kö vid hälften av dem tog det trots att det nästan inte fanns någon som köade en halvtimme att lämna in skorna och betala 4 rupies för det (21 öre)

Efter detta utdragna köande gick vi direkt till entrén där det fanns scannrar som på flygplatsen som man fick gå igenom. Vi blev tillsagda att lämna in vår väska och alla tillhörigheter inkl plånbok och mobiler. Vid det här tillfället hade hela Kingfamiljen tappat tålamodet då vi varit där i en timme utan att komma någonvart. Ingen chans att vi lämnar ifrån oss våra telefoner och plånboken såhär på en plats som inte är säker och utan vårt medgivande så alla ville åka tillbaka och strunta i guldtemplet. Först tjafs vid ingången, sen tjafs vid entrén men vi fick iallafall tillbaka pengarna för avgiften och sen tjafs med mannen som sålde dhoti-tygstyckena varpå han totalt ignorerade oss när vi ville få tillbaka för de nya tygstyckena som var tvungna att köpa. Totalt kostade de 30 kr så det hade varit lätt att skita i det och bara ta rickshawen tillbaka. Men det är en principsak. Då vi tvingades köpa dem pga templets konstiga regler och inte ville gå in pga den ännu mer konstiga regeln att man inte fick ta med sig värdesaker. Templets PRkontor som låg precis bredvid gick vi till för att klaga på tygförsäljarens dåliga stil. Jämför ett nyligen tvångsinköpt tyg med nolltolerans för öppet köp mot 45 dagars öppet köp som vi ger våra egna kunder för att förstå principsaken i det.

Vi blev tillsagda att vi inte kunde få pengarna tillbaka varpå vi vägrade gå iväg varpå vi blev inskickade till huvudkontoret. Här fick vi samma svar. Men efter att Paul filmat denna löjliga konversation och de olika utmärkelser och diplom som fanns på väggarna för god kundservice ändrade chefen sin ton.

Han kallade in en Australisk volontär som hette Chris som hade bott i templet i perioder i 11 år som kom med lösningen att han skulle gå med oss och vakta så att vi inte fotade med mobilerna vilket jag ok:ade fast Paul ville få rätt. Jag hämtade tillbaka tygstyckena och klädde ut mig till indisk tiggare igen. Vi gick med honom och chefen och fick en gratis specialvisning av templet med extra info och fast track till välsignelse av Lakshmi. I det här fallet lönade det sig med den extra timmen av tjafs. Men min plan till gratis specialvisningar är annars att starta en kommersiell reseblogg, det låter från de som jag vet som lever på det som mycket mindre stress.

Är det något som jag inte orkar med just nu är det krånglet som är så genomsyrat i den indiska kulturen som är oerhört stressande om man redan har fullt upp med alla krav som ska uppfyllas för att vardagen ska vara fungerande.

Jag är så förbenat trött på alla skithotell som vi bott eller kommer bo på, mobilnätverk och internet som inte funkar. All stress som uppkommer för att saker inte kan bli gjorda. Frustrationen att se fotgängarna gå snabbare än bilen åker eftersom vägen är helt blockerad och indier kör helt galet samtidigt som Winston håller på att göra en nr 2 och polismannen skriker på mig samtidigt som båda behöver hjälpas åt. Eller när rickshawföraren som hade en helt galen blick höll på att köra in i all trafik som kom ifrån alla håll vid minst 20 olika tillfällen på en 5kmsträcka och tvärbromsade flera gånger så vi fick hålla i hårt med hjärtat i halsgropen under hela resan.

Iallafall efter Vellore åkte vi 131 km i en taxi på motorvägen till Chennai vilket tog 3.5h till lägenheten som hängmattefabriken fixat till oss .

Dunderförkyld med migrän ankom vi till den fast den var inte riktigt det vi frågat om, lägenhetshotellet hade lovat att det fanns kök och tvättmaskin men det fanns inget sånt. Det var helt nytt och skulle öppna först nästa vecka.

Ingen pratade engelska. Poolen utanför var helt grön av alger. Paul tvättade kläder och höll på att kräkas när avloppsillaluktande vatten kom ut ur kranen. Personalens lösning var att låta det rinna ett tag vilket inte gjorde någon skillnad.

Följande dag hade vi möte på hängmattefabriken. En frisk fläkt av ordning bland kaoset. Jag jobbade på nya bärselar och mt och tillsammans med Paul på nya accessoarer för att hänga upp hängmattorna.

Efter en lång sökning av lägenheter till skälig pris och standard förstod vi att vi inte skulle hitta något sådant. Vi checkade vi ut från äckelhotellet (som inte direkt var budget ändå utan i medelprisklass). Och in på ett ställe som mötte alla kriterierna icke äcklig, tvättmaskin, kök och pool utom priset men skitsamma vi hade fått nog av äckligheter.

Apropå äckligheter så kan vi konstatera att Chennai är en enda stor toalett. (utanför vår lyxbubbla som är den enda formen av normalitet)

Häromdagen promenerade vi på en av de bättre gatorna i Chennai (normalt går det inte att promenera eftersom det oftasts bara finns delar av trottoaren, och det finns elledningar och öppna avlopp överallt)

Den här gatan såg ok ut men det var den visst inte. Jag skulle vika upp Henrys byxor, så vips råkade jag nudda undersidan av hans sandaler för att sedan till min förskräckelse känna det varma kladdiga bruna stinkande bajsäcklet på min hand. Brrr. Ingen av hotellen eller restaurangerna där hade tvål på toaletten. Efter ett antal försök hittade jag ett café där jag kunde tvätta mig med deras golvrengöringsmedel som var 99.9% bakteriedödande. Chennai är : bajs på vägarna. Öppna avlopp. Bajs på stranden. Bajs i havet (kan väl bara anta att de öppna avloppen leder till havet). Bajs överallt. Så är Indien. Man kompromissar på äckligheter för att få upptäcka den färgstarka kulturen och allt som händer hela tiden i denna enorma ocean av en miljard människor. Men det är inte för mig. Har redan sett det så många gånger att det är lite trist. Jag håller mig till det Chennai som är jobb med produktutveckling och vår byggnad som vi bor i tills att det är färdigt. Då åker vi för vi klarar inte mer av det.


0 0 votes
Article Rating
Subscribe
Notify of
guest

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments