Tre nätter i Ooty sedan på något sätt mot Chennai. Det var vår plan. Att ta klättertåget nedför berget, sova på flygplatshotell och sedan Indigo-flyg till Chennai, till hängmattefabriken till slutet på jobbmåstena som knyter oss till Indien.
Frukosten serverades efter en timme ungefär efter att vi frågat flera gånger så som vi behövt göra de andra dagarna. Båda våra simkort funkade inte, trots att Paul under föregående dag spenderat lång tid på Airtel kontor och i vodaphoneaffären för att fixa det. Paul och Henry tog en rickshaw till stan för att fixa med det och köpa tågbiljetter då vi blivit informerade att man måste befinna sig vid en viss lucka vid 1130. Efter ungefär 4 timmar återvände en frustrerad Paul som köat vid denna lucka för att efter en timme bevittna arga indier som också köat fightas för att alla helt onödigt stått i kön trots att biljetterna var slut innan de öppnade luckan. Lucktanten kunde ju ha satt upp en skylt för tala om att biljetterna var slut. Problemet med Airtel var iallafall fixat efter mycket påminnelser till personalen som satt och gjorde ingenting ungefär. Vodaphoneaffären hade stängt för det var fredag och ägaren var muslim.
Så typiskt Indien att man bara kunde lägga av med att vara frustrerad för det var så förutsägbart, att inget funkar alltså. Ihop med att jag inte kunde tvätta kläder ordenligt efter Henrys kräkolycka på vägen hit eller tvätta oss själva för den delen, och råttklappret, och den allmänna smutsigheten kändes det nödvändigt att lämna hotellet, som var ett av de bättre i Ooty. Det låg iallafall vackert på ett berg omgivet av grönska och blommor i allsköns färger långt bort från det avgaser, mat och avloppslukter som är så karaktäristiskt för indiska städer.
Förutom det enda tåget som gick klockan 14 som var fullbokat fanns bara två alternativ : långsamma statliga bussar som inte kändes som något alternativ för oss och taxi. Jag kollade en gång till på alternativ och upptäckte en annan väg från Ooty till mysore där man kunde åka nattåg ifrån till Chennai. Hade varit trist att åka taxi tillbaka samma väg.
Taxichauffören som hette Muhammed bjöd oss in i sitt hem. Det bodde 15 personer i huset som alla var släktingar. Vi fick te, kakor och kycklingcurry. Pojkarna var populära. De satt på golvet och lekte med deras leksaker. Alla ville klämma på Henrys kinder. Vid det här laget hade han blivit van vid det.
Taxin åkte nerför 36 st “hair pins” (serpentiner) utan att Henry kräktes denna gången. Nedanför berget fanns en nationalpark. Taxituren omvandlades till safaritur utan att vi hade planerat det. Vi såg vilda elefanter. Först en ensam som korsade vägen, sedan en till i buskarna, och sedan en grupp med 3 st som betade. Och en till grupp som omgavs av hägrar varpå en av dem satt på en av elefanterna. Förutom elefanter såg vi vilda makaker och andra slags apor, påfåglar, bear sloth, vildsvin, massor av prickiga hjortar med stora horn och olika fåglar som tex kungdfiskare och många termitstackar. Landskapet såg ut som en afrikansk savann.
Väl i mysore sent på kvällen bar jag på en sovande Henry till hotellet “Regalis” som var ett fyrstjärnigt för omväxlings skull då vi ville ha ett avbrott från obekväma skabbiga sängar och råttklapper i taket. Det kostade ungefär 800 kr för två nätter. Till min förvåning gav receptionisten oss rummet så att jag kunde lägga Henry innan allt papperskrångel som är standard på indiska hotell, trots att bokningen var genom booking.com.
Följande dag åt vi god frukost som ingick i priset och badade i hotellpoolen. Det pågick en simlektion för barn som såg ut att vara i 12/13 års åldern. Det är klart att det inte finns så många möjligheter att simma i det här landskapet där det inte finns något hav eller badvänliga sjöar. Barnen såg ut att ligga på en 5 årings nivå med svenska mått mätt.
Vi hyrde en rickshaw under eftermiddagen för ungefär 70 kr.
Först ett besök till Mysore mall men rickshawföraren körde till fel ställe, en turistbutik för hantverk. Väl vid Mysore mall hittade pojkarna såna där elektriska bilar som man kan köra runt i som brukar finnas i asiatiska köpcenter. Batterierna var urladdade så mannen som hade hand om dem bad oss att komma tillbaka om en halvtimme. När en halvtimme gått var vi tillbaka och blev då informerade att vi skulle komma tillbaka om en timme. Mannen verkade inte ha förstått att det inte var ok att ljuga, särskilt inte för barn så vi talade om detta men jag tror inte att han förstod. Det är ju så vanligt att folk ljuger här, att de säger vad de tror att man ju vill höra istället för sanningen. Jag är övertygad att det kommer ur den strikta uppfostran och hårda press på barn som är norm här. Och känslan av att ett barn inte har samma värde som en vuxen då vi i vardagen har märkt detta så ofta.
Vi körde vidare till ett Ashram som heter “Avadhoota Datta Peetham” där vi visserligen inte såg Gurun som höll sig undan någonstans men däremot såg hans hyllning till burfåglar, en slags fristad som var ett stort område där man följde pilar på en betongstig som slingrade sig igenom ett djungellikt landskap med heliga statyer och burar med fåglar och även fåglar som var i det “fria”.
Den mest imponerande fågeln var en papegoja av något slag, so kunde säga några ord på engelska och sjunga bollywoodsånger på hindi. Jag visslade en stund till honom, några olika melodier varpå han härmade mig. Jag vinkade adjö och han vinkade med foten.
Dagen efter gjorde vi ett besök på palatset som är en unesco världsarvplats. Vakten tvingade mig att radera bilderna inifrån palatset. Det fanns uppstoppade elefanthuvuden där inne.
Det visade sig att vi inte kunde åka med tåget till Chennai då tåget var fullt trots att vi köpt biljetter. Vi uppgraderade oss till 5* radisson blu istället. Alla behöver lite 5* ibland särskilt på en plats där man kan ha råd med det. Nu är tågbiljetter ordnade till bangalore istället med en övernattning där och vidare till Chennai imorgon.