Från träpalats i ett svenskt suburbia till strand-bungalow i Koh Samui

Nu har det gått 8 månader sedan vi sålde vårt hus och våra saker och valde den här nya minimalistiska livsstilen som vi har nu. Nya personer som vi träffar dagligen har svårt att förstå att rummet eller bostaden vi bor i just nu är vårt hem och att det inte finns något hem i landet vi flyttade ifrån. Online däremot är det inga konstigheter. Vi är med i flera grupper och forum för resande familjer där det finns familjer som nyligen påbörjat sin resa eller har rest i flera år. En del har sålt sina hus och tillhörigheter och en del har en bostad i sitt “ursprungsland” som de hyr ut och får en del av sin inkomst ifrån. 
För vår egen del ville vi gärna behålla det vackra huset vi ägde men kunde inte eftersom vi skulle räknas som skattehemmahörande i Sverige då. Vi är folkbokförda i Storbritannien. Därifrån är min man och där finns vårt företag så det var ett naturligt val. Storbritannien är mycket enklare att driva företag i. Där skattar man 20% jämfört med Sverige där de tog mer än hälften av det vi tjänade. Dessutom fick vi inte det skyddsnät som anställda får utan som företagare får man jobba fast man är sjuk eller har barn för att hålla igång företaget. I Storbritannien är skolan frivillig och det finns ett stort utbud av alternativa skolor som till exempel demokratiska skolor. I Sverige är det skolplikt och skolorna måste följa skolplanen vilket gör att demokratiska och äkta montessoriskolor inte kan verka i Sverige. Vi tog reda på vad som egentligen gällde angående skolplikt vilket slutade i ett års trakasserier från skatteverket vilket gjorde att vi lämnade Sverige och valde livsstilen “den andra resan”. Läs mer om vad den andra resan egentligen är för något här.
Ständigt får vi frågor om vad vi har för planer och när vi kommer tillbaka. Ju längre tid som går desto konstigare är den frågan för oss. Om man planerar saker blir man fastlåst till planen och därmed ofri. Dessutom kan man inte förutse framtiden och kontrollera den till 100% så det är ingen idé att planera och sedan bli besviken. Om det är något som jag lärt mig i livet är att det inte blir exakt eller alls blir som man planerar och därför är långsiktiga planer något negativt som fängslar. För mig fungerar det att leva i nuet och flödet för att vara i balans. Jag försöker hålla förväntningarna till det minimala. Då kan man anpassa sig till det som dagen erbjuder vilket man inte vet förrän den dagen kommer. Visst har vi vissa saker planerade men det är ett minimum. Vi har 5 nätter bokade på den här vackra stranden som är bortom partylivet på Chawengstranden men ändå med närhet till det vilket är perfekt för en digitalnomad-familj. Sen vad vi gör om 5 dagar bestämmer vi först efter vad vi känner oss för då.
Dagens “kontor” på Koh Samui med wifi, kokosnöt, god mat och toner till Reggae. 

Efter många strapatser har alltså slagit oss tillrätta på ön Koh Samui i Thailand. 3/4 av familjen har varit magsjuka och förkylda i Malaysia och jag är fortfarande förkyld. Jag har varit mer eller mindre oentusiastisk med att göra två personers jobb samtidigt som jag verkligen inte haft ork men det har ju löst sig ändå som det brukar. Igår kom vår kundservice-kille tillbaka från sin semester. Puh. Vi har tagit oss med Air Asia till Kuala Lumpur som är deras hub och sedan vidare till Surat Thani som är den billiga flygplatsen om man ska till Koh Samui. Surat Thani var en trevlig liten stad som vi bodde i en natt för att bryta upp resan. Jag kan rekommendera det här hotellet som bara kostade 150 kr för hela familjen. Dagen därpå tog vi oss med buss och färja till Koh Samui. Färjan tog bara en och en halv timme.
Vi hittade den här superba läroboks-serien i manga-stil i ett köpcenter i Johor.

Böckerna förklarar på ett kul sätt. Den här handlar om energi.
Winston gillade att läsa dem själv. Kul att sysselsätta sig med på både flygplanet och båten. 
Havet hade en underbar smaragd-grön färg. 

Vi utforskade soldäcket.

Det fanns bekväma solstolar att sträcka ut sig på.

Man kunde beställa korv på pinne på båten. Det tyckte Henry var gott.
Det var regn i luften när vi lade till vid hamnen på Koh Samui.

Winston och den här fisken gillade att pussa på varandra genom glaset.

Stranden som ligger 100 m från vår bungalow.
Härligt att ta promenader på stranden som dessutom hade många ställen att äta och leka på.

Mästerfotografen Henry upptäckte att det fanns roliga filter på kameran och tog den här bilden.
Så vi har bytt från det här:
Till det här:

Vår nuvarande bostad på 18m2

Familjerummet

Är det värt det? Ett tjusigt träpalats bytt mot tillfälliga hotellrum och bostäder. I det här fallet en bungalow på Koh Samui. Absolut! För mig handlar det om prioriteringar. Man kan alltid lösa vad man vill om man nu vill. Och i vårt fall var utbildningsfrihet (att det är frivilligt att gå i skolan och det finns valmöjligheter bortom den svenska skolplanen) samt en större frihet att driva företag, och att kunna befinna oss var vi vill, som var vår prioritering. Att äga ett fantastiskt hus och ha svenska bekvämligheter är något som vi har prioriterat bort. Dessutom saknar jag inte att det regnade mer än varannan dag där vi bodde i Sverige.
I Sverige har jag träffar många som vill ha ett annat slags liv men som inte förverkligar det eftersom de sätter upp hinder för sig själva. Hinder som att de inte har råd eller inte vill sälja sitt hus. Att de inte vet vad de ska göra av sina saker eller har någon släkting eller djur som de måste ta hand om. I den digitala och verkliga världen för resande familjer ses inte dessa hinder för de finns bara om man väljer att ha dem där.
Vemsomhelst som verkligen VILL kan anpassa sitt liv för att förverkliga sina drömmar. I mitt fall tog det ungefär ett halvår att gräma sig över att sälja våra tillhörigheter och ytterligare ett halvår att sälja dem. Tänk dig ett hus med källare och förråd på över 350m2 som är fullt med saker. Så mycket saker har jag sålt eller gett bort förutom några som står i några vänners källare. Min farmor gick tyvärr bort precis innan resan så ungefär 1/3 av det som är kvar är saker som vi ärvt av henne som jag inte har hunnit sortera och 1/3 är bokföringspärmar som vi måste behålla i 7 år för skatteverket och en 1/3 är saker som vi ville behålla. Av dessa saker ska vi göra oss av med ungefär hälften nästa gång vi är i Sverige.
Jag sålde främst genom auktioner i lokala Facebook-grupper. En del auktioner gick förvånansvärt bra som till exempel burkar med gamla spikar som ibland gick för över hundra kronor. Jag blev till slut expert på att sälja sakerna i huset och kunde till och med sälja gammal rengöringsspray och rostiga verktyg. Vad som helst gick att sälja till rätt pris även om det nu var en auktion från 0kr. Och det som jag inte hann sälja gav jag bort till de som ville ha det genom att ställa ut lådor på balkongen och annonsera ut på Facebook att det var gratis. 
Gratis-saker på balkongen i vårt hus som vi sålde.
När man tömmer ett så stort hus kan man verkligen se hur mycket skit-saker man har samlat på sig genom till exempel inflyttningsgåvor “som kan vara bra att ha” från välmenande släktingar i form av femtioelva porslins-set, extra-kläder, verktyg och vad det nu kan vara. Såna saker är bördor snarare än till hjälp vilket skapade en otrolig lättnadskänsla när folk kom och tog ur gratis-lådorna. Så kul att det hamnade hos någon som ville ha det. Det är egentligen ganska illa att varenda hushåll ska ha var sin gräsklippare och allt som hör till på sin lilla täppa. Vilket otroligt resursslöseri. I många länder som vi har varit i sköts trädgårdsarbetet av andra firmor. Det är billigt och man behöver inte ha några verktyg. Verkar mycket mer effektivt.
Nu har vi alltså bytt ut en materiell livsstil mot en minimalistisk. Vi har en stor och en mindre resväska, 3 mindre ryggsäckar och en barn-rullväska. Vi har med oss följande på vår resa:
Kläder
Vi har fått “gympapåsar” när vi har åkt med British Airways innan. De är superbra att sortera i så vi har var sin för våra kläder. Totalt har vi ungefär 12 kg kläder. Vi har varsin långarmad tröja och byxor, samt några toppar, underkläder och badkläder och shorts samt en sarong och två sjalar. När vi var i Chennai lämnade vi våra vinterkläder och böcker som barnen tröttnat på i hängmattefabriken som de sedan skickade till vårt lager i England. Vi rensade även lite i Ubud och gav bort en del kläder som vi tröttnat på.
Saker
Vi har två laptops, en Samsung galaxy tab (barnens till filmer, spel och lärorika program), två smartphones (och en billig kinesisk som inte funkar riktigt men går att spela spel på), 2 kameror (barnen har sin egen som de delar på)
Vi har två necessärer där eltandborstar, husapotek och där minimalt med krämer och hygienartiklar ingår. 
I övrigt har vi två små kikare, 2 pocket-böcker som jag läser, varsin hörlur, en minihögtalare, ritblock och en låda med pennor och kritor. På det här stället som vi på nu fanns det ingen vattenkokare eller brödrost så min man har köpt båda för under en 100-lapp här på Koh Samui. Han har även köpt några tallrikar och bestick och muggar. De åker ut ur packningen om de inte får plats när vi åker härifrån.
Vi har rensat en del i Ubud och gett bort större leksaker i plast och böcker som barnen tröttnat på. Vi har köpt nya böcker i Johor och en hel del Lego i Malaysia. Hela Winstons rull-väska är full av lego. Det finns även en stor låda med Lego Technics där det ingår en elektrisk motor. Lego är en väldigt praktisk leksak eftersom man kan bygga vad man vill av det. Dessutom blir man smart och kreativ av Lego. Det finns en intressant artikel skriven av en unschoolad person som växte upp med att leka mycket med Lego som du kan läsa här. Henry har små leksakståg också och en buss i metall. Det finns en spade och en plastkanna och armpuffar och simfötter och cyklopögon. I övrigt har vi inga andra leksaker. Vi har ofta gått på lekland där det har funnits saker så barnen har inte saknat leksakerna de har haft i Sverige.

Var kommer du ifrån?

Det är en fråga som jag får dagligen. Den känns absurd men jag brukar svara “Sverige”. Ju längre tid vi har varit iväg på resan desto mindre svensk känner jag mig. Mina tankar är på svenska. Min uppväxt är i Sverige. Kulturen jag växt upp med är delvis svensk och jag har bott där större delen av mitt liv. Men utöver det finns det inte så mycket svenskt i mig. Jag är halv-polack och har växt upp med två kulturer. I Sverige har jag aldrig riktigt känt mig svensk. I Polen har jag inte känt mig polsk. Jag har känt mig som inget-dera eller världsmedborgare. Dessutom har jag växt upp “fattigt” i ett område som är “rikt” och i en konstig familj så jag har alltid stickt ut. De flesta av mina vänner under uppväxten har kommit från andra kulturer och många har haft andra intressen än vad som är norm. VI (familjen med min man) var bohemerna i ett Svensson-villaområde. Det är inget fel med det utan det är bara annorlunda. Det finns fler sätt än ett att vara och det är tydligare än någonsin så här efter nästan 8 månaders mental och fysisk resa. Diversiteten berikar världen. Och världen berikar en själv i sin tur. Det är vardag för oss nu att anpassa sig till olika kulturer och sätt att vara. I Sverige är man kriminell om man inte har sina barn i bakåtvända godkända bilstolar med 5-punktsbälten i bilen. I större delen av Asien skulle man ses som knäpp om man skulle kräva det. Där förflyttar man sig såhär:
Det gäller att anpassa sig till den lokala kulturen. (Bild tagen av Pontus eller Ulrika i Ubud)

Gillar du min blogg? Dela gärna med dig för att inspirera någon annan! 

5
Leave a Reply

avatar
4 Kommentarstrådar
1 Svar i tråden
0 Följare
 
Kommentar med mest reaktioner
Mest populära kommentars-tråd
0 Comment authors
JacobIda ThunbergMalin BerdetteCarolineGinny Barrett Recent comment authors
  Prenumerera  
nyaste äldsta Mest röstade på
Notify of
Ginny Barrett
Gäst

great story, I wish you the best of luck.

Malin Berdette
Gäst

Härligt! 🙂

Ida Thunberg
Gäst

Verkligen intressant inlägg! Tack för tipset i en kommentar på min blogg!
När vi var ute å en halvårsluff med barnen för några år sen var en av de bästa sakerna för mig just friheten i att (just då) äga så få ägodelar. Jag njöt så av detta att allt vi hade fick plats i två ryggsäckar. Och nästa resa blir det ännu mer så, ser fram emot det!
//ida

Jacob
Gäst

Jätteintressant inlägg och även om jag och Frida inte kommer ha barn på länge så är det ändå intressant att läsa om er livsstil och hur ni gör, både med familj och som digitala nomader.