Vi gjorde en utflykt från Chiang Mai upp till bergen till byn Baan thong luang där vi kunde träffa folk från olika bergs-stammar. Denna by är ingen vanlig bergs-by – utan den är speciellt gjord för att turister ska kunna besöka dem. Det är inte direkt någon utställnings-by då folken faktiskt lever där på riktigt. De är olika stammar (hill tribes) som kommer från olika områden i och runt Thailand. De har kommit dit som flyktingar och kan genom denna byn få en fristad och en inkomst. Vissa kanske skulle ifrågasätta om det verkligen är ok att besöka ett “mänskligt zoo” men jag tycker tvärtom att det är en urbra idé då de inte bara kan komma undan våldsamheter från området de kommer ifrån men också får en inkomst från turismen – och som grädde på moset – också får betalt för att hålla sina traditioner levande.
Dessutom är det ett lätt sätt för mig som småbarns-förälder att kunna visa mina barn olika sätt att leva. Att ha barnen med ger en extra dimension. Om jag hade rest själv eller med vuxna som sällskap hade vi inte fått samma intryck. Eftersom vi har barnen och de är huvud-ingrediensen i våra liv får vi även se världen genom deras ögon och de blir en inkörsport till samtal då många av de vi möter är intresserade av dem. Det finns en variant av Karen-folket som kallar sig “Sgaw Karen”. Det var dem vi mötte först i byn. De var väldigt öppna och ville visa sina hem och prata med oss. Vi fick komma in till dem och smaka vad de åt för lunch.
Det var en väldigt god kanel-kryddad bit fläsk med grönsaker.
Vi fick testa ett armborst som en Sgaw-karen-man hade gjort själv.
Nästan mitt i prick! Min pil är längst till höger. Karen-mannens är den i mitten. Pauls är högst upp.
Pojkarna i byn lekte vilda lekar och fick skalbaggarna att bli till gladiatorer.
De heter Noshornsbaggar på svenska och är ungefär 4-5 cm långa.
Vi hittade en lekplats mitt i byn som hade en gungbräda i bambu som kunde snurra runt. Henry tyckte det var så kul att han inte kunde sluta skratta. Barnen gungade och snurrade hur länge som helst. Det kom till och med bybor som skulle se vad det var som lät.
Flickorna i byn lekte lugna lekar. Som att klä ut sig till prinsessa eller hoppa hopprep.
Mitt på byns torg växte en sån här buske.
Vi hittade till byns turist-restaurang där vi åt otroligt god pad-thai för drygt 10 kr.
Vi gick vidare till en annan del av byn och hittade till Yao-folket som ursprungligen kommer från Kina. Där kallas de egentligen för “Mien”. De som bor i Thailand är de som har flytt från Vietnam-kriget. De flesta bor egentligen i Chang Rai eller Nan-provinsen. Byarna är små med upp till 25 hus. De är uppdelade i 12 klaner fast mer än en klan bor i en by. Hushållen består av flera familjer från samma släkt. Yao-kvinnor känns igen på att de bär en lång svart tunika med en klarröd ruff runt sin hals. De svarta byxorna nedanför tunikan är broderade. Dessutom bär de en svart turban som är broderad på ändarna.
Yao-kvinna som broderar.
De där jättestora bönorna på bilden ovan gör de sådana här leksaker av.
En Yao-man hjälper Winston att pricka rätt med en bambu-pistol.
Längst upp i byn bodde Karenfolket. Det är en bergs-stam som ursprungligen kom från Burma nära Thailands gräns. Karen-folket är nog mest kända för sina långsträckta halsar. Kvinnorna bär tunga mässingsringar runt halsen, underarmar och skenben. Halsarna blir egentligen inte längre utan det är axlarna som trycks ned av vikten. Karen-männen lever främst på jordbruk medan kvinnorna väver och snider trä-figurer. Det finns ungefär 40000 medlemmar av Karen-stammen idag. Tusentals har tvingats fly från Burma under årtionden på grund av politiska oroligheter. Många har valt att fly till Thailand.
Anledningen till att Karen-kvinnorna förstör sina kroppar med de tunga mässings-ringarna är nästan enbart på grund av traditionen. Förut användes inte mässings-ringarna enbart för syns skull utan även för att skydda mot tigrar eller för att vara attraktiv för männen. Byns ledare kunde gifta sig med en kvinna på grund av antalet mässings-ringar för att det gav status. Idag är det mest de äldre kvinnorna som har många ringar. De yngre har oftasts ingen eller bara några.
Jag fick låna ett “låtsas”-halsband av en Karen-kvinnan som hade flest ringar runt sin hals.
Flickan till höger är 6 år och kan redan väva komplicerade sjalar.
Flickan bredvid Winston är 11 år. Hon talar utmärkt engelska och sålde en sjal som hon vävt till oss.
Hennes tunga mässings-band.
Jag och Henry med en Karen-kvinna som väver.
Henry får låna Karen-barnens traktor.
Winston får låna ett mässings-band.
Vacker trädgård utanför ett Karen-hus.
Vi gick vidare till delen av byn där Palong-folket bodde. De kommer från Burma. De som bor i den här byn är också flyktingar från Burma och kan genom att bo här och visa upp sin kultur för turisterna både få en inkomst och få motivation till att bevara sina traditioner. De är kända för sina färgglada jackor och stora silverarmband. Männen bär färgglada skjortor och byxor. Tidigare trodde de på andar i naturen men nu är de flesta buddhister. De lever på att odla saker som ris, bönor och hampa.
En Palong-kvinna i sin färgglada jacka.
En annan kvinna med stora örhängen.
I norra Thailand bär man liksom i Laos också sitt barn med en enkel sjal.
Tycker du att texten var intressant? Dela gärna med dig av inlägget så att det kanske kan inspirera någon annan. Kommentera gärna i kommentarsfältet om du vill.