Vattenfall, bärsjals-kultur och unesco-staden Luang Prabang

Nu hade vi nått vårt mål i Laos: Pärlan Luang Prabang med huvudattraktionerna vattenfall, fransk unesco-listad arkitektur samt spännande laotisk kultur. En trevlig överraskning var att se så många pappor bära sina barn i bär-sjalar. Sjal-mys är ju något av det finaste som finns!

Pappa som tröstar ledsen nyvaknad 2-åring i sjal.

Kuangsi-vattenfallen och hur man bär barn i Laos

Detta kapitel i vår resa blev dock inte riktigt som den bilden som fastnat i näthinnan efter att ha gjort en noggrann men inte tillräcklig noggrann research om de turkosa småbarnsvänliga badpoolerna i Kuangsi-vattenfallen. När vi kom fram dit möttes vi en vild flod där det forsade jordblandat brunt vatten som inte alls såg ut som på bilderna eller i hotellets annons. Hotellet Vanvisa Falls Guesthouse skulle enligt annonsen också ha haft sin egen pool. Poolen var visst en strid ström med dånande vattenfall. Det måste regna otroliga mängder här under regn-säsongen för att det ska vara så här mycket vatten. Det gav oss dock tillfälle att utforska byn istället. Turisterna for direkt till vatten-fallen utan att knappt lägga märke till den lilla byn som fanns där vilket gav oss rum att utforska den alldeles för oss själva.

Något jag blev fascinerad över var att så många bar sina barn i bärsjalar. Mannen som ägde huset där vi åt soppa hade sin son i sjal samtidigt som han höll på med annat. Jag har aldrig sett så många män bära barn i sjal. Nästan alla småbarn bars konstant i bärsjal. Den laoitiska bärsjalen består av ett enkelt tygstycke som är ungefär 60 cm brett och tre gånger så långt som knyts diagonalt över axeln. Det är det billigaste och enklaste sättet att bära. Jag bar dock Henry i min egen mei-tai som de blev nyfikna på. Tänk om jag hade haft med mig en lång bärsjal och kunde visa dem lite andra knytningar! Det där med att bära diagonalt över axeln såg faktiskt inte så värst bekvämt ut men vem vet man kanske blir härdad. 
Så mysigt att så många bär!

Denna familjs “restaurang” serverade saker på pinnar – som fiskpinnar på riktigt!
Varje hus vid vägen hade sin egen verksamhet. De flesta sålde något som drickor och snacks eller grillade saker på pinnar. Några öppnade upp sitt familje-kök till förbipasserande. Vi hittade ett sådant kök där de serverade fantastiskt god soppa med ris-nudlar. Man fick även en tallrik vid sidan av med färsk mynta, sallad, lime och bönor som man kunde hälla i sin soppa. Vilken bra idé att få göra sin egen kombination! Här kunde vi sitta och studera vad som hände i byn. Utanför varje hus nästan satt det äldre personer som passade sina barnbarn och också kollade vad som hände. Det var inte så värst mycket alls förutom att det fanns en (förmodligen psykiskt sjuk) äldre kvinna som gick runt i ett gammalt lakan och flashade sig då och då. De som sticker utanför normerna syns på ett helt annat sätt i ett land utan statlig finansierad psykisk vård. 
Så enkelt och så gott: Soppa gjord på buljong och risnudlar med sallad.
Hotell-personalen pratade knappt någon engelska så det gick inte riktigt att prata med dem. Jag fick genom teckenspråk signalera att det fanns loppor i sängarna och att toalettens sits var täckt av urin. Det var inte direkt något lågbudget-ställe vi bodde på ($40/natt) så jag tyckte gott att de kunde göra något åt det. Personalen sköljde toaletten och bytte sängkläder. Det var fortfarande äckligt men det fanns inget annat alternativ att flytta till så vi bestämde oss för att stanna kvar ändå. 
Bron till Vanvisa Falls Guesthouse. Lägg märke till fiskaren som kastar ut sitt nät.

    Man fick blått te till frukost. Det var gjort på blåa blommor och smakade friskt som vicks ungefär.
Vi utforskade reservatet med de stora vattenfallen och kunde konstatera att picknick-arean visst hade blivit en badplats med den höga vatten-nivån. Här gick det inte heller att bada förutom där det inte var så strömt vid borden. Winston ramlade i och badade med kläderna på. Vilken lycka att bada i den översvämmade floden och dessutom få läsa alla skyltarna som fanns vid de medicinska växterna som växte där! 
Den översvämmade floden.

“Picknick-arean”.

Det stora vatten-fallet.
Här var det minsann inga bad-vänliga turkosa bad-pooler.

Däremot var reservatet intressant och fullt av liv – t.ex. en krabba som gömde sig här.

Stor cool blomma – ungefär 15 cm i diameter.
Henry blev sjuk och fick feber så Paul stannade hemma med honom medan jag och Winston gick och utforskade byn. Det var spännande att se. Vi hittade en hembyggd traktor som vi studerade nogrannt hur den var byggd och kom fram till att det inte skulle vara svårt att bygga en sådan själv. De sålde sådana motorer på marknaden. Som resten av Laos som vi har sett med undantag av delar av Vientiane och Luang Prabang är många saker trasiga och husen dåligt byggda. By-innevånarna sitter mest utanför sina hus större delen av dagarna och hänger istället för att göra något åt det.

Hembyggd traktor som man kunde se exakt hur den var byggd.

Paraply-gäng.

UXO Center i Luang Prabang


Vi besökte UXO center som är ett informations-center om de o-exploderade bomberna i Laos. Vi hade tidigare besökt COPE i Vientiane som jobbade med proteser för de som hade trampat på minor. På UXO center jobbade de med att informera och sanera bomberna.

Utställda bomber vid entrén till UXO Center.

Guiden på centret var mycket informativ. Hon tog sig tid att svara på mina många frågor. Eftersom jag inte visste om det hemliga kriget innan jag kom till Laos blev det överväldigande att höra om vad som hände genom den informationen som vi har fått här. Tyvärr har jag inte hittat så mycket att läsa på nätet om det. På wikipedia står det mycket om Vietnam i Vietnam-kriget men nästan ingenting om Laos vilket är märkligt eftersom Laos är det mest bombade landet i världen per capita.

Enligt guiden var det minst 1.2 miljoner människor i Laos som dog vilket bara är en uppskattning eftersom det inte finns något register på hur många människor som bodde i de bombade områdena. 1/3 av 270 miljoner bomber som släppts exploderade inte. På utställningen visades det hur man gick tillväga för att sanera bomberna och hur de olika typerna av bomberna såg ut. Jag kan fortfarande inte förstå att det blundas för sådan idioti vare sig det är att släppa 270 miljoner bomber över ett land som inte ens är med i något krig eller för den delen de andra våldsamma tokigheterna som hände i världen och som pågår nu. Vilken idiokrati våra barn växer upp i! De måste få se bakom kulisserna hur den verkliga världen ser ut. Därför visar vi dem platser som UXO center.

Läs skyltarna!
Läs skyltarna!
Bombies. De är dock inte farliga längre utan det är pga stöldrisken som varningsskyltarna finns.
De stora bomberna innehåller 600 klusterbomber.

Luang Prabang

En resa i Laos kan knappast vara komplett utan ett besök i Luang Prabang – som fyller kriterierna för att bli listad som ett UNESCO världsarv. Här blandas fransk arkitektur med traditionella laoitiska byggnader och tempel. Luang Prabang ligger i norra centrala Laos, på Mekongfloden. Fram till kommunisternas maktövertagande 1975 var det det kungliga Lao’s huvudstad.

Vi strosade runt i de gamla franska kvarteren längs Mekong-floden. Vi besökte Wat Xieng Tong-templet som är ett av landsmärkena i staden. När det började ösregna hittade vi in till en liten fransk restaurang som hette Chez Marius. Vi åt Creme Caramel och drack varm choklad. Henry åt ratatouille. Chez Marius hade den snabbaste internet-uppkopplingen i Luang Prabang på hela 4mb/download vilket är det mesta vi har haft . Dagen därpå gick vi på jakt efter båtbiljetter till Houey Xay och strosade runt ett varv till i de vackra kvarteren. Luang Prabang har väldigt mysig stämning och här skulle vi ha kunnat stanna ganska länge. Det skulle kunna bli ett nytt digital nomad-mecka om de bara hade lite snabbare internet. Det finns faktiskt ett café som heter Indigo House som är lämpligt att jobba från för digitala nomader som har mysig stämning med hängmattor, bekväma dynor samt ett tyst luftkonditionerat arbetsrum högst upp på tak-terrassen.
Fin utsikt men jag ska nog inte sitta här!
Så många tjusiga tempel som var upplysta på natten.

Mysiga gränder med mysiga restauranger. Här skulle man ha stannat ett tag!

 Wat Xieng Tong-templet – det mest kända templet här – med barn som spelar fotboll i bakgrunden.

Det finns mängder av vackra tempel i Luang Prabang.

Barn-munkar i ett annat tempel.

Fönster-luckorna i fransk stil är typiska på husen i Luang Prabang.
Sago-berättar-kväll med Lao-folkets historier ackompanjerad med musik. 


 Tad Sae-vattenfallen

Vi ordnade biljetter för en kryssning med båten “Shompoo” som skulle avgå på söndagen. Då fick vi en extra dag vilket vi inte planerat och bra tips från ägaren till kryssnings-företaget att åka till vattenfallet Tad Sae. Det var lite mer barnvänligt än det översvämmade Kuangsi-vattenfallen.

För att ta sig till vattenfallen fick man först åka tuk-tuk och sedan långbåt.
Yes, vi kunde bada! Fast det var lite för strömt för Winston att simma själv.

Och det fanns ett ställe som det var OK att hoppa ifrån.

Fast om man kom för nära kanten i bassängen kunde man sugas in i den här köttkvarnen.

Det fanns vackra broar och gångar att gå på längs med fallen.

Stora hängande blommor från ett träd.

Vi matade elefanterna som fanns vid vattenfallen med socker-rör.


Gillar du min blogg? Dela gärna med dig av inlägget så att det kanske kan inspirera någon annan! 

Leave a Reply

avatar
  Prenumerera  
Notify of