Deja-vuer i olika bemärkelser, ett annat perspektiv och en apelsin-dal full av hopp

En apelsin-dal full av hopp.

Det handlar om förflyttningar. Förflyttningar i tiden.  Förflyttningar i tankar.  Förflyttningar i rummet. Vare sig man planerar eller ej.  Bara man följer sitt flow så att man hamnar i balans och accepterar sin livs-resa. Vi har bytt världsdel. Det var både planerat och en slump. Två veckor spenderades i landet som jag växt upp i och som jag nu ser mig själv som turist i. Två intensiva veckor av planerade och oplanerade händelser.  Jobbrelaterade händelser som innebar två stora flyttar och en förändring i företaget samt relationsrelaterade förändringar dels av slumpmässiga omständigheter och dels konsekvenser av orsak-verkan. Det blev ett kort besök i Stockholm på ett par dagar. Vi bodde vid flygplatsen den första natten. Dels för att lindra krocken vid tidsskillnaden och dels för att lindra krocken från de kulturella skillnaderna. Just det ja. Här gillade de ju inte barn. Vid frukostbordet bredvid satt en gammal sur tant och en gammal sur gubbe. De satt där i ungefär en timme och smuttade långsamt på sin kaffe och åt sin smörgås utan att säga ett ord till varandra eller någon annan. Det enda sur-tanten hade mage att göra var att hyssja ett par tillfällen åt mina barn som så som barn gör tröttnar på att sitta still och gärna vill leka istället. Det där är väl typiskt Sverige att sur-tanterna och sur-gubbarna inte kan glädjas åt att barn gör vad de ska. Att leka alltså. Förutom tids -och kulturchock drabbades vi även av prischock. 1400kr för en natt på vandrarhem!


Men det här är inte vilket vandrarhem som helst. Det är en inredd jumbo-jet.


Under det korta stoppet i Stockholm besökte vi syster och hennes familj med lilla kusinen Viola. 

Efter Stockholmsvisiten får vi till andra sidan kusten. Besöket där var inte direkt avslappnande utan vi hade två flyttar att ta hand om, goda vänner att besöka och jobb att ta hand om i Skåne. Fast vi hann ha det trevligt också såklart. Och man får inte glömma bort vardagens rytm heller. Och barnens naturliga nyfikenhet. Papporna spenderade en eftermiddag med att skruva isär en dator med barnen. Det är inte bara kul att få vara med för papporna och barnen utan också mycket lärorikt. Barn är ju naturligt frågvisa och nu har de fått veta hur en dator ser ut inuti, vad delarna heter och vad de har för funktioner.


Unschooling med teknik-nördar när den är som bäst.

Vi får inte glömma att Sverige är bortskämt med fantastiskt vacker natur.

Västkustklippor är magiska – även på hösten.

En äkta digital nomad kan jobba varsomhelst oavsett om det är från en strand eller strykbräda.

Mannen och barnen åkte vidare som planerat – på besök till släkt och vänner i England. Jag stannade kvar. Jag behövde en paus och se på mitt liv som om jag såg på utifrån innan jag totalt skulle gå in i väggen. Jag befann mig i kris. Som distraktion koncentrerade jag mig på att hjälpa nära vänner som då befann sig i kaos att ordna deras omställning till att lämna normerna och det gamla livet och liksom oss själva ge sig in i ett digitalt nomadliv.

Det var givet att det skulle bli så.  Det var som om det var skrivet i stjärnorna. Totalt kaos är något som jag är så van vid att jag lugnt kan se på och styra upp i de fall känsliga personer skulle drabbas av panik. Tre dagar tog det av intensivt rensande,  sorterande, packande och förberedande för den nya hyresgästen och den nya livsstilen. Det kan vara mentalt krävande att göra sig av med saker som håller en fast. Minnen och övertygelser att man någon gång skulle få användning av den saken som man borde göra sig av med är precis det som gör det svårt att bli av med den.  Om man väljer att leva minimalistiskt kan det därför vara bra att ta hjälp av en annan person i rensningsprocessen som inte har känslomässig anknytning till de personliga tillhörigheterna. När man blir fri från tillhörigheterna får man en obeskrivlig lättnadskänsla –  som om man hade varit fången av sina saker för att de hade ägt en och inte tvärtom så som man hade trott att det var.

Detta är första steget till att ändra sitt liv till att bli en minimalistisk digital nomad där tiden och drömmen där man vill vara är viktigare än den gamla traditionen och att vara ägd av bekvämligheterna.  Det finns nu en ny tradition i våra vänners liv nu och det är att inte ha någon tradition och att inte bry sig om vad andra personer har för åsikter om det. Det handlar om frihet och att följa hjärtat. Det andra steget till att ändra sitt liv till den digitala nomad-livsstilen är själva resandet. Att ha resandet som normalitet och vardag. Vårt fokus var på Spanien då vännerna hade bestämt sig för att testa och bo i Alicante även om jag hade sagt till dem att det var en turistig skithåla. Det var givet att det skulle bli en roadtrip för att undersöka andra platser på vägen och kanske efter Alicante också.

Det kan vara kaotiskt att resa med två barn och hundar men det ska visst gå.

Det blev inte så kaotiskt som vi trodde. Vi hann till färjan.

För enkelhetens skull påbörjade vi resan på samma sätt som början på min egen resa när jag gjorde den i februari. Det kunde knappast finnas en starkare deja-vu-känsla om det nu inte var för att resten av familjen saknades. De var för tillfället ersatta av mina vänner, deras två barn och deras två hundar. Jag var deras Mary Poppins/Rese-ledare/Frisinnliga bitch under 2 veckors tid. Liksom förra resan tog vi färjan från Göteborg till Kiel och fortsatte därifrån på auto-bahn i önskad hastighet. Därefter tog resan och denna historia en helt annan riktning. Söderut istället för västerut. Utan egna barn och man och istället med denna familj som en slags åskådare. Och nu för första gången på 6 år obruten sömn då det inte finns en liten bredvid som väcker en hela natten. Visst saknar jag dem. Det är klart att man gör det otroligt mycket när man varje natt sovit tätt tätt intill och spenderar varje dag och natt ihop. Men nu är de 3 och 5 år gamla. Mamman är sliten, behöver en paus och att se livet från ett annat perspektiv under 2 veckor. Vi hittade ett underbart vegancafé i Bremen.  Istället för att stanna till vid en vägkrog tog vi en omväg där vi fick en härlig solskenspromenad i det bohemiska kvarteret den här nordtyska staden som jag tycker om.

Green bites – Sjysst ägare, sjysst mat, sjysst atmosfär. Rekommenderas varmt! 🙂
Vädret var så somrigt och härligt att vi blev extatiska av energin från den.

Vi stannade första natten nära gränsen till Luxemburg. Andra dagen bestod av en lång maraton-körning till staden Nancy för ett kort lunchstopp och för att ordna ett simkort. Vi kan konstatera att nästan ingen (fortfarande) talar engelska av de som vi har träffat i Frankrike.  Det verkar som att det inte finns någon drivkraft till att vilja ha konversationer med personer som inte talar språket. Det tog ungefär en halvtimme att köpa ett simkort eftersom ingen utom en man som personalen hos Orange till slut hittade där kunde säga några ord på engelska så att jag kunde köpa simkortet. Undrar hur det funkar med import till Frankrike. Vidare tog vi oss mot Lyon där vi bodde på hotellet Bretagne som låg mitt i smeten och där receptionisten för ovanlighetens skull både talade bra engelska och var överdrivet hjälpsam. Jag och Shadi gick ut och drack öl och shots. 6 år av avhållsamhet mot alkohol och att aldrig gå ut sent på kvällarna. Nu barnfri 2 veckor.  Man får passa på lite.  Lyon hade en fantastisk lördagsmarknad längs med floden med de många broarna.


Har ni sett maken till storlek på palsternacka?

Det var bara vi som inte hade jacka på oss på det trevliga frukost-stället vid floden.

Efter några öl och shots. Vi gick vilse och runt runt runt tills att en vänlig man kollade sin gps åt oss.

Följande två dagar spenderades vid sydkusten i Montpellier.  Vi bodde på det i särklass sämsta hotellet som vi kan tänka oss finnas i Europa. Det borde nog inte kallas hotellrum utan snarare offentlig toalett med sängar i. Montpellier hade en mysig bohemisk gammal stadsdel med många gågator men liksom andra ställen där folk vill bo ser man spåren av konsumism i form av ändlösa rader av dyra butiker med fokus på sex. För det är precis det det handlar om. Att man måste ha femtioelva väskor, underkläder och accessoarer för man ska signalera att man är en person som det spenderas pengar på för att ens ägg är bättre än någons som inte gör det.  Så cynisk man kan bli men så är det.

Montpellier såg ut som ett enfärgat “Gamla stan” som i Stockholm fast det var riktigt mysigt.


Mr BMX som tydligen är en känd person här monterar cyklar på de märkligaste ställen.


Älskar spårvagnarna i Montpellier! Alla är färgglada och i roligt mönster. Vi tjuvåkte lite.

Vår resa fortsatte.  Denna gång färdades vi över landgränsen och nådde nästan vårt mål. Denna gång en trött turistort (Benicarlo) där det fanns en okej strand och där vi för första gången sedan vi lämnade Sverige hade tillgång till kök och kunde laga vår egen mat med de fantastiskt goda grönsakerna som fanns här.

Den lyckan att få bada i havet för de som inte har bott nära havet tidigare!


Och den lyckan att få plocka snäckor för ett barn som inte haft möjligheten förut!

Vidare gick färden mot staden Calpe strax utanför Englands rövhål “Benidorm”.  Vill man befatta sig med festande brittiska pensionärer är det hit man ska åka. Calpe kändes tack och lov lite mer “upmarket” och städat än mitt intryck av Benidorm. Visst fanns det rikligt med utländska pensionärer här med (vi såg till och med en 90-åring på en bar som hånglade med sig själv) men det var inte direkt billigt där vi bodde och det fanns en riktigt trevlig restaurang (Bar Hydra) som serverade fantastiskt goda tapas. En kort promenad från lägenhetshotellet som vi bodde på fanns en klippstrand som var den första platsen som jag kände att vår vän Joni jobbade på riktigt från som en äkta digital nomad så som vi har gjort när vi har rest. Med laddad laptop i knäet och uppkoppling via mobil hotspot.


Det är såhär det ska vara.  Friheten att vara som man vill var man vill.


Inga kablar.  Inga väggar. Inga regler.

Lyckan att få vara tillsammans och fri.

Vi bodde lite utanför staden. Strandlinjen längs med centrum hade perfekt sand att bygga sandslott med. Jag och deras son Adrian satte igång. Det är tråkigt att sola på stranden och badkläder hade vi inte med. Sandslottsbyggande är något som man kan nörda in sig i. Fast den här gången rasade det ihop och blev en kopia av den stora klippan vid havet istället.

Som mitt förhållande till min man. Det hade ingen stark grund. Vi kände inte egentligen varandra trots att vi har varit ihop längre än ett decennium. Det fanns inget att stå på. Men han valde att ha en grund och denna gång att lyssna. Om det inte hade varit för att han hade valt att han verkligen ville ha detta och inte låta det gå förlorat hade vi gått isär nu. Jag hade redan gjort det valet. Han kom hit en dag och ordnade tid hos en mediator och först där förstod han vad jag har försökt säga tidigare. Vi har båda insett våra egna brister och bestämt oss för att jobba med dem.  Man kan inte göra så mycket för att förändra en annan persons beteenden mer än att påpeka den egna uppfattningen om det påverkar en själv. Det man kan göra är det som är mest logiskt – att fokusera på sig själv och sina egna brister. Jag ser krisen som något som var nödvändigt till att få stopp på det ohållbara mönstret som höll på att äta upp mig inifrån. Det finns grundprinciper i vår relation nu som vi bestämde på plats i Alicante. Utan barn. Och med professionell hjälp. Vi kommer se till att hålla en riktigt god kommunikation för att förhindra upprepning och om det inte går har vi iallafall försökt på riktigt.

Nu har min del av denna resa nästan närmat sig sitt slut. Slutet ser gott ut. Mina vänner hittade av en slump ett fantastiskt ställe där jag känner att jag kan lämna dem och återvända till.  De senaste 3 dagarna har varit rosenskimrande av hopp att hitta en plats där vi skulle kunna trivas. De hittade en yurta till uthyrning mitt i en apelsin-dal mellan Alicante och Valencia inåt landet hos en spansk familj som hemskolar sin son med liknande idéer som vi har. Vad är chanserna? Det visade sig att denna dal är full av familjer som hemskolar eller lever på ett alternativt sätt av olika anledningar. Det här är utopin i en surrealistisk dröm.  Antingen finns det på riktigt eller så träffar vi snart hårt emot verkligheten. Tills dess önskar jag mina vänner att fortsätta supa in dessa lycklighetskänslor och hitta sitt tillfälliga digitalanomad-hem här.  Själv ska jag snart träffa min egen familj i Bryssel och bygga vidare på det nya positiva som vi påbörjade häromdagen.


Yurtan som vi hyrde av hemskolnings-familjen i Benimeli.

Insidan. Riktigt rymlig.
Det här med ute-duschar!

Apelsin-lundar så långt ögat når..som bara begränsas av bergets fot.

Tillräckligt varmt för att odla bananer i trädgården.

Och granatäpple-träd.

Vet inte om det finns något godare än färsk riven tomat, vitlök, olivolja och bröd till frukost.

Snickar-verkstad för barn fanns det här.

Tycker du att texten var intressantDela gärna med dig av inlägget så att det kanske kan inspirera någon annan. Kommentera gärna i kommentarsfältet om du vill.

Leave a Reply

avatar
  Prenumerera  
Notify of