Öken-safari med adrenalin-kickar

En härlig dag ute i ett mars-liknande fantasilandskap!

Efter att vi känt att vi behövde en paus från dykningen och snorklingen i Dahab begav vi oss på en heldagsutflykt med vandring och klättring istället i en vit och en färgglad kanjon kryddat med bergochdalbane-körning med en Toyota Landcruiser över sanddyner som lutade i 45 grader. Det var inte direkt så att vi hade tänkt att utflykten skulle innehålla adrenalin-berusade moment då det inte var någon som sa något om detta. De allra flesta skulle nog ha tänkt att den här utflykten inte direkt var designad för utländska småbarnsfamiljer och pensionärer, (vilket är den kategorin som jag mest känner att vi tillhör nu även om det gradvis minskar nu när barnen blir äldre och vi blir lite mer erfarna).

Såhär i efterhand är vi mycket belåtna med utflykten – det har definitivt varit en av de mest positiva upplevelserna för oss i Egypten och det är inte en större risk sålänge man har en gnutta förnuft. Vi bokade utflykten med vårt hotell Red sea relax resort och blev hämtade på morgonen av utflykts-arrangörernas chaufför och vår kunnige beduin-guide Mansoor som på vägen till kanjonerna berättade om hur beduinerna levde med så lite statlig kontroll som möjligt och hur de löste tvister utan den. Mansoor kunde mycket om geologi och var en smidig klättrare också. Det här skulle gå bra.

Vi svängde av asfaltsvägen som aldrig såg ut att ta slut för att åka offroad på sanddynerna mot kanjonerna.

Inte så mycket trafik i öknen –  här känner alla alla.

Landskapet bestod av maffiga berg och sanddyner.

Här lämnade vi Toyota Landcruisern för att gå ner i kanjonen som var en lång spricka i ett berg .

Mansoor berättade att vi skulle gå ner för en 25 meter brant klippa genom att hålla i ett rep och klättra nerför.

Vi funderade ett tag på saken..vad skulle vi göra med barnen liksom..det fanns ingen säkerhets-utrustning.

Mansoor klättrade ner först. Om en person i 70-årsåldern kan så borde vi också kunna.

Snart nere!

Här fanns det tecken på liv. Många spår av små små fötter som trippat över sanden i jakt på något ätbart.

De tillhörde scarabéer – en slags öken-skalbagge.

Skorna fylldes av mjukaste sand som tidigare hade legat på flodbottnen i kanjonen.

Denna kanjon heter “White canyon” för den består av kalksten som gör att den är vit.
Sanden är nästan vit som snö.

Det gick bra att kasta “snöbollar” av sand som klumpats ihop under den senaste regnskuren.

Det var som att klättra uppför en backe i djup snö. Om vi hade haft en pulka här skulle det ha gått bra att åka. 


Det växte vild-vete som beduinerna använde till att baka bröd med.

Vi vandrade igenom smalare och bredare delar av kanjonen i ungefär en och en halv timme.

Det fanns stora gräshoppor. Mansoor berättade att de ibland flög i stora moln och åt upp alla växter de kom åt.

På de vita kalkstenarna fanns fläckar av magnesium.

Henry gillade både mer och mindre avancerad klättring.

Gången ringlade sig igenom sprickan i berget. Här var det svalt och skönt.

Ibland var stup längs med kanten. När Mansoor sa “be careful” menade han verkligen det.

Det gick ganska bra för Henry att klättra. Winston ramlade en gång men var tapper ändå.

Är man liten får man bli buren också.

Hisnande vy över magiskt fantasi-landskap.

Vi kom fram till en oas som ägdes av 7 familjer.

Mansoor rev itu några lime-blad som spred sin arom i luften kring oss.

Det var svalt i dadelpalms-lunden kring oasen.

Såhär naturnära bodde beduin-familjerna.

Vi skulle snart bli serverade lunch här.
 
Men först skulle vi se källan till oasen – som låg under de här dadel-palmerna.
Vi gick in och sen ut ur grottan där det fanns en stor vattenpöl i som det gick vattenslangar från.

Mansoor serverade te som var kryddat med en ört som smakade som salvia. Winston drack 4 koppar och ville ha mer.

Henry var jättehungrig och kunde knappt bärga sig när lunchen serverades.

Vid sidan av sålde beduin-fruarna och deras barn billiga smycken som de gjort själva.

Såhär åt vi på bekväma kuddar och mattor.

Gott, enkelt och veganskt.
Vi åkte vidare med Landcruisern och stannade vid en märklig svampformad sten som hade formats naturligt av vinden.

Vi åkte ungefär 7 meter nerför den här 45 grader branta sand-dynen. Se spåren!

Vi åkte nerför flera branta dyner och klippor med adrenalinet pulserande ända ut i fingertopparna. Händerna var hårt fastklamrade på sätena (då det inte fanns några handtag eller annat att hålla i). Såhär åker man i öknen – detta är dock en mindre sanddyn som vi åkte nerför i 45 grader som jag filmat. Det kändes som att åka bergodal-bana fast utan bana. Barnen tyckte det var jättekul och de vuxna med även om de var lite nojiga!

Landcruisern sladdrade vidare genom den djupa sanden.
Såhär kul tyckte Henry det var att åka i Toyota Landcruisern!

Vi lämnade Landcruisern igen och klättrade upp i “Coloured Canyon”.

Det var nog lite överkurs för en 4-åring men gick bra ändå. Paul såg till att Henry inte skulle ramla.
Mansoor såg ut som en jesus eller profet kanske. Jag antar att beduin-modet inte uppdaterats så mycket på några 1000 år.

Vi lärde oss att denna kanjon bestod av kalksten som färgats av magnesium. Det hade varit ett aktivt vulkaniskt område här.

Den rosa färgen smittade av sig på alla föremål i kanjonen – även Winston.

Berget hade vackra färgskiftningar. Ibland i blått, grönt och gult också. Det gula kom från fosfor.

Barnen tyckte att det var riktigt kul att leka, klättra och rita med den porösa stenen i kanjonen.

Vi skulle lika gärna kunnat ha befunnit oss på en annan planet. Undrar om det är så här det ser ut på Mars?

På andra sidan kanjonen väntade Landcruisern på oss för vidare färd bland sanddynerna tillbaka till Dahab.

Nu vill min man äga en overlander. Kanske vår resa fortsätter i en sådan någon dag.
Tycker du att artikeln kan vara till nytta för någon annan? Dela gärna! Har du synpunkter på artikeln eller vill säga något? Kommentera gärna! Jag svarar på alla frågor.

Leave a Reply

avatar
  Prenumerera  
Notify of