En outsiders observationer av Egyptisk kultur

Såhär åker barnen bil i Giza!

Vi lämnar Egypten bakom oss för tillfället men med ett sexmånaders visum tillhands om vi ångrar oss senare. För tre dagar sedan tog vi det slumpmässiga beslutet att checka in på ett femstjärnigt hotell nära flygplatsen. Nja, så slumpmässigt var det nog inte. Att det blev just där var bestämt av priset och recensionerna på booking.com. Att det blev en utcheckning från en plats i den lägre delen till en incheckning i den högre smärtgränsen av vår ekonomi bestämdes av förföljelsen av lopporna, jagande krimskramsförsäljare som såg oss som deras byten som inte förstod ett “nej” som upprepats ett dussintal gånger samt diverse andra slags parasiter.

Valet stod mellan att köpa en ny dyr reseförsäkring och tågbiljetter till Luxor med rasistiskt premiumpris för icke-egyptiska medborgare såsom vi hade tänkt innan eller det enkla alternativet som undermedvetet lockade oss till den loppfria och irritationsfria världen vi var bekanta med i England. Om man är fri kan man snabbt ta beslut som passar stunden. Visst går det att komma ifrån det som besvärade oss i Egypten. Ett praktexempel är den lilla bubblan Mövenpick i Taba där vi spenderade halva vår tid i Egypten. Nästan helt frikopplad från sin omvärld. En liten bit av perfektion där omgivningen utanför består av samma besvärande parasiter samt de otaliga check points med en blandad kompott av soldater med alla slags gevär och stridsvagnar man kan tänka sig. Här är de dock inte militärgröna utan gula för att matcha bakgrunden.

Att hitta balansen mellan spänning och avslappning under resandets gång är en konst där man ibland får tweeka lite för att få till det. Om man inte hade Air miles.. Vad hade man gjort då utan att bli ruinerad? Troligtvis suttit på en buss påväg mot Luxor som körs av en spritt språngande galen busschaufför som kör om fordon när det kommer mötande trafik i samma fil.. På samma sätt som ALLA vi såg körde på vägen mellan Sharm el sheikh och Giza för det är väl det som är standarden här.


Man kör som det passar och om man råkar ut för något då är det Allahs vilja att det skedde. Som den lastbil vi såg på motorvägen nära Saqqara som kom från motsatt riktning och körde över våra filer och ut i motsatt riktning på den inkörsfil som gick till vår del av vägen. Vi frågade taxichauffören om detta var normalt vilket han bekräftade att det var.

Om egyptiska lurendrejare

Vi har blivit förföljda av otaliga försäljare och lurendrejare, mest vid pyramiderna i Giza, men även i olika delar av down town Kairo. Många är av den sorten som säljer små stenpyramider för 10 kr och vykort. De kör sin säljpitch på samma sätt i situationer där det är uppenbart att personen de tror är en kund inte alls är det utan är totalt ointresserad och upptagen av något annat. Konversationen är alltid något åt det här hållet:

“Wanna buy pyramid only ten pounds”.
No thanks.
“Only ten egyptian pounds. Very cheap“.
No thanks.
“Buy pyramid only ten pounds”.
No.
Man går iväg från försäljaren varpå han följer efter.
“Come on. Very good present. Very cheap”.
Tystnad och ignorerande.
“Ok only five pounds. Last price “.
“No i dont want to buy it. Går iväg.
“Come on. Very cheap.”
“Go away“.
“Only five pounds“. Följer efter.
Går snabbare. “Go away“.

Efter fem minuter till slutar försäljaren oftast förfölja. En del turister gör misstaget att ge dem småpengar för att de ska sluta följa efter. Om man gör det ger man dem bara ytterligare motivation till att stalka andra turister. När vi möts av sådana här försäljare i andra delar av världen brukar vi ta fram mobilkameran och filma dem. Då går de iväg. Egyptiska försäljare är lite speciella. De förstår inte denna hint så vi har otaliga filmer på dem. Kanske man skulle göra en mixtape någon gång och ladda upp på Youtube.

Den här mannen sa att det inte kostar något att ta bild på hans åsna varpå han grabbade tag i Winston och satte honom på åsnan fast han inte ville och förföljde oss hela tiden och ville ha 10 egyptiska pund.

Min man filmade en vykortsförsäljare som han hade en längre konversation med där han frågade försäljaren hur mycket han tjänade om dagen. (filmen laddas upp alldeles för långsamt så den är inte med här men kika lite senare på min youtube-kanal om du vill.) Försäljaren förklarade att han oftast inte tjänade något alls och pekade mot himlen och berättade att Allah såg honom och att han inte kunde se Allah och att Allahs vilja var att han inte skulle tjäna något.

Den här typen av livsåskådning får mig att plocka fram mitt starkaste liknande minne där jag 2007 var passagerare och åskådare på Biman Bangladesh Airlines påväg mot Kathmandu men med två oplanerade mellanlandningar som inte var angivna på flygbiljetten för att tanka och plocka på några till passagerare. Planet hade fler passagerare än det fanns sittplatser för. Vid starterna stod några personer i gångarna. Alla utom jag var transfixerade vid den bön som lästes upp med den heliga Kaba som bakgrund istället för att visa säkerhetsfilmen som brukar visas när man startar hos andra flygbolag. Jag kände verkligen att vi var i Allahs händer då det inte verkade finnas så mycket tillit i det egna ansvaret hos personalen. Vid denna 27timmarsflygning stod jag vakt vid toaletterna och släckte cigaretterna efter de som gick ut från toaletterna då det inte var någon annan som brydde sig om det.

Märkliga märken

Vi var förundrade över de stora märken som många män hade på sin panna – uppskattningsvis en femtedel av de vi har sett. Vi trodde först att det var ett födelsemärke men blev sedan skeptiska när vi upptäckte hur många män som hade dem. Den ekonomiska statusen inte verkar göra skillnad på dem. Såväl män i trasiga shalwars så som män i tjusiga kostymer har dem.

Vid bönerna fem gånger om dagen plockas mattorna fram vare sig det är i moskén eller ute i öknen. Pannan dunkas hårt i stengolvet eller marken flera gånger. Är märkena ett bevis på hur dedikerad man är för Allah? Eller ren galenskap där märkena är resultatet av ett slags självskadebeteende? Man kan välja hur man ser det utifrån den utgångspunkt man har.

De mystiska ninjorna

Vi åt lunch på Ikea. Klientelet i Egypten ser dock inte ut som besökarna i valfritt svenskt Ikea. Det egyptiska Ikea har det som det svenska har plus en massa specialsaker som bönerum och utrop av middagsbönen i varuhusets högtalare. Det egyptiska Ikea har hög status och sitter ihop med Egyptens tjusigaste köpcentrum “Festival mall”. Här hänger de rika mammorna med sina barn och väninnor medan deras män arbetar. Folk bär en blandad kompott av outfits. Några ser västerländska ut, några bär moderna kläder med hijab och här och där hänger ninjorna.

I högtalarna hörs middags-bönen.

Jag blev särskilt fascinerad av dem. De finns i hela Egypten såklart men det är verkligen en kontrast att se dem i en sådan Svensson-miljö som Ikea. De har barnvagnar och fina handväskor. Resten av dem är som en svart skugga som rör sig smidigt som katter. Allt är täckt – även händerna av svarta handskar – utom en smal springa för ögonen. Springan ger inte mer information om hur den dolda personen ser ut förutom vad hon har för ögonfärg och ungefärlig ålder. Resten får lämnas åt fantasin. Är hon snygg eller ful? Hon måste vara antingen eller.. Så jag gissar att hon är jättevacker och inte vill dela med sig av sin skönhet. Säkert därför som hon är så hemlig. Gissar att hon inte skulle tveka att köra karatesnurrsparkar om någon skulle hota henne. För om det inte var så skulle det väl inte vara värt att vara så hemlig? Eller är hon ful som stryk och helt enkelt inte vill att någon ska se? Jag tror hellre på den första versionen av dessa mystiska ninjor.

Obligatorisk familjebild utanför IKEA!

Det kan väl knappast ha undgått läsaren att Islam är viktigt här. Egypten är ett muslimskt land där familjen är viktig men där familjen dessutom är mycket auktoritär. Den 17-åriga beduin-flickan Hanna som passade pojkarna en dag då vi åkte på utflykt för att dyka i Dahab berättade att hennes dröm var att studera på universitetet i Kairo eller allra helst i London till att bli engelskalärare men att hennes familj aldrig skulle tillåta det. Av den anledning att hon måste stanna hemma hos sin familj. Att hon vill studera för att hon vill och för att kunna få ett mer självständigt liv spelar alltså ingen roll. Att man gör som auktoriteterna säger är precis som i många andra delar av världen utanför väst alltså oerhört viktigt för att inte bli utstött. Går man sin egen väg förlorar man sin familj och därmed sitt sociala skyddsnät. Det är bara en enda person som vi träffade som delade vår synvinkel. Det var en av de egyptiska dykarna som vi spenderade två dagar med som hade fått en liten bebis som hade bestämt att barnet inte skulle gå i skolan av samma anledning som vi inte vill att våra barn ska gå i skolan. Modigt tycker jag – i en kultur där man skambeläggs för minsta möjliga sätt att sticka ut på. Där man inte får argumentera emot. Där man inte vågar berätta vad man verkligen har upplevt förrän man befinner sig utanför landets gränser.

Festival Mall i New Kairo.
Vissa delar av kulturen här tycker jag dock om väldigt mycket – som fördelarna med den relativt fria marknaden. Det verkar vara relativt fritt fram att göra vad man vill som företagare. Det skapar oerhörda kontraster. Från att ha bott vid ett område som i princip är en enda stor offentlig kamel-toalett infesterad med påstridiga försäljare till att ha hittat en oas av lugn där inte en enda person besvärade oss och där det inte luktade kamelskit och där luften inte var för tjock av smog: 
Festival mall – där IKEA låg. På baksidan finns en mycket vacker amfiteater omgiven av tjusiga restauranger runt en “dansande” fontän och ljus-show. Här åt vi den godaste maten i Egypten på restaurangen Leilas och rökte i världens sötaste vatten-pipa som smakade riktigt friskt och fräscht. Till vanliga priser. Turist-priserna i Giza för dålig kvalitet är högre än de vanliga priserna i Festival mall.
Gullig form på vattenpipan – som en liten valp. Voff!

Klappa aldrig en strö-katt

Jag gjorde det misstaget när jag vaknade i Giza en dag. En tigerrandig katt med avsikt att få lite närhet och mat kanske hade kommit in genom dörren till vårt sovrum och lagt sig att spinna på mig. Under dagen upptäckte jag bett efter bett. Mestadels på benen och foten. Vi tog beslutet att byta hotell och tvättade alla kläder. Flera gånger. Och tvättade rent allt. Men lopp-invasionen hade inte gett upp. Efter att spenderat nästan en hel dag med att dessutom stryka de nytvättade kläderna på hög temperatur för att ta kål på dem upptäckte jag att jag att de fanns i väskan också och tålde hettan i sömmarna på jeansen. Det blev ett ihärdigt rengörande med de medel som fanns – tvål, vatten och lavendelolja. Aldrig har jag blivit så glad av att bli sprayad av flygvärdinnorna med lopp-spray som morgonen vi klev på British Airways Boeing 767 påväg mot Heathrow. När vi landade blev det en tripp till affären till att införskaffa egen lopp-spray och till att tvätta och denna gång kunna torktumla eventuella rester av lopp-invasionen för säkerhets skull. Vi tog en paus i två dagar med vänner och familj i England. Vilken befrielse att vara lopp-fri och slippa påhopp! Nu börjar nästa kapitel i vår färd som vi lovat pojkarna i december – Vulkaner och det gamla romarriket!

Staden Tropea i Kalabrien där man kan skymta vulkanen Stromboli till vänster.
Tycker du att artikeln kan vara till nytta för någon annan? Dela gärna! Har du synpunkter på artikeln eller vill säga något? Kommentera gärna! Jag svarar på alla frågor.
0 0 votes
Article Rating
Subscribe
Notify of
guest

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments