Innehåll
Anarkokapitalism är en inriktning inom libertarianismen som vill ersätta staten med frivilliga samarbeten, privata avtal och äganderätt. Här förklarar jag principerna, skillnaden mot libertarianism i bredare mening och varför de hänger ihop med mitt sätt att se på familj och frihet.
En stor del av det jag skriver om här på Den andra resan kretsar egentligen kring samma grundidé: hur kan vi leva så fritt och fredligt som möjligt, utan att försöka bestämma över andra människor? Det återkommer i allt från hemundervisning och fredligt föräldraskap till företagande, decentralisering, ekonomi och varför vi till slut valde att lämna Sverige.
Jag brukar kalla mig libertarian eftersom det är ett bredare begrepp som fler känner igen. Men om jag ska vara mer exakt ligger jag närmast anarkokapitalismen. För mig är det den mest konsekventa formen av libertarianism, eftersom den tar principen om frivillighet hela vägen: om det är fel för en individ att initiera våld eller tvång mot en annan människa blir handlingen inte automatiskt rätt bara för att den utförs av en institution.
Det är också ett begrepp som missförstås nästan varje gång det används. Ordet anarki får människor att tänka på upplopp, kaos och brinnande soptunnor. Det är ungefär motsatsen till vad jag menar. Anarkokapitalismen är en tradition inom libertarianskt tänkande som försöker föreställa sig ett samhälle där även sådant staten normalt organiserar i största möjliga utsträckning bygger på privat ägande, avtal och frivilligt samarbete. Murray Rothbard blev den tänkare som framför allt utvecklade denna moderna form av anarkokapitalism. (Stanford Encyclopedia of Philosophy)
Inte frånvaro av ordning – frånvaro av påtvingad ordning
Det viktigaste att förstå är kanske vad anarkokapitalism inte betyder. Det betyder inte ett samhälle utan regler, organisationer, avtal, föreningar eller människor som leder olika verksamheter. Människor kan frivilligt bilda bostadsområden, skolor, företag, försäkringar, communities och föreningar med mycket tydliga regler.
Skillnaden ligger i varifrån auktoriteten kommer.
Om jag frivilligt går med i en förening accepterar jag också dess regler. Om jag hyr ett hus accepterar jag ett hyresavtal. Om jag arbetar åt ett företag accepterar jag villkoren så länge jag vill fortsätta relationen. Det finns regler, men relationen bygger i grunden på att människor har valt den och kan lämna den.
Anarkokapitalismen försöker ta samma princip och fråga varför den inte skulle kunna användas på fler områden. Den är därför inte ett argument mot ordning. Den är ett argument för ordning som växer fram genom samarbete och avtal istället för genom ett monopol på tvång. I filosofisk litteratur beskrivs anarkokapitalismen just som idén att även traditionella statliga funktioner skulle kunna organiseras genom frivilliga institutioner och privata aktörer. (Internet Encyclopedia of Philosophy)
Den enkla moraliska principen
För mig börjar allting med en mycket enklare princip än komplicerade ekonomiska teorier: initiera inte våld mot andra människor.
Det betyder inte pacifism i betydelsen att man aldrig får försvara sig. Om någon angriper dig eller ditt barn tycker jag självklart att du har rätt att skydda er. Skillnaden ligger mellan att försvara sig och att själv börja använda hot eller våld för att få en fredlig människa att göra det man vill.
Ur den principen följer mycket annat ganska naturligt. Om du äger din kropp och ditt arbete bör du också i stor utsträckning få bestämma över det du skapar och tjänar. Du bör kunna ge det till någon, sälja det, byta det eller behålla det. Andra människor har samma rätt.
Det är därför frivillighet är ett bättre ord för att förstå anarkokapitalism än anarki.
George borde hjälpa
Det finns ett gammalt libertarianskt tankeexperiment som jag tycker förklarar den moraliska frågan väldigt bra. Det brukar kallas George Ought to Help.
Föreställ dig att en person behöver hjälp. Kanske kan han inte betala sina barns skolavgifter eller har hamnat i ekonomiska problem. Du tycker synd om honom och bestämmer dig för att ge honom pengar.
Din vän George vill däremot inte bidra.
Man kan tycka att George är snål. Man kan försöka övertyga honom. Man kan säga att han borde hjälpa. Man kan själv ge dubbelt så mycket.
Men får man ta fram ett vapen och säga: ge mig dina pengar så att jag kan hjälpa den här människan, annars får det konsekvenser?
För mig är svaret nej.
Och om jag inte själv har den moraliska rätten att göra det uppstår nästa fråga: varför skulle handlingen bli moralisk om jag och nio andra människor först röstar om den och sedan ber någon annan att genomföra den åt oss?
Detta är kärnan i argumentet bakom George Ought to Help: ett gott ändamål förändrar inte automatiskt den moraliska karaktären hos metoden. Videons skapare beskriver själv tankeexperimentet som ett försök att pröva om våra moraliska bedömningar är konsekventa när samma handling flyttas från individen till staten. (George Ought to Help)
Det betyder inte att jag tycker att människor ska lämnas åt sitt öde. Tvärtom. Jag tycker att människor ska hjälpa varandra mycket mer.
Men hjälp har ett annat moraliskt värde när den ges frivilligt.
Jag vill hellre leva i ett samhälle där människor hjälper sina grannar därför att de bryr sig om dem än i ett samhälle där vi har överlåtit omtanken till ett system som först tar pengar med tvång och sedan administrerar godheten åt oss.
Ett gott syfte gör inte tvång osynligt
Det här är kanske den del som är svårast att diskutera eftersom vi ofta bedömer handlingar efter deras avsikt. Sjukvård är bra. Barn ska inte vara fattiga. Människor som inte kan arbeta behöver hjälp. Därför känns det lätt som om varje system som finansierar dessa saker också måste vara moraliskt gott.
Anarkokapitalismen ställer en annan fråga: finns det handlingar som blir fel även när syftet är gott?
Jag tycker det.
Om jag stjäl hundra kronor ur din plånbok och ger dem till en fattig människa har den fattiga människan blivit hjälpt. Men det betyder inte att jag hade rätt att ta pengarna från dig.
Det är inte ett argument mot att hjälpa den fattiga människan. Det är ett argument för att hitta ett sätt att göra det utan att först kränka någon annan.
Den skillnaden är viktig för mig eftersom den går igen på så många områden. Vi gör detta för barnens skull kan användas för att motivera skoltvång. Vi gör detta för samhällets skull kan användas för att motivera nästan vilken inskränkning som helst.
Ett gott syfte bör inte få oss att sluta granska metoden.
Kapitalismen i anarkokapitalism
Ordet kapitalism skapar nästan lika många missförstånd som ordet anarki. Här syftar det inte på ett system där stora företag står nära staten, får subventioner, skyddas från konkurrens eller påverkar lagstiftningen till sin egen fördel. Anarkokapitalister brukar tvärtom skilja mellan fria marknader och olika former av statligt gynnad eller reglerad kapitalism. (Murray Rothbard, For a New Liberty)
Den grundläggande idén är mycket enklare: människor äger saker och får frivilligt byta med varandra.
Du har något jag vill ha. Jag har något du vill ha. Vi kommer överens.
Eller så gör vi inte det.
Ingen av oss har rätt att tvinga den andre.
Det är marknaden i sin mest grundläggande form. Den behöver inte börja med banker, börser och multinationella företag. Den kan börja med två barn som frivilligt byter ett äpple mot ett päron.
Var kommer medmänskligheten in?
En vanlig invändning är att ett samhälle som bygger på äganderätt och frivillighet skulle bli kallt och individualistiskt. Jag tror snarare att vi blandar ihop gemenskap med tvång.
Familjer hjälper varandra hela tiden utan lagstiftning. Vänner hjälper varandra. Grannar passar barn, människor startar insamlingar, föreningar organiserar verksamheter och någon lagar middag åt en familj som just fått barn.
Det är inte mindre socialt därför att ingen blev tvingad.
Tvärtom tycker jag att det finns något mycket mänskligare i den sortens solidaritet. Jag vet att personen hjälper mig därför att hon faktiskt vill hjälpa mig, inte därför att hennes bidrag drogs automatiskt från lönen månader tidigare.
Jag vill ha mer gemenskap och mindre kollektivt tvång, inte mindre gemenskap.
Skillnaden mellan libertarianism och anarkokapitalism
I vardagen säger jag oftast libertarian. Det är ett bredare paraplybegrepp och kräver inte femton minuters begreppsförklaring varje gång.
Akademiskt räknas både libertarianism och anarkokapitalism normalt som politiska filosofier. Men personligen upplever jag anarkokapitalismen som nästan anti-politisk. Min ambition är inte att vinna kontroll över staten och sedan använda den för att tvinga andra människor att leva som jag tycker är rätt.
Det intresserar mig mycket mer att försöka leva efter principerna själv.
Kan jag lösa detta frivilligt?
Kan jag bygga ett alternativ?
Kan jag lämna ett system jag inte vill delta i?
Kan jag samarbeta med andra utan att kräva makt över dem?
På det sättet blir anarkokapitalism för mig mer av en moralisk livsfilosofi än ett politiskt program.
Skulle ett helt anarkokapitalistiskt samhälle fungera?
I teorin tror jag att ett helt frivilligt samhälle skulle kunna fungera oerhört väl om människor var hederliga, respekterade andras gränser och egendom och själva tog ansvar för sina handlingar. Om människor dessutom växte upp utan att lära sig att makt, hot och tvång är normala sätt att lösa konflikter skulle många av de institutioner vi idag tar för givna kanske inte ens behövas i samma form.
Men människor är inte perfekta.
Det finns människor som ljuger, stjäl, misshandlar, bedrar och försöker utnyttja andra. Barn föds dessutom in i familjer som inte alltid behandlar dem väl. Ett fungerande samhälle måste kunna hantera också detta.
Och där finns den verkligt svåra frågan för ett fullständigt anarkokapitalistiskt samhälle: hur bygger man rättssystem, försvar och skydd mot aggression utan att den institution som ska skydda människorna själv utvecklas till ett nytt tvångsmonopol? Även filosofiska genomgångar som tar anarkokapitalismen på allvar pekar på bristen på moderna fullskaliga exempel och frågor kring bland annat försvar och rättskipning som centrala problem. (Internet Encyclopedia of Philosophy)
Så även om jag tycker om idealet är jag inte säker på att vi någonsin får se den perfekta versionen i verkligheten.
Kanske får den förbli en utopi.
Men en utopi kan fortfarande fungera som en kompass.
Man behöver inte vänta på det perfekta samhället
Det är egentligen här anarkokapitalismen blir mest relevant för mig.
Jag behöver inte vänta på att staten försvinner för att försöka leva mer frivilligt idag. Jag kan välja fredligt föräldraskap istället för hot och straff. Jag kan låta mina barn lära sig mer självständigt. Jag kan bygga företag och relationer genom frivilliga överenskommelser. Jag kan hjälpa människor direkt. Jag kan söka decentraliserade lösningar istället för att automatiskt välja den centrala.
Jag kan också fråga mig själv en ganska enkel fråga när jag vill att någon annan ska göra något:
Har jag rätt att tvinga den här människan, eller tycker jag bara väldigt starkt att hon borde hålla med mig?
Det är en nyttig skillnad.
Jag tror inte att världen plötsligt blir perfekt om alla börjar använda ordet anarkokapitalism. Men jag tycker att principerna gör mitt eget sätt att leva mer mänskligt, mer moraliskt sammanhängande och i grunden vänligare.
Mindre du måste.
Mer hur kan vi lösa det här frivilligt?
Och barnen?
Det är egentligen omöjligt för mig att skilja den här filosofin från föräldraskap.
Om jag tror att människor har rätt till sin kropp och sin vilja måste jag åtminstone försöka vara konsekvent när människan framför mig är liten. Barn behöver förstås skydd, gränser och vuxna som tar ansvar. Men det är inte samma sak som att vuxna har obegränsad rätt att använda hot, förnedring eller våld för att få lydnad.
För mig börjar ett fredligare samhälle mycket tidigare än i någon ekonomisk teori.
Det börjar hemma. Jag utvecklar det i Barnets naturliga tillstånd är frihet.
Om barn växer upp med respekt, frivilligt samarbete, möjlighet att säga nej och erfarenheten att konflikter går att lösa utan att den starkaste automatiskt vinner, då har de också fått med sig något större än en politisk filosofi.
De har fått öva på ett fredligt samhälle från början.
Om du vill läsa vidare
Murray Rothbard är den tänkare som framför allt förknippas med utvecklingen av modern anarkokapitalism. Hans For a New Liberty: The Libertarian Manifesto finns att läsa och ladda ner gratis via Mises Institute. (Mises Institute)
For a New Liberty – Murray Rothbard
För den som vill läsa vidare om österrikisk ekonomi, frivillism, libertarianism och Rothbards idéer finns också Mises Institutes stora öppna bibliotek. Institutet beskriver själv sitt uppdrag som undervisning och forskning kring österrikisk ekonomi, individuell frihet och fred i Mises och Rothbards tradition. (Mises Institute)
För mig landar allt ändå i något ganska mjukt och enkelt: att leva fredligt, ta ansvar för sitt eget liv och ge andra samma utrymme att forma sitt. Det är inte en kall idé om ensamhet, utan en varm tro på frivillighet, respekt och människor som väljer varandra utan tvång.
Kanske är det just därför den känns så radikal i en värld där vi nästan har vant oss vid att någon alltid ska bestämma över någon annan.
