Gästblogginlägg: Becka Koritz berättar om sina alternativa skolor i Mexico

mexico
DSC_3849.JPG

Ibland känns det som att det varit en onödigt lång process för att komma dit jag är idag. Samtidigt vet jag att varje steg varit nödvändigt för att jag ska kunna stå där jag är, som grundare av Explora: Mexikos första Agile Learning Center: en “antiskola” som bygger på principerna av självstyrd inlärning.


Min son Teo var tre månader när jag insåg vidden av mitt beslut att flytta till Mexiko och skaffa barn där. Jag, som vuxit upp i montessorisystemet och som totalkrockat med vanligt svenskt högstadium och gymnasium, visste att jag aldrig någonsin skulle vilja sätta honom i en mexikansk skola. För om jag inte gillat svensk skola själv, var den i jämförelse med den mexikanska helt fantastisk.


Om hela processen att starta upp inte bara en, utan två skolor som bygger på alternativ pedagogik har jag skrivit utförligt i min bok En Skola från Scratch. Därför tänker jag inte upprepa den här. Däremot delar jag gärna med mig om hur det var att gå från montessori till waldorf (två progressiva pedagogiker) och sedan till unschooling och självstyrd inlärning (där ingen annan än barnet själv styr), hur det kan fungera i praktiken när man släpper kontrollen över vad barn ska lära sig och hur vi arbetar i Explora för att det ska fungera.


När jag 2009 valde att starta upp en skola, visade det sig snabbt bli en sådan tuff process, att mina medgrundare och jag efter ett år bestämde oss för att välja en pedagogisk inriktning som kunde validera det vi gjorde eftersom folk inte tog vårt initiativ på allvar. Det mest ekonomiska och praktiska var waldorf. Där kunde vi sända iväg en lärare på kurs under somrarna för att sedan arbeta aktivt i skolan under skolåret.


Jag älskade lekfokuset och den tydliga men ändå subtila rytmen för barnen på dagis. Det fungerade helt fantastiskt, och för den fantasifulla person jag alltid varit var det underbart att kreativiteten fick ta så stor plats. När vi expanderade till lågstadium började svårigheterna som skolansvarig. En komplex och intrikat, men samtidigt oerhört vacker kursplan med en djup förståelse för barns psykologiska behov som jag aldrig stött på tidigare var väldigt tilltalande. Men hur hittar man lärare som klarar av att greppa den helheten? Och hur får man ett projekt att gå runt ekonomiskt när man måste ha en lärare per årskull eftersom ettans kursplan inte låter sig kombineras med tvåans eller treans? Våra årskullar bestod av ett eller två barn…


Sammantagna blev utmaningarna extremt stora. Och parallellt med det märkte jag lite i taget att Teo (som har Aspergers Syndrom) inte alls uppskattade den vuxenstyrda undervisningen, trots all lekfullhet, rörelse, kreativitet och spännande projekt. Han blev arg och frustrerad, kände sig utsatt och ointelligent, och tyckte att det var helt åt skogen att behöva göra allt som läraren bestämde. – Varför måste barn gå i skolan mamma? frågade han varje dag gråtande under sin sista termin i skolan. Och vad skulle jag svara? Jag hade ju redan sedan en bra tid tillbaka börjat studera unschooling och självstyrd inlärning. Jag visste att barn inte behövde gå i skolan för att lära sig. Men… jag hade startat skolan, kände mig totalansvarig för dess drift och överlevnad. Jag hade svårt att ens föreställa mig hur jag skulle kunna släppa taget.

DSC_1163.JPG
Teo beundrar utsikten över Puerto Escondido


Men i december 2015 bestämde jag mig för att lita på Teo och hans enträgna behov att slippa skolan. Jag kunde se att jag offrat både mitt eget välbefinnande och hans, för att driva en liten men väldigt tungrodd skola som han inte trivdes i, där jag bar det största ansvaret men inte makten att förbättra det jag ansåg nödvändigt. Att kliva av var en oerhört smärtsam process, men det fanns ingen annan väg.


Det blev snabbt väldigt tydligt för mig att Teo och jag vunnit tillbaka våra liv. Han fick plötsligt friheten att använda sina dagar till det han bäst ville, och jag kunde starta upp på nytt och skapa ett betydligt mer lättstyrt projekt. Det projektet heter alltså Explora, för närvarande en totalt uppgraderad version av ett fritids: öppet tre eftermiddagar i veckan.


DSC_4332.JPG
Första gången de väver!


Jag hade lovat mig själv att aldrig mer ta på mig ansvaret för andra barns utbildning, så jag ville inte alls se Explora som en skola. Men eftersom Explora bygger på principerna om självstyrd inlärning, och de ytterst ansvariga för sin utbildning och inlärning faktiskt är barnen själva, har all den pressen försvunnit. Så från och med i år har Explora blivit en slags kuvös för det substitut för skola som flera familjer faktiskt efterfrågar. Vi drar igång heltid i augusti 2018.

IMG-20170910-WA0018.jpg
Risktagande!


För att garantera att Explora konstant kan växa underifrån, driver jag också ett nytt litet dagis (La Casita) på morgnarna. I augusti nästa år kommer den första kullen dagisungar att fortsätta upp i Explora, som redan nu faktiskt har barn och unga i åldrarna 6 till 12 år.


Framgångsreceptet för Explora består av flera olika ingredienser:
  • Varje barn bestämmer själv över sin tid och sina aktiviteter
  • Det finns bara två moment på dagen som är obligatoriska: check-in och check-out. Vi checkar in genom att samlas en liten stund, går igenom dagens möjligheter och specifika erbjudanden (från vuxna eller unga), vi låter barnen själva definiera sina intentioner på post-it-lappar som sätts upp på vår kanban, och vi kör en gruppdynamik/lek för att bygga upp känslan av team och skapa förtroende mellan alla deltagarna. Vid check-out sitter vi en kort stund i mindre grupper och reflekterar över hur dagen har varit, oftast via en enkel fråga (Vad var allra roligast idag? Har du gjort något som du aldrig gjort förr?) och så avslutar vi med en grupplek.
  • När problem uppstår, använder vi oss av olika tekniker för att lyssna och uttrycka oss, låter alla barn finna lösningar och konsekvenser som sedan implementeras och så småningom utvärderas. Märker barnen att en lösning och/eller konsekvens inte fungerar finner de nya.
  • Vi använder en Gameshifting board som underlättar alla möten därför att den å ena sidan tydliggör varför vi alla är där, å den andra gör dem både kreativa och lustfyllda.
  • Vi har implementerat olika handgester för att få kommunikationen att flyta smidigare utan avbrott (“jag håller med dig”, “kan du förtydliga?”, “fokusera!”, “jag förstår vad du säger”, “förlåt, jag måste infoga en sak snabbt”).
  • Vårt stora fokus är att skapa en medveten kultur, det vill säga att varje person lär sig att respektera sig själv och sina egna gränser, men också att respektera alla andra. Det innebär att teambuildning och öppen kommunikation är stora delar av Explora.
  • Alla barn måste skriva på ett kontrakt där de å ena sidan får klart för sig vilka rättigheter de har (utforska, leka, använda allt materialet, få det stöd de behöver osv.), och å den andra förbinder sig att respektera sig själva och andra, ta hand om materialet, möblerna och huset. Detta kontrakt är oerhört viktigt, för alla barn som kommer till Explora får en enorm frihet, men den friheten kommer med ett stort ansvar och det är väldigt viktigt att barnen har det klart för sig från allra första början.


IMG-20170928-WA0047.jpg
Check-out

Allt detta sammantaget gör att det alltså finns en lös och flexibel (agil) struktur kring barnen, vilket hjälper dem att känna sig trygga. Det optimerar inlärningsmöjligheterna, och barnen utvecklar färdigheter som att ta initiativ, fatta beslut, lösa problem, styra över sin tid, ta ansvar (för sig själva, andra och för det som skapas) etc. Den kreativitet som konstant sprudlar motsvarar inget jag sett i en traditionell skola.

DSC_3420.JPG
En hemmagjord gunga – helt på initiativ av barnen som bestämde hur den skulle fungera och var den skulle hänga.


Vi har barn som kommer från min före detta skola. Vi har barn som unschoolas. Och vi har barn som kommer från systemet. Skillnaden mellan de första grupperna och den senare är enorm. Det tar nästan ett år för den senare gruppen att utveckla initiativförmåga, ansvar och kreativitet. Det är de barnen som i början kan verka något apatiska och uttråkade – de är så vana vid att vuxna styr över deras tid och fattar alla beslut, att när de äntligen får frihet att själva göra vad de vill, vet de först inte hur de ska hantera den.

IMG-20170214-WA0077.jpg
Korvgrillning precis bredvid huset jag hyr


Vår roll som handledare består i att ge ett maximalt stöd med ett minimum av interferens. Vårt jobb är inte att underhålla barnen, utan stödja deras inlärning – men bara när de själva ber om det. Och ju självständigare och mer kreativa de blir, desto mindre stöd vill de ha.
Vi anser att inlärning är naturligt och sker hela tiden – oftast i form av lek. Framgångsrik inlärning för oss är när ett barn tar initiativ, skapar, reflekterar och delar med sig. Det är en av anledningarna till att det är så viktigt för oss med check-in och check-out.


En av mina handledare är låg- och mellanstadielärare. Hans paradigmskifte har varit fantastiskt att bevittna. Från att ha varit helt övertygad om nödvändigheten för alla barn att gå i skolan, har han helt vänt om. I Explora har han fått möjlighet att med egna ögon observera skillnaderna mellan de olika barnen, och har insett hur destruktivt skolsystemet är. Som lärare i systemet ser han också den oflexibilitet som förhindrar att förbättringar ska kunna göras ens på lokal nivå. Han har beslutat att hans 4-åriga dotter (som går på mitt dagis) aldrig ska gå i skolan.


För andra föräldrar är det inte lika uppenbart. De som använder Explora som fritids, kommer nog aldrig att vara intresserade av att ta sina barn ur skolan. De ser att barnen trivs, men förstår inte alls vidden av det vi gör eller vad barnen lär sig och visar heller inget intresse för att förstå det. Min känsla är att de ofta är rädda för att konfrontera sig med det faktum att skolan som institution är förlegad och sedan länge har spelat ut sin roll. Att ta sitt barn ur skolan kräver stort mod, eftersom man verkligen måste avprogrammera sig för att kunna ge sitt barn ett adekvat stöd. Men det kräver minst lika mycket mod att stå emot oförstående familjs och vänners kritik.


De föräldrar som nästa år kommer att sätta sina barn i Explora istället för i en skola, är inne i en “avskolningsprocess” (deschooling), som består i att börja identifiera programmeringar och gamla övertygelser om vad barn behöver och hur inlärning går till, som krockar med hur det egentligen fungerar under naturliga och gynnsamma omständigheter (se tidigare artiklar här och här). De vill kunna stötta sina barn aktivt, och börjar märka när deras programmeringar sätter käppar i hjulen för den processen.


När man som jag har vuxit upp i en skolform där man får ta eget initiativ och följa sina intressen till en ganska stor utsträckning, vet man att barn redan från en ung ålder har vissa intressen och behov i livet. Jag älskade stavning, läsning och historia redan från första klass, och som vuxen skriver jag regelbundet artiklar på tre av de fyra språk jag bemästrar, och fortsätter att fascineras av människans och jordens ursprung. Mina grundintressen har inte förändrats – bara utvecklats och utvidgats.


Jag ser så tydligt att alla barn är individer med olika intressen, talanger och behov. Det är därför jag anser att de alla borde ha rätt att få utvecklas på sina egna villkor. Det är något dagens skolsystem inte kan ge dem – oberoende av kulturell, social eller ekonomisk bakgrund, och oavsett om de är neurotypiska eller ej. De barn som får den möjligheten (som t.ex. min son), utvecklar sin kreativitet, sitt kritiska tänkande och sin förmåga att fatta kloka beslut. De blir ansvarstagande, självständiga, och oberoende individer kapabla att skapa det de behöver i sina liv. Jag skulle önska att precis alla barn skulle ha rätten att få utvecklas under de förutsättningar som bara självstyrd inlärning kan erbjuda. Inte bara barnen skulle blomma upp och må bra av det. Jag är övertygad om att hela samhället skulle blomstra.


Om min och Teos spännande resa i unschoolingens värld, kan du läsa mer på www.koritzimexiko.wordpress.com


Om författaren

Rebecka Koritz är född och uppvuxen i Stockholm. Hon är utbildad lärare och pedagog, och expert på alternativpedagogik. Hon är författare, föreläsare och workshopledare, och har i över 15 år bland annat arbetat med att fortbilda lärare från förskole- till universitetsnivå samt handleda olika föräldragrupper. Rebecka bor sedan 2003 i Mexiko, där hennes son Teo är född och uppvuxen. Hon har grundat fyra alternativa skolor i delstaten Oaxaca: Papalotes Oaxaca (2009), Papalotes Puerto Escondido (2012), Explora och La Casita (2016). Rebecka anlitas regelbundet som konsult för att hjälpa andra att starta och driva nya Agile Learning Centers.Teo och jag i Teotihuacán.

DSC_4103.JPG


Leave a Reply

avatar
  Prenumerera  
Notify of