Tillbaka till byn efter 3 år

Ett kort återbesök till det vackra hemlandet men under ytan finns den där lömska tvingande konstruerade verkligheten. Allting ska vara så likformat. Nästan ingen annanstans är allt, till och med tankarna, så likformade. Man ska ha den rätta åsikten just då. I framtiden kanske alla vänder och tycker det nya som har bestämts när någon nyckelperson inte tycker det gamla är rätt längre. Och man ska absolut inte ifrågasätta folks sätt att uppfostra sina barn till att göra saker som de tycker att de måste göra för att det finns inom samhällets gränser, även om det innebär våld och tvång.
Våld och tvång är ju naturligt att använda där mot de små som inte kan försvara sig eftersom de som använder det är så säkra på sin sak och inte kommer vilja erkänna sina fel. Som att tvinga alldeles för små barn iväg på förskolan. I många kulturer hade detta setts som misshandel. “Vabruari” är något som jag tror är unikt för Sverige. Överallt var det hostiga och snoriga barn. Vi blev förkylda. Jag är övertygad om att det är ekvationen många människor på samma plats + stressen för barnen att separeras alldeles för tidigt från sina föräldrar som är anledningen till att det är så många sjuka. Själva ordet “förkylning” är missvisande då man inte blir sjuk av att bli kall. 
Den här resan handlade egentligen om två besök, helt olika varann, men ännu mer om min inre resa. Bort från det gamla. Jag känner att jag har tappat min identitet efter att inte ha bott i Sverige på så lång tid. 3 år. Det var 3 år sedan vi satte foten i orten där vi bodde innan vi lämnade Sverige. Allt var sig så likt. Ljuden var likadana och känslan och sättet människorna var på men ändå, ändå var det som att jag var frikopplad på nåt sätt. Jag kan inte längre relatera till den svenska vardagen nu när vi lever som vi gör. Det är som att befinna sig på en annan planet. Som att folk går omkring med osynliga bojor och gör vad de gör för att det är förutbestämt och inte för att det är rätt eller fel. 
Jag kan inte heller relatera till rötterna då jag varken är svensk eller polsk och flera nyckelsläktingar är borta från våra liv. Vi besökte farmor och farfars grav 3 år efter farmor gick bort. (ungefär samtidigt som vi lämnade landet). På senare tid har farmor gjort det jobb som andra personer i släkten borde ha gjort att finnas där för oss, för barnen, och kunna bolla livets stora frågor med. 
Jag har funderat på att börja släktforska för att ge vår lilla familj en bakgrund och en ursprungskultur. Som det är nu är det en slags futiristisk ny kultur de får med sig där de är “globala världsmedborgare” som lätt kommer in i nya kontexter men aldrig har en garanterad tillhörighet. Men de måste få veta var de kommer ifrån. Idag är de glada och trygga barn som inte har något att oroa sig för, utöver vad de läskiga ljuden kan vara på nätterna. Kanske tvättmaskinen är på. Eller någon promenerar förbi fönstret. Utöver detta verkar det inte finnas något särskilt men i framtiden kanske de börjar fundera på deras egen bakgrund och vilka de är egentligen. Fast vad vet jag, det är kanske bara jag som har min egen identitetskris. Jag tror jag vet vad jag ska göra åt det. Vi kringvandrande nomader som är överallt och ingenstans. Vi som lämnat och inte går tillbaka. Vi är ändå ett “vi” vilket är en “tribe” på sätt och vis ändå och pionjärer för ett nytt globalt sätt att leva på.
Vår senare del av den korta Sverige-vistelsen spenderades med goda vänner. Jag och min man kom på att det var alla hjärtans dag när cafe-biträdet ställde fram blommor på bordet.Vi delade på en enorm kanelbulle och drack kaffe. Med bebis bara. Så mycket dejt det kan bli med 3 små nomadbarn.

Jag saknar vildheten. Den har en fast punkt i mitt hjärta. Jag behöver komma hit och andas. Kanske lite oftare än vart 3:e år.

2
Leave a Reply

avatar
1 Kommentarstrådar
1 Svar i tråden
0 Följare
 
Kommentar med mest reaktioner
Mest populära kommentars-tråd
0 Comment authors
CarolineUlrika Recent comment authors
  Prenumerera  
nyaste äldsta Mest röstade på
Notify of
Ulrika
Gäst

Jag har samma känsla när vi kommer till Sverige, det är som att stiga in en kvävande bubbla som jag bara vill ta mig ur. Släktforska är en bra idé för att skapa en identitet för både dig och dina barn. Jag har använt mig av 23andme för att både forska i min genetiska bakgrund, men också förstå hur min egen min egen kropp fungerar. Jag har fått kontakt med flera släktingar genom detta. Lycka till med ditt eget grävande!