Hur i allsindar ska vi kunna ha tid att hemundervisa två pojkar samtidigt som vi har en liten bebis? Detta var en av de första tankarna när jag fick det bekräftat att jag var gravid med minstingen. Känslorna var överväldigande samtidigt som det fanns en viss trygghet i att vi fixar det här. Såhär i efterhand när vår bebis inte riktigt är bebis längre vet jag inte riktigt hur vi orkar samtidigt som jag är imponerad av att vi gör det.
Det är både krävande och givande. Att amma nätterna igenom och finnas tillhands för en mammanödig liten krabat som nästan alltid vill bli buren och få uppmärksamhet är väldigt påfrestande. Samtidigt har syskonen glädje av varann. Storebröderna har fått växa. Winston har fått allt mer ansvar och mellanbror växlar mellan att också vilja vara bebis och en busig storebror. Jag tror att det är positivt att inte separera barnen så mycket. Genom att vara tillsammans får de utveckla sin empati, ansvarstagande och sina ledarroller. Minstingen vill ofta göra som de även när de leker tuffa jaga-runt och kanonkula-lekar. Storebröderna kan leka med lillebror ibland medan jag tar hand om hushållet eller vice versa.
I Sverige är normen i samhället att lämna ifrån sig små bebisar på dagis i den mest känsliga åldern när anknytningen är som viktigast. Kritiker av fredligt föräldraskap menar att barnen behöver socialiseras och lära sig saker i grupp. Det andra lägret menar att man behöver kommunicera med sitt barn och tillgodose deras behov och att en förskola inte är en plats för ett litet barn som behöver knyta an till sina föräldrar och där barnet visar när det faktiskt är redo att umgås med andra i grupp. Fredligt föräldraskap utgår från barnet och familjen medan motsatsen utgår från att vi ska vara en del av kollektivet och betala skatt.
Min erfarenhet har varit att så små barn inte kan socialisera på samma sätt som vuxna för de leker oftast bredvid varann och inte tillsammans. Stunderna som de faktiskt interagerar är korta och jag tycker de är gladare när de får göra det i närheten av en trygg vuxen anknytnings-person. Som tur är, är normen i Tjeckien att vara hemma 3 år. Förskolorna har åldersgräns på 2.5 eller 3 år. De förskolor jag har besökt har inga skötbord. Det förväntas att barnet ska kunna kommunicera sina behov. Vilket borde vara en självklarhet men det är det såklart inte i ett land där deras behov inte betyder någonting.
Jag har märkt att familjer som hemundervisar har en tendens att skaffa många barn. Jag har frågat och får ofta svaret att det helt enkelt beror på att sådana familjer gillar barn så de skaffar många barn. Vi har “bara” 3 barn och ligger nog någonstans i mitten i jämförelse med andra här. När vi umgås med andra familjer kan det bli rätt stora gäng trots att det bara är ett fåtal familjer. Vid de regelbundna träffarna är det inte ovanligt att det är minst 10-15 barn med och på sommaren när fler är ute kan vi helt kolonisera lekplatserna och bad-dammen.
Stromovka-parken är magiskt vacker. Den ligger i Prag 7 ganska nära centrum men eftersom den är stor märks sällan staden därifrån. Det finns flera dammar, däribland två man kan bada i, lekplatser, restauranger, cykelbanor och ridning.
Våren kom i mitten av februari men vädret har betett sig lite märkligt som april-väder ungefär. Ena dagen är det tokhett – andra dagen blåser nordanvinden. Häromdagen blåste det upp till storm och haglade precis när vi dukat fram picknick på zoo. En av våra favoritparker att åka till med eller utan sällskap är Petřín-kullen. Där finns det en småbarnsvänlig lekplats med ett spindelnät och klätterställning att klättra på för de större barnen. Nedanför vid vägen ligger vårt favorit-glasscafé Angelato och härifrån går klätter-tåget till toppen.
Eftersom det är ganska stor ålderskillnad mellan de två äldre och den yngsta delar vi ofta upp oss så att pappan kan göra konstruktiva saker med de äldre som programmering, matematik och att bygga saker. Jag har fött och ammat Edward. Det märks att han fortfarande har ett osynligt band där han behöver mig. Övergången från bebis till barn sker gradvis, så i takt med att han blir äldre blir han alltmer trygg i sig själv och mindre beroende av mig. Men just nu är det peak mammanödighet. Så vi planerar det mesta med att jag har Edward och min man har de två äldre på olika aktiviteter eller att jag har alla tre samtidigt.
Mycket handlar om att utforska. Om att upptäcka saker längs med vägen och studera dem in i minsta detalj. Och att göra det i trygghet med sina föräldrar. Givetvis har pappan hand om honom med men det är inte samma sak. Om ett eller två år kan jag tänka mig att det blir tvärtom lite så som det blivit med storebröderna. Jag har inte haft tid att hålla i gång babyläsning med ordbildsmetoden som med första barnet men när han visar intresse finns tar jag fram ordkorten så vi får se hur det går. Vi lär oss färger och former just nu. Han känner igen triangel och cirkel.
Tiden runt ett och ett halvt till två år kan vara otroligt intensiv, särskilt när man har ett barn som är intresserat av att testa och lära sig saker och vill vara med mamma hela tiden och helst amma igenom natten för att det som händer på dagen är alldeles för spännande för att hinna med att äta. För mig som alltid haft svårt att sova har det varit en tuff utmaning att amma på nätterna. Jag har sedan den första graviditeten inte sovit en enda natt utan att vakna. Att ständigt vara på standby och bo i en stad med dess sus och brus har gjort att jag inte kan somna alls ibland.
Så var fallet den helgen vi skulle åka på utflykt så min man stannade hemma med yngsta istället för att komma med för att han tyckte jag behövde ta det lugnt med de två äldre.
Efter denna besvärliga natt har jag lagt om sovrutinerna ordentligt. Att inte stirra på en skärm sent på kvällarna och ha en kall sovkudde och brus från luftrensaren (som är till för att minska pollen-nivån) hjälper exempelvis. Så denna lördag for vi tillsammans med familjevänners hemskolade barn och våra svenska vänner till vår tjeckiske vän på landsbygden för att gå på promenad och grilla i trädgården. Winston och Henry behövde dessutom lite tid med bara mamma eftersom jag alltid har fokus på Edward så det var roligt för dem också. Och framförallt var det välbehövligt att få umgås med andra vuxna som jag verkligen trivs med medan barnen jagade runt varandra på studsmattan.
När vi kom hem igen hade jag och Edward varit ifrån varandra i 8 timmar vilket är rekord för oss. Han hade haft det bra med sin pappa men vi var överlyckliga att se varann igen. Även om det är tufft och man behöver små pauser ibland är detta en tid som är helt fantastisk. Man måste bara hinna andas för att orka med.
