Det “sociala”

det sociala

En återkommande fundering är vad gör vi med umgänge vid hemundervisningen när vi inte har den forcerade sociala samvaron som man får i skolan automatiskt tillgänglig. För vår egen del så är det jag som tar initiativ i samråd med barnen ofta och ser till att barnen får möjlighet att skapa kontakter och umgås med sina vänner samt att de får möjlighet till att träffa olika slags personer och prova på olika saker. Jag har omvärderat vad “det sociala” är och innebär för oss samt vad skillnaden är mellan att vara social frivilligt och social i en påtvingad miljö.

Jag kan jämföra med mig själv och egen skolgång där jag under en del av den känt att jag inte har något gemensamt med så många / varit blyg / försiktig / utfryst och där jag under andra delar känt mig inkluderad och att det var roligt att gå till skolan. För mig så var den första och sista tiden rolig och allt däremellan pest. Kvalitén på det sociala (och undervisningen för den delen också) har helt klart varit undermålig för mig och något jag skulle kunna ha skippat helt om jag haft möjlighet.

För mig är det ganska tydligt nu att de andra barnen liksom mig själv helt eller delvis saknade god anknytning till sina föräldrar och agerade därefter. När man inte har någon nära vuxen som visar hur man ska bete sig är det inte så konstigt egentligen att så många beter sig respektlöst/elakt. De som blir utanför kanske inte heller har någon som lyssnar på dem eller ser dem. Något annat som är märkligt med att det skulle vara bra för barnen att gå till skolan på grund av “det sociala” är att det inte finns så mycket tillfällen ändå att vara social, eftersom de har lektioner och inte så många raster. Tiden är kort och räcker inte till att fördjupa sig i så mycket. Att någon därför skulle påstå att det är viktigt att gå till skolan på grund av det sociala låter för mig ungefär lika sinnessjukt som att jorden skulle vara platt.

Jag får i princip dagligen rapporter från vänner och personer på nätet om de grymheter som försiggår. Barn som blir slagna, utfrysta, våldtagna och elakt behandlade av klasskamrater och vuxna på skolan. De vuxna gör ingenting. Om de gör någonting så avhjälper det inte problemet eftersom skolan är en plats för mobbning. Orsaken till mobbning är barn som saknar god anknytning som utövar sin frustration på andra barn som de ser som offer som också kan vara barn som saknar god anknytning men som inte kan stå upp för sig själva.

De kan vara elaka av vilken anledning som helst. Kanske offret inte har rätt telefon eller kläder, inte är så snabbtänkt, kanske kroppen ser ut på ett annorlunda sätt, kanske barnet har konstiga föräldrar osv. Mobbningen sker dessutom i en miljö där både offer och gärningsbarn är tvungna att vistas enligt lag. Där föräldrarna ibland vet vad som händer men inget görs. Det är horribelt att vuxna ser mellan fingrarna och låter det pågå fast de vet vad som händer och att barnen mår dåligt. Det verkar som det är “socialt acceptabelt”. På sätt och vis är det en naturlig mekanism att stöta bort de som inte passar in i flocken.

Självklart är det inte alla barn som mobbar / mobbas men det finns överallt och syns. Detta är en av de stora nackdelarna med skolan som jag aldrig vill utsätta våra barn för. Jag ser inte skolan som en plats att lära sig socialt beteende på. Tvärtom – jag ser skolan som en plats att lära sig destruktivt beteende på. Mina barn ska få växa upp med en god social kompass. De ska få knyta an till andra barn (och vuxna) som kommer från bra familjer där de får lära sig hur man beter sig på ett respektfullt och trevligt sätt.

De ska inte behöva tolerera elakheter och asocialt beteende och få välja de de vill umgås med och som de delar intressen och värderingar med. Jag har omvärderat det sociala helt då jag lärt mig att umgås i stora grupper med många personer under de första vuxenåren. Jag har känt ett behov att umgås med många samtidigt oavsett värderingar och intressen. Nu har jag växt ur detta och känner jag att jag hellre umgås med färre personer som delar mina värderingar och att jag spenderar kvalitetstid med dem, genom att umgås längre tid och mer sällan.

I jämförelse med skola och fast jobb till exempel så får man egentligen inte så mycket kvalitetstid med de man umgås med. Det är sällan man hinner med några djupa diskussioner på lunchrasterna till exempel. Ofta handlar konversationerna om ytliga ting och samma saker. Genom den “deschooling” jag gjort med mitt sociala själv har jag kunnat vända ut och in på mina tankegångar och analysera varför jag behöver umgänge, hur mycket, på vilka sätt och med vilka personer.

Detta har på sätt och vis varit en självrannsakningsresa som jag gjort för min egen och mina barns skull. Jag som förälder behöver guida dem i hur man får bra vänner och arrangerar sitt umgänges-liv. Eftersom jag knappast lärde mig att bli en expert på detta i skolan har jag fått lära om. Hur upptäcker man att en person är vän-material? Hur försvarar man sig mot personer som säger elaka saker? Hur gör man för att behålla bra vänner? Etc.

Med hemundervisning krävs det mer för att ordna det sociala sammanhanget. Man behöver ta initiativ, våga knyta nya band och hålla de gamla vid liv, föreslå träffar och kunna vara flexibel. En sak som är annorlunda med hemundervisning är att många inte har något strikt schema. Oftast har barnen några fasta aktiviteter där de också kan få “vara sociala” och utöva sina intressen. Det finns mycket tid däremellan till att göra saker som man vill eller till att umgås.

Träffar bestäms ofta spontant i samråd med barnen och vänner som t.ex. enkla aktiviteter. Att träffas i en park, gå på zoo, eller göra något hemma hos någon. Ibland ordnar jag offentliga större träffar där vi bjuder in många med mitt initiativ Prague worldschooling. På så vis får barnen umgås i stora grupper också, ibland med lika många barn som vanliga skolklasser men med många vuxna. “Hemskolningen” gör vi gärna ifred hemma. Att t.ex. läsa böcker eller öva matte/göra experiment/programmering. På så vis får barnen studiero med en förälder som har tid att hjälpa dem i en miljö där de kan koncentrera sig och de får “det sociala” tillgodosett också fast med tid till bättre umgänge. Kvalite istället för kvantitet alltså.

Ett format som skulle vara vettigt för att slippa den asociala miljön i en påtvingad skola med barn som saknar god anknytning skulle vara att skapa små kooperativ/mini-hemskolor med familjer som delar samma värderingar. Det finns gott om sådant i t.ex. USA. Vi besökte ett “home-schooling coop” i New England som heter Voyagers. Det var riktigt inspirerande. Det var ca 100 familjer som var medlemmar och föräldrarna var engagerade och hade häftiga bakgrunder som t.ex. olika slags hjärnforskare, geologer och kemister.

Det skulle vara glädjande att se om sådant skulle kunna ploppa upp i den svenska hemskolnings-sfären i exil. Man kan ha en samlingslokal eller helt decentraliserade träffar och aktiviteter som t.ex Prague worldschooling. Här i Tjeckien har den tjeckiska unschooling-organisationen Svoboda Uceni exempelvis en gemensamhets-lokal där de regelbundet anordnar läger. Man får väga upp och jämföra kostnader samt fördelar och nackdelar. Om man jämför med de höga kostnaderna i Sverige (där marginalskatten ligger på ungefär 75%) så är det inga stora kostnader att flytta till ett billigt land och finansiera verksamheten själv eller om man vill lägga pengarna man sparar helt på sina barns egen utbildning,

Kvaliteten med färre och djupare relationen väger mer än många och ytliga. Jag tror absolut att detta är rätt väg att gå för att lära sig empatiskt och respektfullt beteende. Det är en inbillning att skolan skulle vara en plats att lära sig att vara “social” på så som många som försvarar skolan uppger att den är. Jag har grävt i det verkliga syftet med skolan och lagt upp det jag tagit reda på här.

Leave a Reply

avatar
  Prenumerera  
Notify of