För ett antal år sedan fick jag här i Prag höra talas om en kort text från internets barndom som jag sedan dess har återkommit till flera gånger. Den heter A Cypherpunk’s Manifesto och skrevs av Eric Hughes 1993.
Vid första anblicken handlar den om kryptografi, digital kommunikation, anonymitet och personlig integritet. Ämnen som kanske inte står i centrum för det jag brukar skriva om här, men som bygger på idéer som ligger väldigt nära: individens frihet, decentralisering och rätten att själv välja hur man vill leva.
Friheten är inte något någon annan ger oss. Den tillhör oss redan – men ibland måste vi själva bygga verktygen som gör den möjlig att använda.
Det är där cypherpunk-idén blir intressant även för den som aldrig har skrivit en rad kod.
Vad är ens en cypherpunk?
Ordet är en lek med cyberpunk. Cypher betyder chiffer eller kryptering. Punk står för den rebelliska gör-det-själv-attityden: en misstänksamhet mot central auktoritet och en vilja att bygga egna alternativ i stället för att vänta på att någon annan ska ordna dem. Begreppet myntades av programmeraren Jude Milhon i början av 1990-talet.
Cypherpunks var en löst sammansatt grupp programmerare, matematiker, kryptografer och frihetligt orienterade människor som tidigt förstod att internet inte bara skulle bli ett nytt sätt att skicka meddelanden. När allt mer av livet blev digitalt skulle också allt större mängder information om människor kunna samlas, kopieras, lagras och analyseras.
Eric Hughes skriver i manifestet:
“Privacy is not secrecy.”
Privatliv är inte samma sak som att ha något att dölja. Hughes beskriver i stället privacy som möjligheten att själv bestämma vad man visar, när man visar det och för vem.
Men det verkligt intressanta kommer en bit senare. Hughes konstaterar att vi knappast kan räkna med att regeringar, företag eller andra stora organisationer frivilligt ska ge oss den integritet vi önskar. Om människor vill ha privata digitala kommunikationer måste någon bygga systemen som gör dem möjliga.
Sedan kommer den kanske mest berömda meningen i hela manifestet:
“Cypherpunks write code.”
Den är nästan löjligt enkel, men det finns en hel livsfilosofi gömd i de tre orden.
Cypherpunks väntar inte på att någon ska ge dem frihet. De bygger verktygen som gör den möjlig.
Att bygga det man saknar
Det är den delen av cypherpunk-idén som jag tycker är mest intressant. Inte kryptografin i sig, utan förhållningssättet.
Utgångspunkten är inte att frihet uppstår när staten tillåter den, eller att individen först måste övertyga någon om att förtjäna den. Friheten finns där från början. Problemet uppstår när institutioner, lagar och tekniska system begränsar möjligheten att faktiskt utöva den. Då finns det i princip två vägar. Man kan försöka få systemet att ändra sig. Eller så kan man försöka göra sig mindre beroende av systemets godkännande.
Det senare är det som gör cypherpunk-idén så kraftfull. Om privat kommunikation är viktig bygger man kryptering. Om man inte vill att varje transaktion ska gå genom en central mellanhand bygger man andra sätt att överföra värde. Man väntar inte på att makten ska bli välvilligare. Man minskar helt enkelt dess betydelse där det går.
Det här ligger ganska långt från hur vi brukar tala om frihet i Sverige. Här blir frihet ofta något som definieras ovanifrån och sedan delas ut i lagom stora portioner. Ordet valfrihet används gärna, men valen ligger nästan alltid inom ramar som någon annan redan har bestämt. Man får välja skola, men inte välja bort skolplikten. Man får välja mellan olika utförare, men inte alltid välja ett helt annat sätt att organisera livet. Man får välja mellan alternativen på menyn, men inte nödvändigtvis välja bort restaurangen.
Det kan ge en stark känsla av valfrihet utan att den grundläggande maktfördelningen egentligen har förändrats. För mig är verklig frihet något annat. Den handlar inte om hur många alternativ systemet erbjuder, utan om möjligheten att säga nej till systemet självt. Det var egentligen det vi så småningom insåg kring barnens utbildning, långt innan jag började tänka på det i cypherpunk-termer.
När ett barn inte passar in i skolans mall är den naturliga frågan ofta hur man kan hitta en bättre plats inom samma system. En annan skola? En annan pedagogik? Ett annat upplägg? Det kan vara rätt frågor för vissa familjer. Men de förutsätter fortfarande att man måste välja bland de lösningar som redan har godkänts åt en.
Den mer grundläggande frågan är:
Varför skulle någon annan ha ensamrätt på att bestämma vilka alternativ som över huvud taget får finnas?
Där tycker jag att cypherpunk-tanken och utbildningsfriheten möts. Inte i idén att man ska be om fler val, utan i idén att människor själva ska kunna skapa, välja och lämna lösningar utan att först behöva få dem sanktionerade uppifrån. Och ibland är det mest frihetliga man kan göra helt enkelt att sluta försöka vinna över systemet och börja bygga ett liv där dess tillåtelse betyder mindre.
Cypherpunks skriver kod. Vad gör hemskolare?
Jag tycker om liknelsen med programmering eftersom en del av mina läsare kan relatera till den. En programmerare accepterar inte automatiskt varje begränsning i den programvara han använder som en naturlag. Man tittar på hur systemet är uppbyggt. Går det att konfigurera? Modifiera? Finns ett API? Finns det ett alternativ? Måste vi ens använda just den här lösningen?
Av någon anledning tänker vi betydligt mer sällan så om samhällssystem.
Skolan erbjuder inte bara undervisning, utan också ett i stora delar färdigskrivet upplägg för barndomen. Vid en bestämd ålder ska barnet in i systemet, och staten sätter ramarna för vad som ska läras, vilka mål som ska uppnås, hur progression ska bedömas och vilka värden skolan ska förmedla. Enskilda skolor och lärare kan arbeta på olika sätt, men de gör det inom ett nationellt ramverk som familjen i Sverige i praktiken inte kan välja bort.
För många barn fungerar det bra. Men det förändrar inte själva principen:
Programmet är fortfarande skrivet av någon annan, och i Sverige är det inte frivilligt att tacka nej till det.
Hemskolning och unschooling handlar för mig inte om att ta bort vuxna, struktur eller kunskap ur barnets liv. Tvärtom. Det handlar om att flytta tillbaka mer av ansvaret för utbildningen till barnet och familjen, och därmed få möjlighet att anpassa lärandet efter den människa som faktiskt står framför en.
Ett barn kan fördjupa sig i ett ämne i dagar eller veckor, ligga långt före inom ett område och behöva mer hjälp inom ett annat, byta metod när något inte fungerar och söka upp böcker, människor, kurser och miljöer som ger verklig kunskap.
Unschooling betyder inte frånvaro av input. Barn behöver människor, erfarenheter, verktyg, böcker, utmaningar, motstånd och ibland ganska mycket hjälp. Skillnaden är att allt detta inte måste komma i en förutbestämd ordning och takt. Den vuxnes uppgift blir mindre att fylla barnet med ett färdigvalt innehåll och mer att skapa en rik miljö, öppna dörrar, se vad som händer och veta när man ska hjälpa, utmana eller backa undan.
Det ger också barnet möjlighet att gradvis förstå hur det självt fungerar. Hur lär jag mig bäst? Vad väcker min nyfikenhet? När behöver jag hjälp och när behöver jag bli lämnad ifred? Vad gör jag när något är svårt? Vad är jag beredd att arbeta hårt för?
Den sortens självkännedom är en viktig del av utbildning för mig. Målet är inte bara att kunna ge rätt svar, utan att så småningom kunna ta ansvar för sitt eget lärande och sina egna beslut.
Det betyder inte att skola eller struktur är fel. Ett barn kan mycket väl välja en skola, en krävande kurs, en lärare eller ett mycket strukturerat program och få enormt mycket ut av det.
Poängen är att strukturen ska finnas till för barnet, inte barnet för strukturen.
Det är därför jag aldrig har sett någon motsättning i att vi under olika perioder har använt unschooling, worldschooling, homeschooling och privata skolor. Olika barn behöver olika saker, och samma barn kan behöva något helt annat några år senare.
För mig har utbildningsfrihet därför aldrig handlat om att hitta den enda rätta alternativa pedagogiken. Den handlar om något mer grundläggande: att kunna välja, välja bort och välja om.
Det är också där jag ser det tydligaste släktskapet med cypherpunk-idén. Hemskolning handlar inte om att vara emot kunskap, och inte heller nödvändigtvis om att vara emot skolan. Det handlar om decentralisering: att flytta beslut närmare barnet och familjen, och att behålla möjligheten att ändra riktning eller bygga något annat när det behövs.
Det mest cypherpunkiga är kanske därför inte vilken utbildningsform man väljer, utan att ingen central aktör ska ha ensamrätt på att skriva programmet.
“Cypherpunks write code.”
Kanske är utbildningsfrihet i grunden samma idé: att ge nästa generation möjlighet att förstå världen, välja sina verktyg och så småningom skriva mer av sitt eget liv själv.
Frihet blir verklig först när den går att använda.
