Innehåll
När minnet börjar bli suddigt
Elva år har gått sedan vi lämnade Sverige permanent, och minnet av landet har börjat bli lite diffust i kanterna.
Det låter kanske märkligt. Jag är svensk, jag växte upp där, och under större delen av mitt liv var Sverige själva referenspunkten för hur ett samhälle fungerade. Men när man har bott någon annanstans länge förändras perspektivet. Saker som en gång var fullständigt självklara blir främmande. Sådant som man en gång reagerade starkt på bleknar. Och annat, som man knappt lade märke till eftersom alla omkring en tyckte att det var normalt, framstår plötsligt som väldigt märkligt.
Ibland behöver jag nästan påminna mig själv om hur det faktiskt var.
Då är den här bloggen ganska fantastisk att ha kvar. Här finns en version av mig som fortfarande befann sig mitt i alltihop. Som skrev medan frågorna fortfarande var nya, medan frustrationen var färsk och medan vi försökte förstå varför något som verkade så självklart för oss kunde vara så oerhört svårt att göra i Sverige.
Jag skrev om skolan, unschooling, föräldraskap, staten, frihet, filosofi och så småningom om att lämna landet. Många av tankarna finns utspridda över gamla inlägg. Men jag tror aldrig att jag riktigt satte ihop hela berättelsen.
Med elva års avstånd är den lättare att se.
Huset vi trodde att vi skulle stanna i
Det började egentligen inte med att vi ville lämna Sverige. Vi hade tvärtom byggt ett liv där som på många sätt var precis det liv man förväntas vilja ha.
2012 hade vi flyttat in i ett gammalt trähus på landet med en tvååring och ett spädbarn. Det hade en gång varit biograf och senare ägts av konstnärer. Det var ett sådant där lite märkligt hus där nästan varje rum verkade kunna bli någonting annat. Ateljé, bibliotek, lekrum, verkstad. Det fanns gott om plats för barn och idéer. Vi hade bra grannar och fantastisk natur runt hörnet.
Det var inte ett hus man flyttar in i medan man funderar på vart man ska flytta härnäst.
Det var ett hus man kunde föreställa sig att bli gammal i.
Och ändå var det ungefär då som vi på allvar började förstå att vi kanske inte kunde stanna i Sverige.
Något skavde
Det hade börjat långt tidigare som en ganska diffus känsla.
Något skavde.
När man växer upp i Sverige är det svårt att sätta fingret på vad, eftersom nästan alla omkring en delar samma grundläggande föreställningar om hur saker ska fungera. Skolan är något barn går till. Förskolan är något små barn går i. Staten bestämmer läroplanen. Kommunen organiserar verksamheten. Det diskuteras mycket om valfrihet, skolor, pedagogik och kvalitet, men själva systemet betraktas sällan som ett val.
Det är ungefär som att diskutera vilken väg man ska köra utan att någon kommer på tanken att fråga om man över huvud taget måste åka till samma destination.
När man blir förälder förändras perspektivet
När jag blev förälder började jag se det annorlunda.
Plötsligt handlade det inte om teorier eller politik. Det handlade om barn som faktiskt fanns framför mig, med egna personligheter, styrkor, svagheter, intressen och behov.
Barn följer sällan den ritning som vuxenvärlden har gjort upp åt dem.
De kan vara långt före på ett område och långt efter på ett annat. De kan lära sig på sätt som inte alls passar en klass med tjugofem andra barn. De kan vilja ägna en hel vecka åt något som råkar fascinera dem och sedan aldrig vilja se det igen. Vissa älskar strukturen i en skola. Andra vissnar i den.
När man dessutom har barn som befinner sig långt från normen, exempelvis särbegåvade barn, blir bristerna i ett system byggt kring genomsnittet ännu tydligare.
Först försöker man förstås hitta en lösning
Till en början tänker man ganska praktiskt.
Kan skolan anpassa sig? Kan barnet få arbeta på en annan nivå? Finns det en bättre skola? En annan pedagogik?
En privat lösning? Kan vi göra mer själva?
Det var när vi började ställa de frågorna som vi upptäckte något som var mycket större än ett problem med en viss skola. Det fanns en gräns som vi inte fick passera. Man kunde diskutera hur systemet skulle anpassas till barnet. Man kunde inte säga att systemet inte passade barnet och därför välja ett annat.
Och någonstans där förändrades hela frågan. Det slutade handla om vilken skola som var bäst. Det började handla om varför staten hade rätt att bestämma ramarna från början.
Valfrihet – men bara inom systemet
Sverige tycker mycket om ordet valfrihet. Föräldrar kan välja förskola. Man kan välja kommunal skola eller friskola. Man kan stå i kö, byta skola och försöka hitta en miljö som passar bättre. Men alla dessa val görs inom samma ram.
Hemskolning är inte ett tillåtet utbildningsalternativ. Friskolor kan ha andra ägare och olika profiler, men de måste fortfarande verka inom det statligt definierade utbildningssystemet. Läroplanen reglerar inte bara ämnen och mål utan också den värdegrund utbildningen ska vila på. Samma tänkande börjar redan i förskolan.
Man kan välja mellan olika delar av systemet. Man kan inte välja protokollet.
Det tog mig tid att förstå hur avgörande den skillnaden faktiskt är.
Alla barn genom samma form
Sverige bygger mycket av sin utbildningssyn kring idén om likvärdighet.
Likvärdig utbildning låter självklart positivt. Och idén att barns möjligheter inte ska avgöras av föräldrarnas plånbok eller postnummer är förstås lätt att sympatisera med.
Men det finns en annan sida av det när likvärdigheten kombineras med att möjligheten att lämna systemet försvinner. Barn är inte standardiserade enheter. Ett barn kan behöva fasta rutiner och tydliga instruktioner. Ett annat lär sig bäst när det får försvinna ned i ett intresse under tre veckor och nästan glömma vilken dag det är.
Ett barn följer ungefär den kurva som skolan är byggd kring. Ett annat ligger flera år före i vissa delar och kanske efter i andra.
Svenska system är ofta ganska bra på att tala om anpassning. Men anpassningen ska ske inom formen. Det finns en fundamental skillnad mellan: Vi ska försöka få vårt system att fungera bättre för ert barn och:
Det här systemet är fel för vårt barn. Vi väljer ett annat. Det första är en fråga om anpassning. Det andra är en fråga om frihet.
Det var inte en bugg
Under en period tänkte jag att det här kanske bara var dålig skolpolitik. En olycklig lag. Något som hade stelnat och som så småningom skulle gå att förändra. Men ju mer jag läste om svensk historia, desto mer började bitarna passa ihop. Det här var inte bara en bugg. Mycket av det var en feature.
Folkhemmet och barnet som kollektivets angelägenhet
Det moderna Sverige byggdes inte enbart kring tanken att staten skulle ge människor ekonomisk trygghet. Det fanns också en mycket stark tro på möjligheten att forma ett bättre samhälle genom rationell planering.
Folkhemmet var ett samhällsprojekt.
Alva och Gunnar Myrdal blev centrala för en idévärld där även familjelivet kunde organiseras bättre, modernare och mer rationellt.
Barnens uppfostran skulle inte längre vara så exklusivt knuten till familjen. Barnträdgårdar och andra kollektivt organiserade miljöer skulle ta en större roll. Barnet blev i större utsträckning också en samhällelig angelägenhet.
Det intressanta är kanske inte att idéerna fanns. Det intressanta är hur fullständigt naturliga delar av dem senare kom att kännas. I Sverige diskuterar man gärna vilken valfrihet föräldrar ska få. Själva formuleringen avslöjar ganska mycket. Någon förväntas ge valfriheten. Någon annan förväntas ta emot den.
Frågan varför en familj över huvud taget skulle behöva tillstånd att ordna ett barns utbildning på ett annat sätt kommer nästan aldrig först. Barnens angelägenheter har blivit kollektivets angelägenheter. Och när den premissen väl blivit självklar blir systemet oerhört svårt att flytta.
Klippan
Vi försökte.
Man gör förstås det innan man börjar fundera på att lämna ett land. Man läser lagarna, pratar med människor, letar undantag och funderar på alternativa lösningar. Men vissa system går inte att förhandla med på individnivå. De är byggda för att individen ska anpassa sig till dem.
Så småningom började jag tänka på det som en klippa. Vi kunde lägga hur mycket kraft som helst på att försöka flytta den. Klippan tänkte inte flytta sig. Och samtidigt fanns det där huset.
Det märkliga, kreativa huset på landet där vi trodde att vi hade hittat hem. Det gjorde beslutet svårare, men också tydligare. Vi behövde inte lämna Sverige för att livet där var outhärdligt. Tvärtom fanns mycket som vi älskade.
Vi behövde lämna därför att det fanns en gräns för vad vi var beredda att överlåta åt staten.
Om klippan inte flyttar sig
Till slut började en annan tanke växa fram. Om klippan inte går att flytta, kanske man inte behöver stå kvar framför den. Man kan gå runt. 2014 började världen gradvis förändra form. Tidigare hade världen bestått av Sverige och “utlandet”. Nu började den istället bestå av hundratals möjliga platser att leva på. Olika lagar. Olika kulturer. Olika sätt att se på familjen. Olika grader av frihet.
2015 lämnade vi Sverige permanent.
Från hus till resväskor
Ett stort gammalt hus byttes mot några resväskor. Tryggheten i att veta var vi skulle bo nästa år byttes mot frågan om vilket land vi ens skulle befinna oss i. Men mitt i osäkerheten fanns också något oerhört befriande.
Vi slutade fråga: Hur kan vi få tillåtelse att göra detta här?
Och började fråga: Var kan vi göra detta?
Det är svårt att beskriva hur stor skillnaden är. När man för första gången betraktar sitt eget land som en jurisdiktion bland andra händer något med kartan. Nästan hela världen öppnar sig.
Man börjar jämföra sådant man tidigare aldrig tänkt på. Finns skolplikt eller utbildningsplikt? Är det någon som bryr sig överhuvudtaget? Finns det verkligt självständiga privata skolor dit staten inte når in med sin långa arm?
Hur behandlas människor som går sin egen väg?
Hur mycket behöver man be om lov? Eller behöver man ens det?
Det var egentligen där vår andra resa började på allvar.
Friheten att själv bära ansvaret
Jag hade länge förknippat frihet med möjligheter. Det gör jag fortfarande.
Men det jag kanske inte fullt ut just då hade förstått var hur tätt friheten sitter ihop med ansvar.
Ett färdigt system erbjuder väldigt mycket trygghet. Barnet börjar en viss ålder. Någon gör schemat. Någon väljer materialet. Någon bestämmer vad som ska läras och när. Någon mäter hur det går. Om något fungerar dåligt kan man åtminstone säga att man följde vägen som var utstakad.
När man lämnar vägen försvinner mycket av det. Då står man själv där. Lär sig barnet det som behövs? Har vi gett tillräckligt med möjligheter? Behövs det mer struktur?
Mindre? Fler barn omkring sig? Mer tid att vara ifred? Behöver vi ändra någonting? Är det jag som har fel?
Det senare är kanske den viktigaste frågan.
Att ta tillbaka beslutsmakten betyder inte att man automatiskt fattar bättre beslut än staten.
Det betyder att beslutet och ansvaret blir ens eget.
Frihet och ansvar hör ihop som yin och yang. Tar man tillbaka friheten måste man också ta tillbaka ansvaret.
Unschooling – frihet utan facit
Unschooling har länge legat mig nära. Det finns något både enkelt och radikalt i tanken att barn faktiskt är skapta för att lära sig.
Ett barn behöver inte en läroplan för att börja tala, ställa tusen frågor, bygga något, läsa om dinosaurier, försöka förstå pengar eller plötsligt vilja veta varför stjärnorna inte faller ned. Nyfikenheten finns redan där.
Unschooling kan ge den väldigt mycket plats. Men friheten innebär också mycket ansvar för de vuxna omkring barnet. Det är inte att överge barnet åt sig självt.
Det handlar om att se, lyssna, skapa miljöer och möjligheter, hjälpa när det behövs och samtidigt försöka låta bli att styra varje upptäckt. Och ibland innebär ansvaret att inse att barnet behöver något annat.
Friheten att ändra sig
Det är en viktig sak som jag tror att jag ser tydligare idag.
Vi har unschoolat. Vi har worldschoolat. Tills att de två äldsta var 12 år.
Vi har sedan använt oss av privata skolor -sådana där man ses som kund inte som fånge. Sådana som skulle ha varit förbjuda i Sverige. Privata skolor i Tjeckien är inte centralplanerade som i Sverige. De har en skyldighet: Att lära ut. Hur och vad är sedan deras ensak sålänge de ett fåtal grundkrav som inte är att jämföra med skolverkets gulag. De har helt egna läroplaner, egna krav och stor frihet att forma undervisningen precis som de vill. De kan vara meritbaserade och är verkligen inte “likvärdiga” i svensk mening. Avgifterna är en del av det: de skapar ett annat urval och gör det möjligt för skolorna att hålla ribban högt.
För våra särbegåvade barn har det varit en stor fördel. Istället för att försöka jämna ut dem mot genomsnittet har skolan kunnat lyfta dem vidare.
Det är därför svenska friskolor inte är samma sak. Privat ägande är inte samma sak som verklig utbildningsfrihet.
Hemskolning med tydlig struktur kan vara rätt för ett annat. Unschooling kan passa fantastiskt i en fas och mindre bra i en annan. Worldschooling kan öppna världen, men resande kan också göra vänskap, kontinuitet och känslan av hem svårare.
Det kanske viktigaste av allt är att olika barn behöver olika saker. Friheten ligger inte i att välja en alternativ modell för alla, utan i att kunna anpassa efter varje barn — och att kunna tacka nej eller lämna en skola när den inte längre passar.
Av våra fyra barn är ett unschoolat idag. De andra har andra lösningar. Det är den verkliga valfriheten: inte att bara få byta skola inom samma system, utan att kunna säga “det här fungerar inte för vårt barn” — och faktiskt kunna tacka för sig.
Friheten ligger inte i att välja den mest alternativa etiketten. Den ligger i möjligheten att faktiskt välja utifrån barnet. Och att få ändra sig.
Att så småningom landa
Efter år av resande hamnade vi till slut i Prag.
Inte för att Tjeckien är någon libertariansk utopi. Sådana platser finns nog inte.
Men vi hade också slutat leta efter det perfekta landet. Det räckte med någonting annat: Friheten att lämnas ifred.
Friheten att kunna fatta familjens beslut själva. Friheten att välja olika typer av utbildning. Friheten för barn att inte nödvändigtvis följa samma väg.
På ett sätt var det en märklig destination. Vi hade lämnat ett land som ofta framställs som ett av världens friaste i andra länder där åhöraren nästan alltid blir lika chockad att höra att det visst var tvärtom. Att ha hamnat i ett land där människor fortfarande minns vad som händer när kollektivet gör anspråk på nästan hela livet.
Ändå kändes den vardagliga skillnaden stor. Mindre som att försöka flytta en klippa.
Mer som att upptäcka att det faktiskt finns flera vägar.
Exil som opt-out
Exil låter som ett stort ord. Kanske lite för stort för en familj som sätter sig på ett flygplan inom Europa.
Men det beskriver ändå något verkligt. Vi lämnade inte för att vi slutade tycka om platsen vi kom ifrån. Vi lämnade därför att vi inte kunde förena det liv vi ville ge våra barn med regler som vi inte hade någon möjlighet att välja bort. Och när jag tänker på det idag är det kanske just detta som varit den röda tråden genom så mycket av det jag skrivit här genom åren.
Inte att unschooling alltid är bäst. Inte att skolor alltid är dåliga. Inte ens att alla borde lämna Sverige.
Utan något betydligt enklare: Människor behöver en utgång.
Det måste vara möjligt att säga nej till ett system utan att först övertyga systemet om att ens nej är rimligt. I synnerhet när det gäller något så grundläggande som ens egna barn.
Att få tillbaka ansvaret
När det inte går finns till slut en annan sorts opt-out. Man byter jurisdiktion. Man lämnar det kända för något man inte riktigt kan kontrollera. Man byter tryggheten i att någon annan har bestämt vägen mot osäkerheten i att behöva välja själv.
Och det är kanske den största förändringen av alla. Inte att bli fri från ansvar. Utan att få tillbaka det.
Målet har aldrig varit att våra barn ska växa upp och tycka precis som vi.
Det vore en ganska ironisk slutpunkt för allt detta. Jag hoppas snarare att de blir svåra att stöpa i någon form alls.
Att de ifrågasätter staten när den förtjänar det. Gruppen när den förtjänar det. Och oss när vi förtjänar det.
Frihet är inte något som automatiskt finns kvar bara för att man en gång hade den. Den måste användas. Den måste försvaras.
Och ibland visar det sig att den får plats i ett par resväskor.
Mer läsning
- Den perfekta utopin
Om varför vi valde praktisk frihet för familjen framför att vänta på det perfekta samhället. - Utan rätten att säga nej finns ingen utbildningsfrihet
Hur barnen gick från hemundervisning till utvalda skolor i Tjeckien. - Vanliga frågor om vårt liv utomlands
Svar på frågor om flytten, barnens lärande, ekonomin och vardagen.
