Ett friare liv utomlands – men var hör vi hemma?

Det är inte ansvaret för vårt eget liv som har varit svårt. Det var det ansvaret vi ville ha. Inte heller har det varit särskilt svårt att hitta vänner. På många sätt har gemenskapen varit lättare att hitta här än i Sverige.

Det svåra är sådant jag inte riktigt förstod vidden av när vi flyttade.

Vem blir man när det svenska språket inte längre finns omkring en som en självklarhet? Vilka blir barnen när deras minnen, vänskaper och vardag hör hemma i andra länder än det jag själv växte upp i?

Vi lämnade Sverige för att ge barnen större frihet. Det valet står jag fortfarande bakom. Men med åren har jag förstått att friheten också förändrar vår tillhörighet. Det går inte att flytta ett helt liv och samtidigt behålla allt precis som det var.

När svenskan blir mitt ansvar

I Sverige finns språket överallt. Hos andra barn, i affären, på biblioteket och i samtalen man råkar höra. Utomlands måste mycket av det ordnas medvetet.

Jag har fått ett stort ansvar för att barnen ska få tillfällen att prata svenska med andra än mig. Det har inte alltid varit lätt, vare sig under resandet eller här i Prag.

Det finns svenskar här, men ett gemensamt språk betyder inte automatiskt att man hittar varandra. Många har flyttat för ett arbete eller för att deras partner är tjeckisk. Vår anledning var en annan, och svensktalande familjer med liknande tankar om barn och utbildning växer inte på träd.

Ändå har vi hittat varandra ibland. Genom bloggen och bekanta har flera familjer kommit hit. Som mest var vi elva hemundervisande familjer – ironiskt nog under 2021, när nedstängningarna var som värst.

Men en gemenskap kan vara stark utan att vara bestående. Några familjer delade sin tid mellan Prag, Spanien och Sverige för att få hemundervisningen att fungera. Andra längtade tillbaka till släkten, språket och det välbekanta. Familjer har kommit och gått.

Jag förstår dem. Samtidigt innebär varje avsked att något av det svenska sammanhang vi byggt upp blir mindre.

När det har varit möjligt har jag försökt hålla ihop en svensk gemenskap. Jag har också undervisat ideellt i svenska för en grupp barn i vår nioårings ålder. Det har gett oss något viktigt, även om det inte helt kan ersätta att ha språket omkring sig i vardagen.

Att sakna ett självklart ställe att återvända till

Min egen relation till Sverige är komplicerad. Jag kommer från en dysfunktionell familjebakgrund och har inte de starka familjeband som får många andra att regelbundet återvända. Jag har dessutom själv vuxit upp med två kulturer, och min man är från Storbritannien.

På ett sätt har det gjort flytten lättare. På ett annat sätt finns det en sorg i det.

När andra svenska familjer åker hem till släkten kan jag känna en saknad av att inte ha det där själv. Kanske inte bara på resan, utan på självklarheten i att det finns någonstans att komma tillbaka till. Människor som väntar. En plats där man får plats.

Vi försöker besöka Sverige när vi kan, men för en familj med fyra barn blir det ett stort projekt. En mindre familj kan kanske bo hos en vän. Sex personer behöver mer utrymme, och resor, boende och mat blir snabbt dyrt.

Sverige finns kvar i mig och i vårt familjeliv. Men det finns inte längre tillgängligt på samma enkla sätt.

Ett liv på engelska – mitt i Tjeckien

När vi först kom till Prag tänkte vi inte att vi skulle stanna länge. Därför lade vi inte heller särskilt mycket kraft på att lära oss tjeckiska i början.

Det går att bygga ett omfattande liv på engelska här. Vi har hittat vänner, aktiviteter, kurser, vård och tjänster på engelska. Det finns en internationell värld som gör det möjligt att fungera och trivas långt innan man behärskar landets språk.

Men den världen har också sina gränser.

Att kunna uträtta sina ärenden är en sak. Att förstå skämten, nyanserna och allt det som aldrig förklaras är något annat. Språket påverkar vilka samtal man kan delta i och hur nära man kommer människor.

Efter så många år här känns det allt viktigare för mig att kunna röra mig utanför den engelskspråkiga kretsen. Jag talar numera tjeckiska ganska obehindrat i många vardagliga situationer, även om grammatiken ofta blir fel.

Jag småpratar i affärer, med vår barnvakt och med människor jag möter. När samtalen blir komplicerade räcker språket inte alltid till, men jag försöker.

Barnen ser det också. De hör att jag gör fel och fortsätter ändå. Jag tror att det betyder mer för deras mod att prata än om jag bara skulle säga åt dem att lära sig.

Barnen får en annan tillhörighet än min

Jag vet själv hur det är att växa upp mellan kulturer. Man kan röra sig mellan dem och förstå mer än ett perspektiv. Samtidigt kan det vara svårt att känna sig helt hemma i någon av dem.

Det var inte riktigt den tillvaron jag från början hade föreställt mig för mina barn. Men möjligheten att ge dem en friare uppväxt vägde tyngre.

Våra två äldsta har vuxit upp med resandet och ett internationellt sammanhang. Jag tror att de kanske kommer att känna sig mer som världsmedborgare, eller identifiera sig mer med sin brittiska sida, samtidigt som delar av den svenska kulturen också är deras. Det är förstås något de själva får upptäcka och sätta ord på.

För de två yngsta, som är födda här, ser det annorlunda ut. Där har vi lagt större vikt vid tjeckiskan. Vår nioåring går i en liten tvåspråkig skola med fokus på särbegåvade barn. Vår yngsta får möta språket genom en tjeckisk barnvakt, i vardagen med mig och genom grupper med andra barn.

Deras förhållande till Sverige blir ett annat än mitt. Jag kan ge dem språket, berättelserna och delar av kulturen. Jag kan inte ge dem min barndoms känsla av att leva där.

Det är något jag ibland behöver stanna upp inför. Att vilja ge barnen frihet innebär också att deras känsla av hemma kan växa fram någon annanstans än min egen.

Hemlängtan kan rymmas i en bulldeg

Allt handlar förstås inte om stora frågor om identitet. Ibland handlar det om vaniljsocker.

När jag åker till Sverige köper jag gärna med mig burkar med vaniljsocker och bakpulver, och saffran till bakningen. Här säljs sådant ofta i små papperspåsar som jag konstant lyckas spilla ur i skåpet. Mina svenska bullrecept beter sig inte heller riktigt som jag vill med mjölet jag brukar köpa. Jag har fått prova mig fram och blanda olika sorter.

Det är småsaker. Men de påminner mig om hur mycket av det vi kallar hemma som sitter i händerna, smakerna och vanorna.

Musiken är en annan sådan sak. Jag har fortfarande svårt för mycket av den tjeckiska musik jag hör. Svenskans melodier ligger mig närmare; tjeckiskans ljud känns ofta hårdare i mina öron. Det säger kanske framför allt något om vad jag själv är präglad av.

Man kan trivas i ett land och ändå sakna hur ett annat låter.

Fördelarna överväger nackdelarna

Då och då känner jag hemlängtan. Men då behöver jag påminna mig om varför vi flyttade, och att det blev ganska bra även om det inte blev så som vi hade tänkt oss. Att få arbete, ekonomi och familjeliv att fungera var en av anledningarna förutom det oacceptabla för oss med skolplikt att vi lämnade Sverige och de bitarna fungerar mycket bättre bättre för oss här. Tack vare de mycket lägre skatterna och flexibilitet i allmänhet har vi mycket större ekonomiskt utrymme och bättre möjligheter att forma vardagen efter familjen.

Men företagandet har också förändrats. Att lämna över delar av verksamheten till andra ger frihet på ett sätt och minskar flexibiliteten på ett annat. Sådant som gick att lösa när vi själva var på plats blir svårare på avstånd. Kunder kan inte bara komma förbi och hämta något på samma sätt, och den som är anställd har andra förutsättningar än den som driver sitt eget.

Det finns något särskilt i att själv ha händerna i verksamheten. Vårt företag har krympt och håller nu på att omstruktureras. Alla förändringar har inte blivit som vi tänkt oss.

Vänner och sociala sammanhang har däremot ofta varit lättare att hitta än i Sverige. De flesta av våra vänner är engelskspråkiga. Det ger oss en rik gemenskap, även om det inte löser min längtan efter fler svenska sammanhang för barnen.

Vi tänkte inte stanna – sedan växte livet fast

Prag var inte från början ett beslut för resten av livet.

Graviditet och småbarnsliv förändrade förutsättningarna. Två av våra barn föddes här. Det blev svårare att bara packa ihop och resa vidare. Med tiden byggde vi också upp sådant som vi ville stanna för: vänner, rutiner, språk och sammanhang för barnen.

Livet fick rötter medan vi levde det.

Det betyder inte att allt är perfekt. Men när jag ser på var vi skulle kunna bygga ett liv som passar oss känns Tjeckien fortfarande som ett av de tydligaste alternativen. Polen, där jag också har familj, är ett annat.

Att kunna flytta betyder inte att man vill börja om hur många gånger som helst.

Vi står kvar i vårt val

En svårighet är att se människor man tycker om välja andra vägar. En del familjer som kom hit av liknande skäl har rest vidare eller återvänt till Sverige. Vi har blivit kvar.

För mig är principen bakom vårt beslut fortfarande avgörande: våra barns uppväxt ska inte bestämmas genom tvång och hård statlig kontroll där den obligatoriska läroplanen innehåller delar som vi inte håller med om. Det är inte något jag kan kompromissa bort bara för att andra delar av livet skulle bli enklare i Sverige.

Det handlar också om vilket samhälle barnen växer upp i. När vi berättar här varför vi lämnade Sverige har vi gång på gång mötts av förståelse. Det betyder mycket att kunna tala om våra val utan att först behöva försvara själva rätten att göra dem.

Ju längre vi har levt utanför Sverige, desto tydligare har det blivit att vårt beslut handlar om mer än skolplikten och statens inflytande. När människor här frågar varför vi flyttade undrar de ofta om det var på grund av migrationen och våldet. Det var inte det som fick oss att lämna, men samhällsutvecklingen (främst konsekvenserna av den stora staten) har betydelse för var vi vill bygga vår framtid.

I Tjeckien känner vi oss trygga och har betydligt större framtidstro än vi har i Sverige eller Storbritannien. Jag uppskattar också den skepsis mot statlig makt som vi ofta möter här. Varken Tjeckien eller Polen, där vi också kan tänka oss att bo, är problemfria. Men vi ser bättre möjligheter här för barnens vuxenliv och kommande generationer. Därför handlar en eventuell återflytt om betydligt mer än när skolplikten tar slut.

Men jag kan stå fast vid vårt beslut och samtidigt sakna svenskan omkring oss. Jag kan uppskatta vår gemenskap och sörja att den svenska delen är så liten. Jag kan vara tacksam för barnens möjligheter och undra hur de kommer att beskriva sin tillhörighet när de är vuxna.

Det är nog där de verkliga utmaningarna finns för mig. Vi har fått större utrymme att forma våra liv, men vi har också behövt bygga sådant som annars hade funnits omkring oss utan att vi tänkte på det.

Jag kan ge barnen svenska ord, bullar, berättelser och möjligheter att möta andra svenskar. Jag kan försöka hålla dörrarna öppna till de olika delar av världen som är deras.

Var de till slut känner sig hemma får de själva upptäcka.

// LÄS VIDARE

Fler texter på samma tema

Elva år senare – en tillbakablick om varför vi lämnade SverigeLäs mer →Sammanfattning av en digital nomad-familjs rese-årLäs mer →En mjukstart för en fortsatt resa med en nomad-bebis – Kroměříž är första etappen!Läs mer →