Innehåll
När vi lämnade Sverige hade vi egentligen ingen färdig plan för hur resten av livet skulle se ut. Vi visste framför allt en sak: vi kunde inte fortsätta leva i ett system där staten i praktiken hade sista ordet i frågor som vi ansåg borde tillhöra familjen – inte bara kring utbildning, utan kring barnens vardag, uppfostran och hur vi ville forma vårt liv tillsammans. Så vi sålde huset, gjorde oss av med en massa saker och gav oss av.
Och när man ändå inte vet exakt var man ska bo kan man lika gärna resa lite. Det var dessutom väldigt roligt. Nya länder, nya människor, nya språk, nya sorters vardag och hela tiden känslan av att nästa plats kunde bli ännu bättre än den förra. Under en period var det svårt att se någon särskild anledning att sluta.
Det är lätt att förälska sig i livet på väg
Det finns något väldigt befriande i att upptäcka att ett hem inte måste vara en viss byggnad och att livet inte måste följa samma kalender varje år. Vi kunde arbeta från datorerna, barnen behövde inte tillbaka till någon skolstart och vi kunde stanna längre på platser där vi trivdes. När vi hade fått nog av ett land kunde vi åka vidare.
På vissa sätt var det enklare än det liv vi lämnat. I länder där vardagliga tjänster kostade mindre kunde vi köpa oss fria från mycket sådant som annars tar tid och använda den tiden till barnen eller till att upptäcka platsen vi befann oss på. Världen kändes plötsligt väldigt stor och samtidigt ovanligt tillgänglig.
Det är kanske därför det är så lätt att romantisera digitalnomadlivet. Man ser framför sig barn som lär sig om världen genom att faktiskt vara i den, en laptop på ett kafé och någon sorts ständig sommar. Allt det där finns också.
Men inte bara det.
Verkligheten följer med
Det finns små problem med ett liv på resande fot som mest är irriterande. Man letar boende igen, lär sig ännu ett transportsystem, hittar en ny mataffär och försöker förstå ännu en tvättmaskin. Efter ett tag inser man hur mycket energi en vanlig vardag faktiskt sparar.
Sedan finns det saker som är betydligt allvarligare.
På Bali körde vi motorcykel ungefär som alla andra där. Två personer på varje motorcykel, familjen fördelad mellan oss. En dag hade någon spänt upp en fiskelina över vägen.
Vi såg den för sent. Min man hann reagera och fick upp handen så att linan inte träffade vår son över halsen. Både han och vår son fick skärsår av linan och har fortfarande ärr efter det. Vi fick senare höra att det fanns människor på Bali som ogillade turister och att liknande saker hade hänt tidigare.
Det där är en sådan händelse som förändrar hur man ser på en plats. Sekunden innan åker man längs vägen som vanligt. Sekunden efter inser man hur nära man var något mycket värre.
Kokosnöten i Colombia
En annan gång var vi i Colombia när en enorm kokosnöt föll från ett träd och träffade en av våra andra söner i ansiktet. Den vägde ungefär fyra och ett halvt kilo. Hade den träffat honom rakt ovanpå huvudet hade den dödat honom direkt. Men hans huvud vickade till när den föll, rakt på hans kind.
Han fick hjärnskakning och började kräkas. Vi försökte naturligtvis få honom undersökt och hade både reseförsäkring och kontakt med SOS International. Trots det åkte vi till två sjukhus som vägrade ta emot oss. Det kändes alldeles fruktansvärt. Det spelade ingen roll vad vi sa till personalen. Vi fick inte komma in.
Det var där känslan av äventyr tog slut ganska snabbt. När ens barn kan vara allvarligt skadat och man står utanför ett sjukhus som inte vill ta emot honom känns skillnader mellan länder plötsligt inte exotiska längre.
Vi köpte flygbiljetter och började ta oss tillbaka mot Europa. Med en djup tacksamhet för att vi fick behålla vår son.
Riskerna blir annorlunda när man har barn
När man reser själv kan man ta risker på ett helt annat sätt. Med barn räcker det inte att själv vara beredd att acceptera konsekvenserna. Man fattar även beslut åt människor som kanske inte alls förstår vilka risker som finns.
Trafik är ett uppenbart exempel. Elsäkerhet är ett annat. Sjukvård, byggstandard, lösa hundar, förorenat vatten, dåliga vägar och allt möjligt annat fungerar väldigt olika beroende på var man befinner sig.
Det betyder naturligtvis inte att Europa är riskfritt eller att människor inte ska resa med barn. Vi fortsatte också att resa, men efter Colombia höll vi oss betydligt mer i Europa, där vardagen kändes mer förutsägbar och där vi hade större förtroende för sådant som sjukvård, trafiksäkerhet och vanlig infrastruktur.
Det började helt enkelt kännas skönt när saker fungerade på ett ganska tråkigt sätt.
Företagen fungerade också bättre när vi stod still
Samtidigt hade vi våra företag att driva. Vi hade gjort dem så platsoberoende vi kunde genom att lägga ut lager, kundservice och andra delar på andra människor. Det gjorde att vi kunde fortsätta resa, men det betydde inte att verksamheterna fungerade lika bra som när vi själva var på plats.
När vi bodde i Sverige hade vi bland annat lager på bottenvåningen i vårt stora hus. Kunder kunde höra av sig och komma förbi, och vi kunde lösa små saker direkt. Vi såg verksamheten hela tiden och upptäckte problem och möjligheter som aldrig skulle ha blivit ett ärende i något system.
Det där lilla extra är svårt att outsourca. Någon kan sköta ett lager perfekt utan att ligga vaken på kvällen och tänka på vad företaget borde göra nästa vecka. Någon kan svara vänligt på kundmail utan att känna samma driv att hela tiden förbättra verksamheten.
Vår hängmatteverksamhet Hamaca var ett tydligt exempel. Den gick att hålla igång på distans, men den tappade fart. Till slut kraschlandade den.
Och vi hade faktiskt inte tid till allt
Den andra verkligheten var ännu enklare: vi hade inte hur mycket tid som helst. Barnen och hemskolningen tog en stor del av våra dagar. Det var inte ett problem som behövde lösas, utan en av anledningarna till att vi hade förändrat livet från början.
Vi hade velat få mer tid med barnen, inte hitta ett smart sätt att fortsätta jobba lika mycket fast från ett annat land. Det innebar att vi medvetet offrade en del av våra verksamheter och därmed även en del inkomster. Företag kunde få vänta. Barnens barndom kunde inte det.
Det är en del av digitalnomadlivet som inte brukar synas särskilt mycket. Bilden är ofta att man kan resa, jobba, hemskola, vara med familjen och samtidigt bygga snabbt växande företag från en laptop. Man kan göra allt detta, men man kan inte nödvändigtvis göra allt lika mycket samtidigt.
Små barn och stora barn behöver olika saker
När barnen var små var resandet lättare på många sätt. En ny pool, några andra barn och något att upptäcka kunde räcka väldigt långt. Ett barn behöver inte särskilt mycket för att en ny plats ska kännas spännande.
När de blev äldre förändrades det. Vänskap behöver tid, och man vill ha människor som fortfarande finns kvar nästa vecka och nästa år. Aktiviteter blir mer regelbundna, relationer djupare och det blir viktigare att tillhöra ett sammanhang där man slipper börja om från början hela tiden.
Det var inte något jag tänkte särskilt mycket på när vi började resa. Då var friheten att kunna åka vidare nästan alltid en fördel. Senare blev möjligheten att stanna kvar minst lika viktig.
Det betyder inte att resandet eller worldschooling var fel. Tvärtom har det gett våra barn väldigt mycket. Men något kan vara fantastiskt under en period utan att därför vara den bästa formen för resten av livet.
En bas visade sig inte vara samma sak som att sitta fast
Vi hade lämnat Sverige därför att vi inte kunde leva där på det sätt vi ville leva med våra barn. Det var därför lätt att blanda ihop det fasta livet med det vi ville komma bort ifrån. Hus, adress, rutiner och samma människor omkring sig kunde nästan kännas som motsatsen till frihet.
Men problemet hade aldrig varit huset. Problemet var att andra kunde sätta gränser för sådant vi tyckte borde vara familjens beslut.
En fast bas som man själv väljer är något helt annat. Där kan man bygga vänskaper, företag och projekt som får ta tid. Barnen kan ha sina människor och sina rutiner, och man kan veta var läkaren finns, vilken mataffär som har det man behöver och vad som faktiskt händer nästa tisdag.
Och man kan fortfarande resa.
Det är ganska skönt när allt bara är normalt
Det kanske mest oväntade är hur mycket jag idag uppskattar sådant som en gång hade låtit fruktansvärt tråkigt. Att trafiken fungerar ungefär som man förväntar sig. Att elinstallationer sitter där de ska. Att ett sjukhus tar emot ens barn när barnet behöver vård.
Att barnen har sina saker, sina vänner och någonstans de känner sig hemma. Att företagen kan byggas långsiktigt istället för att hela tiden anpassas till nästa resa. Att vi inte behöver fundera på var vi ska bo om sex veckor.
Jag är väldigt glad att vi reste. Vi behövde den perioden, och den förändrade hur jag ser på världen på sätt jag inte skulle vilja vara utan. Men för oss var livet som digitala nomader något som fungerade under en period, inte ett permanent sätt att leva.
Vi behövde lämna Sverige. Vi behövde resa runt och upptäcka att livet kunde se ut på hundra andra sätt. Och sedan behövde vi något helt annat: en plats där vi kunde packa upp väskorna.
Det visade sig att friheten inte låg i att alltid vara på väg. Den låg i att kunna välja när det var dags att åka – och när det var dags att stanna.
Fint berättat. Insikt ger nya perspektiv, ni har gjort en fantastisk resa,vars erfarenheteter är ovärdeliga för kommande år! Heja er!!
Tack för de fina orden, Ewa!