Utan rätten att säga nej finns ingen utbildningsfrihet

Om rätten att kunna säga nej – och skolorna vi hittade utanför den svenska modellen.

Read this article in English →

Jag har alltid varit emot skoltvånget, inte skolan. Vi har gärna våra barn i en skola som möter deras behov. Men vårt ja måste kunna bli ett nej.

Om en skola slutar fungera vill vi kunna byta eller återgå till hemundervisning. Vi ska kunna agera när barnen behöver en förändring, utan att först behöva övertyga någon om att våra skäl är tillräckliga.

Den möjligheten förändrar vad det innebär att välja skola. Vårt förtroende är något skolan behöver fortsätta förtjäna. Vi har valt den för att den tillför något till barnens liv, och vi vill kunna välja annorlunda om det förändras.

Det är den utbildningsfriheten som är avgörande för oss: att själva kunna bestämma, också efter att vi har sagt ja.

Efter många års hemundervisning går nu tre av våra fyra barn i utvalda skolor i Tjeckien. Här berättar jag hur det blev så och varför det valet inte motsäger flytten.

Vi hade redan försökt hitta en skola

Innan vi lämnade Sverige kontaktade vi ett tjugotal kommunala skolor och friskolor och besökte flera av dem. Vårt äldsta barn är särbegåvat och lärde sig läsa på svenska och engelska före två års ålder. Inför skolstarten behövde vi hitta en miljö som kunde möta honom där han befann sig.

Det som erbjöds var framför allt nästa årskurs bok och möjligen att hoppa över en klass. Vi såg inte hur det skulle räcka. Han behövde en mer genomgående anpassning av tempo, innehåll och utmaningar.

Hade vi hittat en fungerande lösning hade vi inte behövt flytta av det skälet. Men efter alla kontakter stod det klart för oss att vi behövde kunna ordna utbildningen på ett annat sätt.

Det fanns också en principiell fråga. För oss ska barnens uppväxt utgå från deras behov och från familjen. Jag tycker inte att staten ska kunna tvinga in ett barn i en skolgång som föräldrarna bedömer inte fungerar samtidigt som andra utbildningsvägar stängs. Min invändning gäller också den obligatoriska läroplanens ideologiska innehåll. Det som kallas värdegrund, särskilt ambitionen att motverka könsnormer. Den innehåller ställningstaganden som jag inte vill att staten ska påtvinga våra barn. För mig blir det politisk fostran. Barn måste få vara barn, och familjer måste kunna välja en utbildning utan att samtidigt behöva acceptera statens syn på hur de ska tänka och leva.

Vi lämnade Sverige 2015. Våra två äldsta barn hemundervisades sedan tills de var omkring tolv år.

Det fungerade mycket bra för dem. De kunde följa sina intressen, gå vidare när de var redo och ägna tid åt sådant som fångade deras nyfikenhet. Jag värderar fortfarande den friheten högre än något en skola fullt ut kan erbjuda.

När andra fick skolan hemflyttad

Under coronalockdowntiden förändrades vardagen för familjer omkring oss. Skolorna i Tjeckien stängdes under perioder och undervisningen flyttade hem.

För oss, som redan hade hemundervisat i flera år, var det märkligt att se hur undervisning vid köksbordet plötsligt blev något mängder av familjer förväntades klara.

Men skolans distansundervisning skilde sig mycket från vårt sätt att leva och lära. Uppgifterna, tiderna och kraven kom fortfarande från skolan, nu genom en dator. Familjerna hade inte själva valt situationen, och utrymmet att forma undervisningen efter barnet var ett annat än det vi hade haft.

För mig är frivilligheten avgörande. Att bli beordrad att följa skolans undervisning hemma är inte den utbildningsfrihet vi flyttade för.

Samtidigt som andra försökte få skolan att fungera hemma förändrades vår egen familjs situation drastiskt.

När vi inte längre kunde hemundervisa

I samband med vår yngsta sons för tidiga födelse hamnade vi i en allvarlig familjesituation. Omständigheterna gjorde det omöjligt att fortsätta hemundervisningen som tidigare. Vi behövde hitta en annan lösning för de äldre barnen.

Det var inte så vi hade planerat det. Utan det som hände hade vår äldsta sannolikt inte börjat i skolan just då. Kanske hade det blivit aktuellt senare, men tidpunkten kom ur en nödvändighet.

Vi hittade en privat skola med högt tempo och ordentliga utmaningar. Den visade sig vara en fullträff för honom.

Situationen tvingade oss att förändra vardagen. Vilken skola vi valde var däremot vårt beslut, grundat i vad vi trodde skulle fungera för vår son. Vi kunde leta efter en miljö som passade honom och bedöma vad skolan faktiskt erbjöd.

Under en svår period betydde den möjligheten oerhört mycket.

En skola med höga krav och utrymme att utvecklas

Den skolan använder antagningsprov och logiktest samt har en tydligt prestationsinriktad miljö. Där finns höga förväntningar och elever som vill arbeta i ett högt tempo.

Men det är bara ett av många alternativ i Tjeckien. Här finns allt från små grupper av hemundervisande familjer till exklusiva privatskolor med skoluniform. Familjerna betalar skolavgift, och skolan väljer vilka sökande som antas utifrån sina antagningskrav. Det finns också skolor särskilt inriktade på hög begåvning, som Mensa gymnázium i Prag, där ett IQ-resultat på minst 130 är ett av antagningskraven. Olika verksamheter erbjuder olika tempo, pedagogik och miljö. Det är just den mångfalden vi värdesätter: möjligheten att hitta ett sammanhang som passar barnet.

En fråga vi ofta får är hur hemskolade barn kan börja i skolan utan betyg eller andra papper från en tidigare skola. För våra barn var det inga problem alls. Antagningsproven gav dem möjlighet att visa vad de kunde, och det räckte för att bli antagna.

Inte heller övergången från vardagslunken hemma till att vara på plats i skolan klockan åtta blev något problem. Efter åren med friare rutiner hemma gick det bra att ställa om när skolan blev en del av deras vardag.

Undervisningen delas också in efter nivå i olika ämnen. I exempelvis matematik kan eleverna arbeta på en nivå som bättre motsvarar deras kunskaper. För våra barn har det varit viktigt att få utmaningar utan att alltid behöva vänta in en hel årskurs.

Vi har inte behövt kämpa för att barnens behov ska tas på allvar. Utvecklingssamtalen med lärarna har snarare varit en enda lång lovsång till barnen, med tydlig återkoppling om något behöver tränas mer. Extra stöd finns tillgängligt, men våra barn har inte behövt det. För vår äldsta son har det i stället handlat om fler utmaningar: han har blivit utvald att representera skolan i matematik- och robotiktävlingar, både i Tjeckien och utomlands.

Det var en stor skillnad mot vår erfarenhet av att leta efter en lösning i Sverige.

Skolans kombination av avgifter och akademiskt urval ligger utanför den vanliga svenska grundskolans modell. Där är undervisningen avgiftsfri och antagningsprov som huvudregel förbjudna. De särskilda undantag som finns motsvarade inte det vi sökte för vårt barn inför lågstadiet.

För mig är möjligheten att välja en skola med en tydlig inriktning viktig. Barn behöver olika miljöer. En skola kan vara mycket bra för vissa barn utan att vara rätt för alla.

Vi betalar också för miljön runt barnen

Skolavgiften handlar om mer än lektionerna. Vi betalar också för studiemiljön, förväntningarna och sammanhanget runt barnen.

Skolan tillhör en privilegierad värld, långt från min egen uppväxt. Kanske är det därför jag värderar den trygga och stabila miljön så högt.

Vi upplever att många familjer är engagerade i utbildningen och har höga förväntningar. Jag vill gärna att våra barn omges av kamrater som inspirerar dem att lära, anstränga sig och utvecklas. Möjligheten att välja den miljön är en viktig anledning till att vi betalar.

Avgiften begränsar vilka som kan gå där. Samtidigt ger vår ekonomi i Tjeckien, med den lägre skattebelastning vi har här, oss utrymme att prioritera barnens utbildning. Vi betalar gärna för något som fungerar och förväntar oss att skolan levererar kvalitet, engagemang och respekt.

Sedan ville lillebror också börja

Vår näst äldsta son såg hur storebror hade det och ville också börja.

Skolan ordnade teambuilding, resor och tävlingar. Det fanns mycket som lockade honom, och när han närmade sig tonåren blev skolstarten ett naturligt nästa steg.

För honom kom önskan alltså ur det han såg hos sin bror. Skolan hade blivit en konkret möjlighet som han själv ville pröva.

Musiken har fått en särskilt viktig plats. Han började spela gitarr under åren som hemundervisad och har fortsatt att utvecklas i skolan. I dag spelar han i ett band. Skolans musikprogram och engagerade musiklärare har gett honom mycket.

Det tycker jag säger något om hur lärandet kan fortsätta genom olika miljöer. Ett intresse som fick tid att växa hemma kunde sedan utvecklas vidare tillsammans med lärare och andra elever.

Vi uppskattar också respekten lärarna visar både barnen och oss. Barnen möter krav, men också engagemang och möjligheter att ta ansvar.

Allt är inte perfekt. Skola innebär kompromisser, och vardagen blev inte precis som vi hade tänkt oss. Men för båda våra äldre barn har övergången fungerat bra. Åren med hemundervisning hindrade dem inte från att börja i skolan när vi hittade rätt.

Vår tredje son behövde en annan lösning

Med vår tredje son hade vi också tänkt fortsätta hemundervisa. Samtidigt ville jag att tjeckiskan skulle få en större och naturligare plats i hans liv.

Jag hittade aktiviteter och grupper, men han ville inte delta i dem. Det som såg bra ut i min planering passade inte honom.

Av en slump upptäckte jag en pytteliten tvåspråkig byskola nära området där vi bodde, med landsbygden alldeles intill. Den hade fokus på särbegåvade barn.

Där går han nu och trivs.

Det är en helt annan miljö än hans äldre bröders skola. Grupperna är åldersblandade och mycket av lärandet sker utanför klassrummet, ofta i skolans lummiga trädgård. För honom blev skolan också ett sätt att få tjeckiskan som en del av vardagen.

Vi behövde inte välja samma lösning för honom som för hans bröder. Vi kunde utgå från vad just han behövde.

Den praktiska friheten betyder mest

I samtal med människor som driver små alternativa skolor här återkommer deras upplevelse av att ha utrymme att forma verksamheten.

Tjeckien har också regler, utbildningsprogram och skolinspektion men den praktiska frihet vi har mött har gjort det möjligt att hitta väldigt olika sätt att ordna barnens vardag och som flera som driver skolor har sagt till mig ”De vill att barnen lär sig och hur man gör och vad är upp till skolan”. Just därför finns denna mångfald – för den är fri att finnas.

För oss märks den friheten i konkreta saker: en skola med högt tempo och akademiskt urval, en liten tvåspråkig byskola, hemundervisningsgrupper och verksamheter ute i naturen.

Vår yngsta, som är fyra år, provar just nu en liten alternativ förskola och hemskolningsklubb med egna djur som barnen får hjälpa till att sköta. Där får han leka, lära och hitta vänner. Planen är fortfarande att hemundervisa honom när han blir äldre.

Precis som med de andra skolorna har jag skämtsamt sagt till rektorn: ”Din skola skulle vara förbjuden i Sverige – och det är just därför vi vill ha vårt barn här.” När jag berättade om de svenska begränsningarna möttes jag av förståelse. Rektorn drog själv paralleller till kommunismen.

Det är möjligheten att fortsätta på den här vägen även i skolåldern som betyder så mycket för oss: att kunna kombinera hemundervisning med gemenskap och välja det som passar vårt barn.

Utbildningsfrihet är att kunna välja igen

Jag ser fortfarande hemundervisningen som den bästa lösningen under många av barnens uppväxtår. När vi själva kunde forma vardagen fanns ett utrymme att anpassa lärandet som är svårt att återskapa i en grupp.

Men livet förändrades, och vi behövde något annat. Barnen blev också äldre och fick egna önskemål om hur de ville gå vidare.

Det är därför friheten att välja är så viktig för mig. Den behöver rymma både det vi planerade och det vi senare upptäckte att vi behövde.

Vi hade inte kunnat göra samma resa inom det svenska systemet: först hemundervisa under många år, sedan välja de här skolorna och samtidigt fortsätta planera för hemundervisning med vårt yngsta barn.

Att tre av barnen nu går i skolan gör därför inte flytten motsägelsefull. Vi hittade alternativ som fungerade när vi behövde dem.

Vårt ja till skolorna gäller för att de fungerar för barnen. Om det förändras behöver vi kunna välja en annan väg. För mig är den möjligheten själva grunden för utbildningsfrihet.

Vi lämnade inte Sverige för att bestämma en gång för alla hur barnen skulle lära sig. Vi lämnade för att kunna fortsätta välja när livet förändrades.

// LÄS VIDARE

Fler texter på samma tema

Elva år senare – en tillbakablick om varför vi lämnade SverigeLäs mer →Rösta med fötterna, bygg gemenskap och forma din egen verklighetLäs mer →Filosofi-konferens med frihets-tema i corona-formatLäs mer →