Det fastlåsta monopolet: Varför det är förgäves att be systemet om lov

Det fastlåsta monopolet
Det fastlåsta monopolet

Med jämna mellanrum dyker de upp i samhällsdebatten. Det handlar om de där välmenande, stillsamma debattartiklarna på tidningarnas opinionssidor, författade av föräldrar som i desperation söker en alternativ väg för sina barn. ”Låt oss införa läroplikt i stället för skolplikt”, pläderar de. Eller: ”Tillåt hemundervisning för barn som skolvägrar.”

Det finns naturligtvis ingenting klandervärt i att dessa texter skrivs; det är i grunden hoppfullt att enskilda människor engagerar sig och söker en förändring. Men det förändrar dessvärre inte den underliggande och krassa verkligheten: i den svenska kontexten förblir dessa intellektuella ansträngningar helt verkningslösa. Man kan inte låta bli att känna med de här föräldrarna.

De har ju helt rätt i sak, men det är ändå smärtsamt att se hur de tvingas vända sig till både staten och allmänheten för att snällt be om lov. De talar till döva öron. Det leder absolut ingenstans, eftersom majoriteten av både myndigheter och medborgare tycker precis tvärtom och ser varje avvikelse som ett hot. Det fastlåsta monopolet flyttar sig inte en millimeter. Det blir som att be om ursäkt för att man överhuvudtaget vill välja något annat än standardmallen för sina egna barn. Och det blir tyst.

Den mediala inramningen

Det hade skrivits om Ystadsfamiljen som hemskolade i smyg och fick sina barn omhändertagna och på något vis hade SVT kopplat ihop unschooling-gruppen på facebook med dem trots att ingen där sades känna till dem. Det blev ett rejält mediadrev hela sommaren och SVT ville intervjua mig men jag vägrade att ställa upp för jag visste att de skulle vinkla det. Efter några veckor gick jag med på att intervjuas av Expressen ändå för jag ville få slut på mediadrevet. Kanske de skulle tystna efter det hoppades jag. Villkoret var att jag fick se och godkänna artikeln innan.

Texten i sig var formellt korrekt utifrån vad vi hade sagt, men det var då jag fick påminnelse i hur modern mediepropaganda faktiskt fungerar. Det handlar inte om citaten, utan om den visuella och redaktionella paketeringen.

Det var nämligen först efter intervjun med mig som de klistrade på etiketten ”anti-skolrörelsen”. När tidningen väl trycktes möttes jag av en bild på mig själv på framsidan tillsammans med ”anti-skolrörelsen” i stora bokstäver på både Expressen och GT. För att maximera kontrasten och piska upp en känsla av samhällshot hade journalisterna dessutom kompletterat reportaget med intervjuer med Skolverket, vars experter förklarade att de såg ”mycket allvarligt” på det här. Vinklingen var total, trots vårt avtal i förväg.

Svenska medier har ett väldigt strikt manus för hur en hemundervisare ska porträtteras: det ska helst vara en flummig hippie, en ensam ostädad karaktär som lever extremt billigt i en stuga i skogen, ultra-religiösa föräldrar, eller någon annan som sticker ut från normen på ett lite negativt sätt. Eftersom jag inte passade in i den mallen, uppstod en sorts kortslutning i deras berättelse.

I stället för att möta oss med saklighet blottades en djup, svensk avundsjuka. Det blev nästan komiskt när de två gravallvarliga Expressenjournalisterna i tv-studion satt med rynkade pannor och visade upp våra familjebilder. Där satt de och fann det djupt förargelseväckande att barnen fick ligga i en hängmatta utspänd mellan två palmer på en strand, sälja hembakade kakor i parken eller lära sig om vulkaner och pyramider i verkligheten.

Kontrasten var helt fantastisk: de utstrålade en enorm, moralisk indignation över att våra barn upptäckte världen under palmblad, när de i stället – enligt svensk standard – borde ha suttit prydligt bänkade i ett klassrum och blickat ut över det gråa, trista höstregnet. Barnen verkade helt enkelt ha det alldeles för bra, och i det kollektiva systemets ögon är det tydligen en ren förbrytelse att smita undan det gemensamma höstrusket.

Spelreglerna du inte kan vinna mot

Anledningen till att alla dessa försök till dialog och argumentation är dömda att misslyckas är att de helt missar konfliktens natur. Det handlar om det fundamentalt lönlösa i att försöka övertala ett folk och makthavare som helt enkelt inte vill bli övertalade. Den stund man överhuvudtaget börjar argumentera och be om lov för att få hemundervisa, har man i praktiken redan accepterat motståndarens grundpremisser. Man har erkänt monopolets rättmätighet att diktera villkoren för sin familjs existens.

Det spelar ingen roll vem det är som för fram argumenten, eller hur väl underbyggda de är. Det har aldrig handlat om pedagogisk kvalitet, forskning eller provresultat. Byråkratin struntar fullständigt i om hemundervisade barn utvecklas snabbare, presterar bättre eller mår bra. Att tro något annat är att missförstå maskinens syfte. Det här har alltid varit en strid om absolut ideologisk formpressning, och hemundervisning bryter helt enkelt mot Sveriges heliga sociala kod. Så är det med det.

I det svenska samhällsbygget har skolan upphört att vara en utbildningsinstitution bland andra; den har upphöjts till att bli själva synonymen för barndomen. Om man väljer bort den statliga mallen betraktas man inte som en människa med en annan vision, utan som en avvikare som har brutit mot det kollektiva kontraktet. Systemet kräver oinskränkt och tidig tillgång till barnens mest formbara år för att säkra nästa generations statliga värdegrund. Att försöka möta denna djupt rotade sociala ingenjörskonst med logik och pedagogiska argument är som att ta med en linjal till en knivbatalj.

När kollektivet försvarar normen

Medierna skapar inte fientligheten mot vår hemundervisningen ur tomma intet. De blottar bara de strukturer som redan ligger latenta under ytan i den svenska folkkulturen. Mitt under när det mediala drevet rasade som värst genomförde Sveriges Television en publikomröstning. De ställde frågan om hemundervisning överhuvudtaget borde vara tillåtet i Sverige.

Resultatet blev att hela 69 procent svarade nej.

Det är en siffra som kräver en stunds djup eftertanke. Dessa 69 procent tillfrågades inte om de själva ville hemundervisa sina egna barn. De röstade inte om sina egna liv, sina egna prioriteringar eller sina egna privilegier. De använde sin röst enbart för att förvägra den friheten till någon annan. Det var en kollektiv manifestation med det enda syftet att tvinga in grannens barn i exakt samma fastlåsta form som deras egna barn fostras i.

Här ser vi den sociala ingenjörskonstens kanske största triumf: systemet skyddas inte främst av vakter, låsta dörrar eller poliser, utan av medborgarna själva. Genom årtionden av statlig styrning har människor vant sig vid ett samhälle där staten har full kontroll och insyn genom personnummer, register och digitala system. Vi har blivit så vana vid att leva inom dessa ramar att många inte längre kan föreställa sig ett bra liv utanför dem. Det som en gång infördes som politiska beslut uppfattas nu som något självklart och naturligt. Vi har blivit hemmablinda, och kulturen har formats så att människor inte bara accepterar systemet, utan också försvarar det och ser till att andra rättar sig efter samma normer.

Detta är anledningen till att det där berget inte går att flytta på genom att bilda opinion eller be om lov.

Mer läsning från arkivet:

Om du vill fördjupa dig mer i de krafter som har format det svenska systemet, och hur den sociala ingenjörskonsten har dragit upp ramarna för familjelivet, kan du läsa vidare i dessa artiklar:

Därför är skolplikten omoralisk
En principiell genomgång av varför staten inte äger våra barn, och varför det tvingande skolsystemet i grunden kraschar med ett fredligt föräldraskap.

Den osynliga buren – om social ingenjörskonst
En undersökning av hur folkhemmet och det samhälleliga projektet metodiskt har förvandlat familjelivet till en statlig angelägenhet och ritat om kartan för våra val.

Det stora sociala experimentet: Vår tids vita elefant
En djupdykning i hur den svenska staten metodiskt har tagit över familjens roll under barnens mest formbara år – det är ett enda stort experiment och Sverige är testlabbet.

SVT avslöjar Facebook-grupp – om mediadrevet sommaren 2019 där gruppens medlemmar blev anklagade för att uppmana till att bryta mot lagen. (vilket inte alls var sant – vi uppmanade till att följa lagen: flytta)

Prenumerera
Notify of
guest

0 kommentarer
Oldest
Newest Most Voted