Innehåll
Jag skrev den första versionen av den här sidan för ungefär tio år sedan, när vi fortfarande levde på resande fot. Då fick jag ofta frågan hur vi kunde ha råd att resa hela tiden. Jag tyckte redan då att frågan var lite bakvänd, eftersom det för oss hade blivit billigare att lämna Sverige än att bo kvar.
Det var inte så att vi hade blivit ekonomiskt oberoende och därför kunde ge oss ut i världen. Vi var egenföretagare, arbetade från våra datorer och hade byggt verksamheter där det mesta gick att sköta på distans. Det som krävde fysisk närvaro – packning, returer och liknande – fick andra hjälpa oss med, medan vi kunde göra resten där det fanns internet.
Men den viktigaste ekonomiska förändringen var egentligen inte resandet. Det var att vi kom bort från ett land där både kostnaderna och skatterna gjorde det väldigt svårt att organisera familjelivet på det sätt vi ville.
Sverige är ett dyrt land att leva i
Sverige är ett högskatteland, men det handlar inte bara om inkomstskatten man ser på lönebeskedet. Som egenföretagare märker man också arbetsgivaravgifter eller egenavgifter, och därefter möter pengarna moms, energiskatter och en mängd andra skatter och avgifter när de används.
Det betyder förstås inte att pengarna bara försvinner. Sverige erbjuder mycket i gengäld: sjukvård, subventionerad förskola, föräldraförsäkring, skolor och en stor offentlig sektor som tar hand om sådant människor i andra länder ibland måste betala själva. För en familj som använder mycket av det systemet kan kalkylen se helt annorlunda ut än den gjorde för oss.
Och det finns faktiskt något som kan vara förvånansvärt billigt i Sverige: hus. Särskilt ute på landsbygden finns det gott om mark och hus i förhållande till befolkningen, och man kan på många håll få väldigt mycket bostad för pengarna. Det var inte själva huset som gjorde Sverige dyrt för oss, utan allt det löpande runt omkring och hur mycket som måste tjänas in för att det ska finnas tillräckligt kvar efter skatt.
Systemet är byggt för två arbetande föräldrar
Det svenska systemet är i väldigt hög grad byggt kring att båda föräldrarna ska arbeta. Föräldrapenning, subventionerad förskola, individuell beskattning och ett pensionssystem där framtida pension i stor utsträckning följer den egna arbetsinkomsten gör det ekonomiskt rationellt att båda arbetar. Att istället låta en förälder vara hemma under många år innebär inte bara att familjen avstår från en lön här och nu, utan kan också påverka den hemmavarande förälderns pension och ekonomiska självständighet långt senare.
Därför blir hemmafrulösningen, eller för den delen en hemmaman, ganska ovanlig i Sverige. Systemet gör det helt enkelt dyrt att välja bort två heltidsinkomster, samtidigt som mycket av det man betalar skatt för är uppbyggt kring att barnen är i förskola och skola medan föräldrarna arbetar. Vill man hemundervisa och själv lägga mycket tid på barnen blir man därför tvungen att gå ganska mycket på tvärs mot hur hela modellen är konstruerad. Det handlar alltså inte bara om höga levnadskostnader.
Själva systemet belönar två arbetande föräldrar och gör det ekonomiskt kostsamt att organisera familjen på ett annat sätt.
Självstyrt lärande kräver framför allt tid
Självstyrt lärande kräver framför allt tid, närvaro och flexibilitet. Barn behöver inte en förälder som sitter bredvid dem och undervisar hela dagen, men de behöver vuxna som finns tillgängliga när frågor uppstår, som kan hjälpa dem vidare, hitta material, ordna aktiviteter och ge plats åt sådant de själva vill fördjupa sig i. Det är svårt att skapa den sortens vardag om båda föräldrarna redan arbetar heltid och nästan all familjens tid är uppbokad av arbete, lämningar, hämtningar och praktisk logistik.
Det är just tiden som är den stora ekonomiska frågan. Någon behöver kunna följa med barnet, hjälpa till när det behövs, hitta material, ordna aktiviteter, svara på frågor och skapa ett liv där det finns utrymme att fördjupa sig i sådant som intresserar barnet. Det är svårt att kombinera med ett familjeliv där båda föräldrarna förväntas arbeta heltid och där nästan hela vardagen redan är organiserad runt arbete, lämning, hämtning och kvällar.
För oss har det därför varit viktigt att kunna organisera ekonomin så att en av oss kan arbeta mer under vissa perioder medan den andra är mer med barnen, eller att vi kan dela på både arbete och familjeliv. Man behöver inte nödvändigtvis leva på exakt en lön, men man behöver kunna leva utan att två heltidsinkomster är ett absolut krav.
Självstyrd inlärning kräver framför allt fri tid, flexibilitet och vuxna som inte redan har sålt nästan alla sina vakna timmar till arbetsmarknaden.
Vi byggde jobbet så att det gick att ta med sig
Vi var redan egenföretagare när vi lämnade Sverige, vilket gjorde flytten möjlig. Våra inkomster kom huvudsakligen från våra webbshoppar, och det mesta av arbetet kunde utföras från en dator. Det fysiska arbetet kring beställningarna fick vi organisera så att andra kunde sköta det.
Det var inte samma sak som att vara ledig. Egenföretagande har snarare den lustiga egenskapen att man aldrig riktigt går på semester eftersom arbetet alltid finns där någonstans. Skillnaden var att vi inte längre behövde sitta på ett visst kontor från åtta till fem.
Det gav oss en frihet som var oerhört värdefull under de åren. Vi kunde arbeta några timmar i ett land, fortsätta till ett annat och anpassa arbetet runt barnen istället för tvärtom. Det var så vårt liv som digitala nomader blev möjligt.
Det kostade ofta mindre att resa än att stanna hemma
På många av platserna där vi bodde var det då mycket billigare att leva än i Sverige. Boende, mat, restauranger, transporter och hjälp med sådant som städning kunde kosta en bråkdel. Det innebar att en inkomst kunde räcka långt och att vi kunde använda betydligt mer av vår tid till barnen.
Det är en av de märkliga sakerna med hela idén om att man måste vara rik för att kunna resa länge. En svensk tvåveckorssemester för en hel familj kan vara dyr. Att faktiskt bo några månader i ett billigare land är en helt annan ekonomisk kalkyl.
Vi kunde därför minska arbetstiden utan att automatiskt få ekonomisk panik. Just det var kanske en av de största friheterna med hela perioden.
Men det fungerade inte för evigt
Det där var den del av historien jag såg när jag skrev den första versionen av den här sidan. Nu har det gått ungefär tio år och vi vet också hur fortsättningen blev. Digitalnomadlivet var fantastiskt under en period, men för oss var det inte ett hållbart permanent sätt att leva.
Barnen blev äldre och behövde mer kontinuitet. Vi själva började uppskatta rutiner och ett regelbundet sammanhang. Och företagen mådde faktiskt bättre av att vi inte hela tiden befann oss någon annanstans.
Hamaca.se, vår gamla hängmatteverksamhet som jag skrev om här på bloggen på den tiden, finns inte längre. Den gick att hålla igång på distans, men den utvecklades inte på samma sätt när vi inte själva fanns nära verksamheten. Till slut stängde vi den, och jag har skrivit mer om den delen av resan i essän när äventyret behöver en hemadress.
Det är egentligen inte ett argument mot att resa eller mot att bygga ett platsoberoende företag. Jag skulle gärna göra om den perioden. Men jag skulle inte längre tro att lösningen på att vara fast på en plats automatiskt är att aldrig vara fast någonstans.
Varför vi valde Tjeckien
När vi till slut bestämde oss för att slå rot blev Tjeckien ett ganska naturligt val av flera skäl. Vi kunde leva på det sätt vi ville med barnen, levnadskostnaderna var lägre och för oss som egenföretagare var skattesystemet betydligt förmånligare. Det gjorde stor skillnad för hur mycket arbete som faktiskt krävdes för att finansiera familjens liv.
Tjeckien har ett betydligt mer förmånligt system för många egenföretagare än Sverige, med lägre skatt och enklare schablonlösningar. För oss var det en viktig del av varför det blev lättare att leva friare och klara familjen på mindre arbete.
Samtidigt är Tjeckien inte längre lika billigt som när vi först kom hit. Efter nedstängningarna steg priserna kraftigt på boende, energi, mat och mycket annat, och inflationen gjorde vardagen märkbart dyrare. Framför allt boendet i Prag har dragit iväg, men den totala kostnaden är fortfarande lägre än i många andra europeiska städer med liknande levnadsstandard.
Men det är två olika saker att säga att Prag är dyrt för den som tjänar en genomsnittlig tjeckisk lön och att Prag är dyrt jämfört med andra europeiska storstäder med motsvarande levnadsstandard. För oss fungerar den totala kalkylen fortfarande väldigt bra: kostnaderna är lägre än i Sverige, företagandet fungerar bättre ekonomiskt och vi får samtidigt den europeiska infrastruktur, sjukvård, kollektivtrafik, säkerhet och vardag som vi efter många år på resande fot lärt oss uppskatta väldigt mycket.
Friheten var aldrig själva resandet
När jag skrev den här sidan första gången trodde jag nog att digital nomad var svaret på frågan om hur man undkommer ekorrhjulet. Idag ser jag det mer som något vi behövde göra för att komma från ett liv till ett annat. Vi behövde lämna Sverige, få distans till det system vi hade levt i och upptäcka att vardagen faktiskt kunde organiseras på hundra andra sätt.
Sedan behövde vi välja vilka delar vi ville behålla. Vi ville fortfarande kunna arbeta flexibelt, bestämma över vår egen tid, hemundervisa och resa när vi ville. Men vi behövde inte längre bevisa vår frihet genom att hela tiden flytta vidare.
Det är faktiskt ganska skönt att bo någonstans nu. Barnen har sitt sammanhang, vi har våra verksamheter och vi vet ungefär hur nästa vecka kommer att se ut. Och framför allt har vi lyckats skapa något som var väldigt svårt för oss i Sverige: ett familjeliv där arbetet får anpassa sig efter livet, istället för att hela familjen måste anpassa sig efter arbetet.