Hur jag blev anarko-kapitalist

Min kropp är min och ingen annans. Mitt barn äger likaså sig självt och det gör ingen annan.

Ordet anarko-kapitalist klingar tyvärr fult i de flestas öron och idag har jag lust att ranta så jag kommer att beskriva det och varför jag sätter denna etikett närmare här. Det låter nog fult för att man lär sig att det låter fult i skolan. Om man tänker sig ordet anarkist kanske de flesta tänker sig stökiga ungdomar som slår sönder saker och som vill göra revolt. Ordet anarki som är grekiskt betyder faktiskt “utan härskare”. Dvs det är frihetsord som är positivt laddat. Marxister kan dock beteckna ordet som “okontrollerat kaos” vilket är fel. Anarki har ingenting med stökighet och oordning att göra och absolut inget att göra med våld.

Ordet “kapitalist” är ännu värre. När de flesta tänker sig kapitalister tänker man sig stora företag som härskar över världen och suger ut fattiga kanske. Det här är den syn jag har växt upp med och som jag har fått under skoltiden. Det tog mig ungefär 30 år att inse att ordet kapitalism faktiskt bara betyder fredlig frivillig handel utan inblandning av någon annan part. Dvs om du köper bullar av ett barn som plingar på dörren (som har bakat bullarna alldeles själv och som kommer behålla hela vinsten och du betalar vad barnet ber om att få) – då är det kapitalism. Båda parter blir nöjda. Barnet får pengarna och du får äta goda bullar. Win win alltså – denna är den sanna betydelsen av kapitalism.

Vad vi får lära oss i skolan om kapitalism är nämligen inte samma sak alls. Stora företag som inte tar någon hänsyn till miljö eller människor får du fråga dig om hur de har lyckats få sådan makt? Jag kan inte se på något sätt hur en småföretagare som driver en hederlig verksamhet skulle kunna tävla med nestle till exempel – om man inte nätverkar med de som har makten förstås.

Har du funderat på vem som bygger vägarna? Inte är det staten iallafall men det är staten som betalar med dina pengar! Säkert någon kompis med byggföretag som köper till sig rätten att få bygga dem eller? Är det inte orättvist? Små entreprenörer har ingen chans! Så fungerar politiken till stor del och därför vill jag inte befatta mig med politik. (i anarkokapitalism tar man avstånd från all slags politik). Lobbyism och nepotism är precis det som sker när storföretagen har att göra med staten och politiken – det här kallas faktiskt för marknadskapitalism (eller engelskans chrony capitalism).

Men hur hänger det ihop med att sätta en etikett på sig själv som anarko-kapitalist?

Det har ganska mycket med min bakgrund att göra. Och hur jag ser på äganderätten. Jag anser att min kropp tillhör mig själv, liksom att frukten av mitt arbete är min och ingen annans. Det borde inte låta som några konstigheter, men tyvärr är man så pass begränsad i dagens stat att man kan fråga sig om man verkligen äger sig själv? När merparten av ens uppväxt går åt till att formas till att bli en statslydig medborgare i skolan och när merparten av ens inkomst beslagtas i form av skatt. Om du faktiskt tar reda på hur mycket som du betalar i skatt som vanlig medborgare kommer du upptäcka att en stor del maskeras för att verka mindre än det är för att skapa en illusion. Annars borde varenda vettig människa ha gjort uppror? En del anser att detta är ok i den falska tron att de är medmänskliga. Det finns inget som är medmänskligt med att tvingas betala skatt. Dels själva grejen att det är fel att stjäla och dels vad pengarna går till, hur de slösas och att det förstör det naturliga mänskliga att ta hand om varann. Tyvärr har också min egen långvariga erfarenhet av hycklandet från miljömuppar, vänstermänniskor, sk social justice warriors lett till att jag har sett igenom denna illusion med. Man kan skrika och gapa över mycket men gör nåt då!! De mest ärliga, generösa och hjälpsamma människor som jag har stött på har inte varit de som sagt att de är det utan de som har dessa anarko-kapitalistiska icke-pk raktpåsak-värderingar!

Samhället som det ser ut i Sverige är absurt. De mest sårbara som de gamla dör ensamma och barn tas inte om hand optimalt på dagis, blir man sjuk kanske man får söka vård utomlands för att vården är så kass. Det är ett ekorrhjuls-samhälle där egot uppmuntras och det nära och det naturliga tas avstånd från. Mer om det kommer jag skriva en annan gång.

Jag har varit bra på att bli statslydig ungefär till dess att jag blev egenföretagare och förälder. Det var då jag upptäckte att allt jag lärt mig om hur staten och samhället skulle fungera var en illusion.

Jag har knappt haft några jobb där jag jobbat för någon annan. Bara kortare perioder som extrajobb under studietiden eller som till exempel konduktör under 4 månader där jag har fått OB-tillägg och semesterersättning på lönespecifikationen men inte riktigt förstått vad det var förrän vi gjorde våra egna lönespecifikationer till våra anställda. Lönen du ser på specifikationen är 30% högre egentligen vilket inte står med. Har fina namn som sociala avgifter och arbetsgivaravgift. Man straffas alltså för att man ger någon ett arbete. Och du betalar ungefär 30-33% i inkomstskatt på detta. Alltså kan man tro att man faktiskt bara betalar vad det står på specifikationen när det i själva verket är en bra bit mer. Semester och sjukersättning får man också. Som småföretagare utan skyddsnät har man inga av dessa bonusar. Ta reda på din skatt HÄR.

Det upptäckte jag särskilt när jag blev med barn. Då fick jag reda på att jag enbart kvalificerar till lägstanivån från försäkringskassan för att jag inte tog ut lön. Och om jag skulle ta ut lön skulle jag betala så pass mycket extra skatt att det inte skulle vara värt att ta ut någon föräldrapenning alls. Det är ett hån mot alla egenföretagare. Man tänker sig att om man skapar sin egen inkomst och ger jobb till andra borde man väl uppmuntras till att göra det? Staten fungerar tvärtom. De som styr har ingen koll på hur ekonomi funkar. Det finns ingen som helst anledning till att bli egenföretagare i Sverige för en normal person som vill driva ett normalt företag om man inte vill slava och betala fruktansvärda mängder skatt. Om någon av våra anställda var sjuka var en av oss tvungen att göra deras jobb, och vårt eget, även om vi var sjuka själva och våra barn kanske också var det utan att få något från staten för det. Någon måste ju göra jobbet! Samma med föräldraledigheten. Jag jobbade tills jag födde nästan och sedan hade jag Winston i bärsjal på mig och jobbade rätt mycket de första 6 månaderna. Sedan fick vi minska på verksamheten, för det gick inte helt enkelt. Ingen chans att jag skulle kunna anställa någon annan för det skrattretande lilla beloppet jag fick från FK för min egen föräldraledighet. Detta ledde i sin tur att vi fick minska personal för att sedan flytta företaget utomlands för att på så vis få ner kostnaderna annars skulle det inte gå.

Det här var några av sakerna som drev mig bort från statslydigheten och mot friheten. Det som faktiskt satte stopp på tron på staten överhuvudtaget var de första månaderna med mitt första barn. Jag följde mina instinkter istället för att göra som de andra runt omkring mig som hade barn. Jag ammade hela den naturliga amningslängden (faktiskt 4 år per barn), det skar i mig när någon av mina barn skrek (eller någon annans för den delen), det såg jag till att det blev så lite som möjligt av genom att amma, samsova, bära i sjal, vara nära och faktiskt hjälpa dem med deras toalettbehov som bebisar (EC) etc.

Även om jag skrivit in mitt första barn på dagis strax efter han var 1, så som “alla andra” gjorde, kom jag på när vi var där på inskolningen att det inte var OK att lämna honom ifrån oss. På något sätt hade vi trott att han skulle tycka det var OK att vara ifrån oss 15 timmar i veckan, för det är ju så man gör och de flesta är ju där en bra bit längre ändå i den åldern? Fröknarna försäkrade oss att han skulle sluta gråta snart, men vi klarade inte det så vi tog hem honom direkt. Båda av våra två barn har varit inskrivna på dagis i korta perioder när vi har tyckt att det var OK men vi har inte lämnat dem gråtandes och vi har varit de där jobbiga föräldrarna som har hängt kvar betydligt längre än personalen velat.

Efter att ha läst oändligt med amnings och näraföräldraskaps-bloggar samtidigt som jag har haft en bebis fast på tutten hittade jag till unschooling. Det gjorde min man ungefär samtidigt men inte genom nära föräldraskap utan genom ekonomi. Att det är fel med tvång. Så kom vi till insikten båda två att det är absurt att skolan inte är frivillig och ett val som familjen gör. Varför har staten den rättigheten? frågade vi oss.

Ju mer vi snöade in oss på unschooling, ekonomi och nära föräldraskap ju mer kom vi till insikt om hur fel vår syn på världen hade varit för att vi hade lärt oss att se den så. Jag kom till insikt att vi inte skulle kunna leva i ett samhälle där man som familj inte får ta de beslut som behövs för familjen, där man inte äger sitt barn, eller snarare där barnet inte äger sig självt. Barnet i Sverige blir en tillhörighet till den kollektiva staten där det är staten som tar de beslut som krävs. Som en slags överhet för att familjen inte har förmågan att göra det själv?

Jag insåg också hur absurd hela min uppväxt hade varit. Och att majoriteten av föräldrarna agerar på ett sätt som om de inte hade full kontroll över sin familjesituation och som om de förväntade sig att någon annan ska ta hand om dem? Det är automatiskt nästan. Bebis kommer ut på BB, där får familjen information och genom BVC hur de ska göra, nästan alla ammar till 6-9 månaders ålder och ger välling, inskolning på dagis ungefär vid 1-1-5 års ålder, skola, fritids, universitet, ekorrhjulsliv, pension (om det nu blir något för våran generation), och en förmodligen ganska ensam död. Visst kan man ha en nära relation till sin familj ändå men vad är chansen? Enligt min egen observation är svenskar de mest familjefrånvända i hela världen i de länder som jag varit i. Det är inte konstigt att det är så många skilsmässor, konstiga familjekonstellationer och att fokus tas bort från det viktigaste för att ge rum för små petitesser istället. Som alla moderna kön som finns nuförtiden, jämställdhetsillusionen och satsningar som staten gör på skitsaker istället för det som faktiskt är det viktigaste.

Jag vill inte vara en del av det här. För 3 år sedan bestämde vi oss för att vi inte kommer vara det någonsin mer. Det är fel att en grupp människor ska kunna bestämma över andra genom mobbing (förlåt demokrati). Jag vill inte att mina barn ska ses som någon annans ägodel. De ska ha de bästa förutsättningar vi kan ge dem enligt vårt recept speciellt för dem eftersom vi förvaltar dem tills att de blir vuxna. Det gör inte staten. Min kropp är min och ingen annans. Likaså är frukten av mitt arbete. Jag vill inte tvinga någon annan att agera på ett visst sätt om det inte är så att personen utsätter mig för våld såklart. Jag vill inte att någon annan ska göra det mot mig heller.

Därför ger jag mig själv etiketten anarko-kapitalist. Det låter fult och provocerande.

Men anarko-kapitalism borde vara det vackraste ordet då det handlar om fred, kärlek och frihet.


Ta reda på mer

Var är anarkokapitalism?

Vänners blogg – jag är 100% kapitalist!

Is capitalism moral? Dvs är kapitalism dåligt för de fattiga.

Socialism makes people selfish

Why capitalism works

You can always leave (därför är skatt stöld)

George ought to help

Artikel från Mises.se om femminutersmetoden. Lita på dina föräldrainstinkter!

The road to serfdom

The story of your enslavement

Läs mer om icke-aggressionsprincipen

0 0 votes
Article Rating
Subscribe
Notify of
guest

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments