Vem äger barnet?

vem äger barnet
Jag vill skriva om det våld som sker överallt mot barn och som är mer eller mindre allmänt accepterat samt diskutera vad jag ser som orsaken till detta. Det är populärt med skriverier om brister i hur man ser efter barn i skolor och förskolor, samt barn som far illa hemma där ansvarstagandet i princip alltid skylls ifrån på andra. Hittills har jag dock aldrig sett någon artikel som tar upp frågan som belyser det mest fundamentala bakom bristerna. För att reda ut var bristerna egentligen kommer ifrån måste vi ta reda på vem det är som äger barnet och vem som är ansvarig för barnet och varför de är det.
 


Jag är en sökande förälder som gillar att analysera och ifrågasätta hur vi gör och varför vi gör saker i minsta detalj för att kunna nå fram till det som är sant och verkligt. Jag har genom denna andra resa som jag påbörjat i och med mitt föräldraskap kunnat se bortom det falska matrix som målas upp för oss och som majoriteten verkar godta som det normala. Det jag har upptäckt är inte vackert. Det jag ser är en fruktansvärt negativ utveckling grundat i fundamentala missförstånd om vem som äger barnet och vem som bär ansvaret för barnet. Det ligger i allas intresse att verka för att skapa en sund värld för nästa generation som våra barn ska leva tillsammans i och bygga vidare på.
 

Äger vi oss själva?


Ja, varje person äger sig själv. Varje person kan bestämma vad han eller hon ska göra med den egna kroppen vilket ingen annan kan. Att inte hålla med vore att säga att människor kan ägas av andra och skulle vara ett argument för våldtäkt och slaveri. Människor äger även deras handlingar och yttranden. Den som påstår att det inte är så gör anspråk på äganderätten till sitt eget argument vilket är motsägelsefullt.
Definitionen av “barn”

För att kunna gå in på och förklara vem som äger barnet behöver jag först reda ut vad ett barn egentligen är för något. Ett barn är en outvecklad människa som är en produkt av att en man och en kvinna har förökat sig som betecknas som dess föräldrar.

Hjärnan blir enligt den senaste forskningen inte fullt utvecklad tills ungefär 25 års ålder. En individ som inte är fullt utvecklad är därför beroende av dess föräldrars vägledning till att kunna klara sig själv och ta bra beslut. Barnet kan inte stå helt för sina handlingar då förmågan att ta eget ansvar och bra beslut utvecklas gradvis. Om barnet tar dåliga beslut under den tid då hjärnan inte är färdigutvecklad kan det alltså inte ställas till svars till 100% för dem då ansvaret delvis ligger hos föräldrarna tills dess att hjärnan är fullt utvecklad. Inget barn föds “ont” däremot kan det utvecklas negativt och få hjärnskador som kan påverka hela dess liv om barnet utsätts för negativ behandling under uppväxten.

Är barnet föräldrarnas egendom?

En felaktig slutsats som många drar är att föräldrarna äger barnet eftersom barnet är skapat av och beroende av dem. Så är det inte. Den enda personen som någon äger någonsin är sig själv och ingen annan. Barnet har sitt eget “själv” och är sin egen person precis som vilken människa som helst oavsett ålder och är därför inte någons egendom. Det faktum att barnet inte är fullt utvecklat och därför inte kan se efter sig självt innebär inte att någon annan äger det på precis samma sätt som andra individer inte kan ta hand om sig själva, såsom gamla och handikappade personer, inte ägs av någon annan.

 
Man äger inte sitt barn. Däremot förvaltar man barnet under den tid som barnets hjärna och kropp inte är tillräckligt utvecklad för att det ska kunna ta hand om sig själv. Med förvalta menar jag att man ser efter det som en god man för barnets eget bästa.
 

Frågan om vem som äger och har ansvar för barnet är central för att förstå hur vi kan vända den negativa utvecklingen som vi ser i samhället. Det är min övertygelse att alla behöver förstå att det är ingen som äger barnet (det äger sig självt!) men att det är föräldrarna som har ansvaret att förvalta barnet och de bör följa icke-aggressionsprincipen för att vi ska kunna skapa en fredligare och bättre värld för vår nästa generation. 

Något som är viktigt att tänka på är att det finns en aktör som tycker sig äga barnet. Det är staten eftersom staten har barnet under den tid som skolplikten gäller och barnet inte (enligt staten) har rätt att bestämma om han eller hon vill gå i skolan.

Läs gärna vidare om icke-aggressionsprincipen och det egna ansvaret som går hand i hand med det att förvalta sitt barn här.

Tycker du att texten var intressant? Dela hemskt gärna med dig av inlägget om du vill tipsa någon annan. Tycker du att något som jag skrev var svårt att förstå eller har synpunkter? Kommentera gärna i kommentarsfältet nedan så svarar jag.

 
 
 

5
Leave a Reply

avatar
3 Kommentarstrådar
2 Svar i tråden
0 Följare
 
Kommentar med mest reaktioner
Mest populära kommentars-tråd
0 Comment authors
CarolineUnknownOlof Sandberg Recent comment authors
  Prenumerera  
nyaste äldsta Mest röstade på
Notify of
Olof Sandberg
Gäst

Intressant! I teorin är barnuppfostran lättare. I praktiken inte så lätt. Då finns det en kostnad att betala för varje uppehållen dygd. Det vore mkt intressant att läsa om hur dina teoretiska övertygelser översätts till praktik 🙂 För en oinsatt som mig framstår ett påstående att det går att uppfostra barn utan att bryta mot icke-aggressionsprincipen som en omöjlighet. Hen har ju ingen självbevarelsedrift eller kännedom om icke-aggressionprincipen. Om din 2-åring vill springa ut i vägen, äta 5 nävar jord, eller slå dig med en pinne, vad gör du då? Ingen idag säger sig äga sitt barn, så hur menar… Läs mer »