Att leva som en Digital nomad

Surfare gör sig redo för nästa våg på Kuta.
Surfare gör sig redo för nästa våg på Kuta.
Surfare gör sig redo för nästa våg på Kuta.

Jag ska berätta om ett relativt nytt koncept som sprider sig nu, där man kan bo och arbeta var man vill som en “digital nomad”. Idén har funnits ganska länge sedan man har kunnat koppla upp sig på internet och arbeta,  men den har blivit mainstream först på senare år

En nomad är en person som tillhör ett vandrarfolk som vanligen följer sina boskapshjordar.  Med digitala nomader menas ungefär oberoende entreprenörer som kan följa sina drömmar och bo i kortare eller längre perioder var de vill, och flytta på sig hur ofta de vill, så länge de kan ha tillgång till internet och utföra och få betalt för sitt arbete. Detta i kontrast till människor som bosätter sig där de traditionella “jobben” finns, och arbetar under en chef, på ett kontor, och med förutbestämda arbetstider. För att kunna ha denna livsstil krävs att man är entreprenöriell och tar ansvar för sig själv vilket gör att man behöver vara driftig och ha en överlevnadsinstinkt.
 
I det svenska samhället och särskilt i skolan tycker jag att uppmuntran till att ta eget ansvar för sin inkomst saknas totalt. Välfärdsstaten ser till att vi blir blinda och inte behöver tänka själva.  Om vi blir sjuka,  får barn eller vill vara lediga så får vi pengar från staten (om vi inte är egenföretagare som inte tar ut lön såklart). Det smärtar att som egenföretagare betala så stora summor i skatt,  och sedan knappt få något tillbaka av det.
 

Detta har gjort mig hårdhudad så det gör verkligen ingen skillnad att välja en livsstil där jag kan bo var jag vill,  då det inte är så stor skillnad att vara utan ett välfärdsskydd vare sig jag befinner mig i Sverige,  något annat EU – land eller i andra delar av världen.

Residenset kan vara ett dilemma för en digital nomad. Man skulle ju kunna önska sig att världen skulle hinna i kapp digitalt också. Det är alltid någon som kommer att vilja ta dina pengar. Estland erbjuder numera “e-residency” vilket innebär ett online medborgarskap,  det kan ev innebära att man som en digital nomad kan skatta där,  det tåls verkligen att undersökas närmare om det innebär att man inte behöver vara fastlåst till ett land, och dessutom enbart betala bolagsskatt på 20%  vilket vore fantastiskt.

Nu har vi levt som “digitala nomader”  i snart 4 månader.

Först har vi bytt platser ganska ofta och levt med mer eller mindre halvt uppackade resväskor på hotellrum eller i rum hemma hos folk som vi har hyrt.  Nu har vi befunnit oss på samma plats i en månad vilket är det längsta hittills.

Under resan hit har vi känt oss ganska ovanliga. Många som vi har mött har tyckt att vi har varit tokiga eller blivit förvånade över att vi “frivilligt” har gjort oss av med vår bostad och våra saker och ständigt fortsätter vidare utan att ha något “hem”  att återvända till.

Och med småbarn dessutom. Några har sagt att det är bra att vi passar på innan barnen “börjar skolan”. Och vilken fantastisk möjlighet det är att bara ge sig ut och resa, utan att förstå att det inte är ett tillfälligt sätt att leva så.

En digital nomad-familj kan placera sina barn i en skola såklart. Allt är möjligt. I många “billiga” länder finns det privata skolor som gärna är flexibla så att man kan anmäla barnet även för kortare perioder. Skolan är för oss valfri istället för ett tvång, som den skulle vara i Sverige.

Det kan vara naturligt att en person som försörjer och bestämmer över sig själv som dessutom är oberoende av läget och vad andra tycker också är oberoende av skola för sina barn. Om vi vill lära oss något specifikt tar vi reda på det och om vi inte orkar eller vill kan vi hyra in en expert, precis så som man gör som i sitt arbete när man inte vill göra alla delar.

Det är mycket viktigt att komma ihåg att skola inte är detsamma som utbildning! Lärandet sker genom nyfikenhet,  inte genom indoktrinering.

Vi önskade hitta en plats där det fanns andra familjer med samma livsstil. Vi hittade till samhället Ubud på Bali i Indonesien som är en plats dit många digitala nomader söker sig.  Både singlar,  par och familjer.

Det har varit så skönt att kunna träffa andra och prata om upplevelser och händelser som är typiska i våra liv som bara kan förstås av någon som har samma livsstil.

I Ubud finns det ungefär 5000 expats.  Många arbetar härifrån under kortare eller längre perioder.

Varför har de valt den här platsen?

Ubud är ett samhälle som är känt för att vara Balis kulturella center.  Det finns några turistattraktioner här som tex Monkey forest och Ubud palace,  som gör att Ubud kan bli en dagsutflykt under en kortare semester på Bali.

För de som stannar här (så länge visumet tillåter) finns det något mer.

Vi njuter av utsikten över de vackra risfälten från våra sovrumsfönster,  kanske samtidigt som någon av de färgglada trollsländorna slår sig ner på någon av orkidéerna i trädgården.  Kanske samtidigt som barnen badar i poolen, skön musik strömmar ur högtalaren,  samtidigt som vår Nanny lagar fantastiskt god indonesisk mat gjord på nyskördade exotiska grönsaker och frukter.  Livet finns här och nu i en tropisk miljö full av liv, och med ett behagligt klimat utan alltför många mygg och jobbiga kryp.

I trädgården

Livet finns här utan tråkiga måsten som att tvätta, städa, laga alla måltider,  klippa gräset, kratta löv, laga trasiga saker och allt annat sånt där som är trist. Det kanske låter extravagant för människor som inte har haft denna livsstil. Kanske någon tycker att man borde föregå med gott exempel för sina barn för att “förbereda” dem för vuxenlivet. Man kanske inte behöver anlita folk  heller till att få hjälp med de här tråkiga sakerna,  det går ju faktiskt att lägga ner några timmar på att fixa det själv.  Hmm.. Jag har redan slitit så inihelvete mycket med att få saker att gå runt.. Och jag vill visa mina barn att man kan fördela arbetssysslorna. Om man drar in inkomst kan man ge sysslor man inte vill göra till människor som vill göra dem i utbyte mot pengar.

Detta tankesätt verkar vara  normalt bland de digitala nomad-familjer vi har träffat här.  Det handlar inte om exploatering av lokalbefolkningen överhuvudtaget,  tvärtom är de som får jobb hos en sådan familj lyckligt lottade.  Jag fick häromdagen reda på att jag betalar samma lön per timme till vår nanny som en nanny hos en indonesisk familj skulle få för fem timmars arbete. Det är helt ok för mig. Jag tycker att hon får en skälig lön utan att det innebär någon större kostnad för mig, och hon känner sig glad över det och säger att hon älskar sitt jobb och gör sitt yttersta för att göra våra barn och oss glada.

Att kunna anlita en nanny och hjälp i hemmet till en skälig kostnad gör att även ensamstående föräldrar som är digitala nomader som hemskolar hittar hit.  Jag har fått en ny vän som jag tycker är riktigt tuff och inspirerande. Hon lämnade sitt liv i USA och sitt ex för att bosätta sig här och arbeta på distans med marketing OCH unschoola sina två barn OCH hinna med att ta hand om sig själv som att gå på yoga,  träna,  träffa vänner etc utan att det på något sätt verkar slitsamt eller kaotiskt. Det gör hon med hjälp av en nanny på deltid.  Genom det jobbet hon har (som förövrigt inte kräver någon utbildning) kan hon jobba halvtid och hinna med allt utan stress.

Andra familjer som jag har träffat försörjer sig genom att köpa och sälja bitcoins, någon enstaka produkt på Amazon eller jobbar med marknadsföring eller som resebloggare på deltid. Ingen jag har lärt känna här har arbetat heltid. Det finns en helt annan rytm.  Även vi arbetar sporadiskt och ibland mer eller mindre,  med några projekt på hyllan som plockas fram igen när jag har lust. Det att det finns så många entreprenörer här gör givetvis att det finns en längtan efter gemenskap. Entreprenörerna söker sig till Hubud (som jag tidigare nämnt som är ett arbetskooperativ).

Idag hängde jag med för att testa en halvdag på hubud och för att vara med på en föreläsning om Copy writing.  Stämningen var så skön. Hubud är byggt av bambu och trä. Borden är placerade lite huller om buller med folk som sitter vid nästan varje bord som verkligen koncentrerar sig på vad de gör.  Alla gör sin egen grej.  Samtidigt som de gör sitt eget hittar de gemenskapen vid kaffemaskinen,  eller det mysiga rawfoodkafeet utanför eller i sorlet i föreläsningssalen. Känslan var lite som ett universitet eller frivilligt fritids för vuxna –  inte alls som en konventionell arbetsplats. Alla som var med fick presentera sig först.

På en föreläsning om Copy writing på HUBUD, ett coworking-ställe i Ubud.

Det var så häftigt att det fanns så många olika länder och yrken representerade. Riktigt multiinternationellt 🙂 De kan räkna med att jag skaffar medlemskap imorgon.  Vi är här i 3 veckor till och jag vill gärna vara med på föreläsningen om homeschooling nästa vecka.

Det är inte konstigt alls att entreprenörerna söker sig till Ubud.  Förutom att det är lätt att få hjälp med det praktiska, att det finns så vacker miljö och fina boenden,  att det finns gemenskap,  att det finns god och nyttig mat här så finns det även möjligheter till trevliga aktiviteter.  Det är lite “new age-aktig” stämning här,  vilket är lite märkligt att entreprenörerna och tekniknördarna drar sig till, samtidigt skapar det en fin balans,  att man kan gå på yoga, meditation,  få massage och diverse mer eller mindre konstiga behandlingar för hälsan,  rawfood och kurser i allt möjligt.

I förrgår hittade jag en ny favoritplats som definitivt kommer att gå på repeat:  Ubuds egen bio “Paradiso“.  Vilken häftig grej. En bio där det finns soffor och låga bord. Man får använda beloppet som man köpt biljetterna för i deras bar som finns inne i bion till att beställa härlig rawfood och öl medan man kollar på film. Till barnen finns dessutom låga golvfåtöljer som man kan flytta längst fram. Jag kan aldrig någonsin tänka mig att något sådant skulle öppna i Sverige.  Det finns säkert någon lag som skulle förbjuda det på något sätt.

På bion “Paradiso”.

 

Om man tröttnar på den oerhört lugna rytmen i Ubud kan man alltid åka till Kuta.  Kuta är partystranden nära flygplatsen.  Jag spenderade några dagar själv där för att lära mig surfa.  Min lärare var en 22- årig indonesisk surfdude med långt hår som var en slags allkonstnär som dessutom extraknäckte med sitt live band och jobbade i en klädaffär.  Jag lyckades stå på brädan första dagen efter några försök.  Det liknar snowboarding lite grann. Att åka fram på vågornas energi är en helt otrolig och beroendeframkallande känsla. Jag var ute med brädan i stort sett hela tiden under dagens ljusa timmar och surfade och ramlade många gånger tills att jag fick djupa sår.

Jag hade fortsatt för att det varit kul trots såren, så nu har jag fått en del köttiga sår, så jag fick avbryta.  Medan såren läker ska jag passa på att få färdigt den nya sidan för en av våra verksamheter där man kan köpa vackra hängmattor för snabb leverans, www.hamaca.se, som kommer att vara mobilanpassad, sen återvänder vi allihop med vår nanny och kanske med en vän för mera surfing och lite mer utforskande av Bali innan vi fortsätter till Australien.

Detta är vardagen för en digital nomad. Att se möjligheter utan att låta sig begränsas av rummet. Man kan försörja sig varsomhelst utan någon utbildning bara man är driftig. Det finns så många möjligheter för den som vill frilansa, tex som översättare,  programmerare, journalist, marknadsförare, web designers, grafiker på olika plattformar som tex Elance,  Odesk,  People per hour etc, eller genom att sälja varor och service på nätet. För den som vill vara en digital nomad så finns hela världen i dess händer. Bara det finns wifi 🙂

Surfare gör sig redo för nästa våg på Kuta.
Surfare gör sig redo för nästa våg på Kuta.

Surfare gör sig redo för nästa våg på stranden på Kuta.

Min surflärare Ipank som spelar gitarr

0 0 votes
Article Rating
Subscribe
Notify of
guest

11 Comments
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Discovering The Planet

Vilket underbart och inspirerande inlägg.

Ann-Sofie
7 years ago

Har levt som digital nomad i 6 år nu. En fördel är att vi seglar runt och att jag då alltid har kontoret på båten. Det krångliga är att hitta SIM-kort med vettigt internet i landet vi kommer till. Internet är lika viktigt som en dator för mig.
Bolaget och mitt jobb är en förutsättning för att vi ska kunna leva detta livet. Ett liv som vi absolut inte ångrar att vi tog.

Kattas betraktelser
7 years ago

Vilket härligt inlägg.

4000mil.se
7 years ago

Vad inspirerad jag blir! Detta vill vi göra när barnen är stora nog att klara sig själva!
Kul att få idéer och impulser från er.

4000mil.se
7 years ago
Reply to  4000mil.se

Därför att detta är något vi vill, inte något som barnen (13-17 år) vill. 🙂

www.marvelicious.blogg.se

Verkligen inspirerande! Vem vet, kanske jag också lever sådär en dag, eller kanske jag väljer ett annat spår.. Framtiden får visa 🙂

Monica Bergkvist
7 years ago

Härligt att läsa och att kunskap/info om digital nomad sprids. Att man faktiskt kan leva på olika sätt trots barn i skolåldern. Jag är väl kanske inte en "riktig" digital nomad men digitalt stämmer och att vi tar hela familjen till Gran Canaria en längre tid, för andra gången. ��