En berättelse om att föda hemma på resande fot – Del 2

Den här dagen, den 17:e augusti, hade vi varit på vatten-landet Aquapark med familjen och våra vänner Pontus och Ulrika eftersom jag hade bestämt att vi skulle sätta igång födseln så att vi kunde få vårt barn hemma istället för på sjukhuset. Om du vill veta varför eller inte har läst den första delen av berättelsen kan du läsa Del 1 först. Normalt brukar pojkarna somna vid 2230 men de senaste dagarna hade de somnat lite tidigare ifall bebisen skulle komma tidigt på morgonen. 

Kl:23 försökte jag övertala bebisen att det var dags att komma ut. Det var extremt stressande att riskera att tvingas bli igångsatt så jag ville inte ha något att göra med sjukhuset och ville inte gå på tiden som kliniken bokat åt mig där nästa dag. Exakt då, när jag pratat med bebisen, kände jag värkar som inte var förvärkar. Först var jag inte riktigt säker på om det var samma värkar som när jag födde min äldsta. De höll på i 3 dagar innan jag födde. Jag ignorerade dem först för alla andra sov och jag försökte somna själv. Det gick inte. Jag försökte mäta värkarna med en “contraction timer” app som jag hade laddat ner på telefonen. Det gick inte riktigt för jag tänkte mig värken som en våg och dök in i den , ungefär som i “Dyktekniken” och gjorde självhypnos med hjälp av “hypnobirthing“, en andningsteknik, så att det inte skulle göra ont och det fungerade inte alls om jag skulle koncentrera mig på att mäta värkarna.

Jag väckte min man och berättade om värkarna och att jag trodde att jag hade dem ungefär var 20:e minut. Med stängda ögon och sluddrande tal bad han mig att mäta dem själv med appen innan han somnade igen. Jag var ensam med värkarna. Eftersom de var så sällan tänkte jag att jag kanske skulle kunna lyckas somna om jag koncentrerade mig ordentligt på andningstekniken. Jag struntade i appen och somnade nästan för att sedan vakna till av en ny värk. Och en till och en till. Jag plockade fram appen och försökte mäta ungefär hur ofta de var. Var 10:e minut. Det var värdelöst att försöka somna alls. Det var lika bra att sätta på vattnet i badkaret. Jag satte på hypnobirthing guidad meditation på telefonen som talade om hur jag skulle andas, tände mysiga doftljus och lade mig tillrätta i badkaret. Vid 4-tiden skickade jag ett sms till barnmorskan då jag inte ville väcka henne bara för att fråga om när jag skulle kalla henne ifall hon var vaken. 

En timme senare fick jag svar. Hon var sjuk och kunde inte komma! Och reserven som hon jobbade ihop med kunde hon inte skicka heller. “You better go to the hospital”.  Det var mitt mardröms-scenario: Att under värkar tvingas åka en halvtimme i en uber till sjukhuset (eftersom det nästan är omöjligt att parkera där) och tvingas lyda under den tjeckiska sjukhusbyråkratin. Tänk om jag skulle föda för långsamt för deras smak? Men jag var så matt för stunden eftersom jag inte sovit en blund så jag hade nog accepterat vad som helst. Jag skickade ett meddelande till min doula, A, för att se om hon var vaken. Hon hade fått meddelandet av barnmorskan att hon inte kunde komma och sa att hon skulle komma till mig direkt.

Vid 6-tiden låg jag fortfarande i badkaret och då kände jag att bebisen rört sig neråt. Jag frågade om vi skulle göra oss iordning för sjukhuset. A skakade på huvudet och viskade till min man “Forget about the hospital, there will be a home birth, with or without midwife, she will give birth really soon.”

Ulrika och Pontus, våra födelse-barnvakter, dök upp och tog hand om pojkarna. A ringde runt bland de alternativa barnmorskorna för att se om det var någon som var ledig och mirakulöst nog fick hon tag i en som kunde komma inom 30-60 minuter. De började fylla födelse-poolen. Lika bra det för vattnet i badkaret hade kallnat. Eftersom jag gjorde självhypnos var jag inte medveten om så mycket annat. Jag hade tappat ett glas på golvet och lite splitter hade kommit i vattnet och gjort ett skärsår på min arm så jag behövde flytta ända. 

Det var bara lite vatten i poolen trots att de fyllt den rätt länge och det var för varmt! Jag klagade över detta mellan två värkar och försökte hitta en bekväm position. Vattnet var 37 c i poolen fast min kropp måste ha vant sig vid temperaturen i badkarsvattnet som jag legat i i ungefär 2 timmar.

Jag öppnade ögonen och såg att en ny person hade anlänt: Barnmorskan som kunde komma direkt. Jag skakade tass mellan två värkar, sedan fick hon tillstånd att se hur mycket jag var öppen vilket var 10 cm. Hon kontrollerade bebisens position. Han låg fortfarande högt uppe och sedan vände jag mig, stod på knäna, och lutade mig mot poolkanten så att hon lättare kunde stoppa ner doppler-mätaren i vattnet och se hjärtslagen. 

Värkarna började kännas lite för mäktiga för mig nu. Det gjorde inte ont innan men nu gjorde det det. Jag frågade om hon hade något smärstillande varpå jag fick svaret att man inte brukar använda smärtstillande vid hemfödsel och att hon inte hade det. Doulan A frågade om jag ville lukta på hennes eteriska oljor. Hon plockade fram en låda där det fanns mycket att välja bland och höll upp en ny doft vid varje värk. Citron, Apelsin, Lavendel, jag minns inte riktigt vad det var men det hjälpte absolut att lukta på något intressant för att distrahera sig från smärtan. Jag fick massage på den nedre delen av ryggen av barnmorskan V först och sedan av doulan A. Det gjorde värkarna uthärdliga. Min man försökte massera mig och hålla mig i handen men jag knuffade bort honom då han skakade och det gjorde mig spänd. (för att han sa att han inte stod bekvämt vid poolen, men jag vet att jag kände jag hans rädsla och nervositet vilket gjorde att jag inte kunde fokusera). Jag har ändrat uppfattning om att ens man ska vara stöttande och “dela på smärtan”. Det funkade inte för mig och har lett mig in på tanken att män borde hålla sig borta från födslar precis som de gjort i urminnes tider. 

Helt plötsligt började jag känna att jag behövde göra en nummer 2, men det var givetvis bebisens huvud som tryckte. Jag kände för att trycka på men hade läst att man skulle “andas ut” bebisen istället för att krysta för att undvika att spricka och göra födseln mjukare. Jag kunde inte stå emot det, så jag frågade barnmorskan och fick svaret att det var ok. Det är ju kroppens instinkter. När man känner att man ska trycka på ska man göra det. Inte när de säger det på sjukhuset. Det är då det blir fel.

Så jag följde instinkten och det djuriska tog över. Det hördes dova grottkvinne-ljud medan bebisens huvud pressades framåt i födelsekanalen. Jag kände hur han rörde sig för att hjälpa till genom att rotera och trycka på med fötterna. Det var en underlig och mysig känsla som jag inte hade upplevt med mina andra barns födslar. Vid det här laget under deras födslar hade jag andats lustgas och hade nog varit nästan förlamad av smärta och utmattning. Det här var helt annorlunda. Jag har aldrig känt mig så nära naturen. Det här var bara att följa naturens lagar och låta kroppen göra vad den var till för.

Några värkar till så kände jag barnets huvud pressas mot den nya världen. Det var som att skinnet var spänt och jag fick panik och hade svårt att andas. Den där “andas ut” bebisen-metoden kändes utom räckhåll. Jag började känna mig trött och tänkte att jag måste få ut bebisen DIREKT. Så trots att jag hade läst att man INTE skulle göra så tryckte jag på ordentligt på nästa värk. Huvudet var ute. Aaaaaj! Jag kände att jag sprack och det gjorde ONT. Och en gång till på samma värk. Kroppen var ute och jag hörde ett plums.

Jag trodde att jag drömde när jag hörde barnmorskan viska “take the baby”. Jag vände mig om och såg en liten kropp flyta med ansiktet nedåt. Jag tog upp honom ur vattnet. En liten liten bebis! Som satt fast i mig! Fosterhinnan flöt som en vit ballong bredvid honom. Vattnet hade inte gått innan precis som mina andra födslar. Ur ögonvrån anade jag hur barnmorskan gjorde hål i fosterhinnan och tog bort den samtidigt som jag hade vänt mig.

Det var en liten pojke precis som ultraljudet hade skvallrat om. Fast definitivt inte med en vikt på 3600 g eller huvudomfång på 38 cm. Nu förstod jag varför han mest hade legat på tvären i magen – han hade helt enkelt väldigt mycket plats att simma runt i och det beräknade födelsedatumet var säkert fel också.

Jag steg naken upp ur på poolen och lade mig på en bädd på soffan som gjorts iordning med sonen i famnen och navelsträngen hängades mellan benen. Försiktigt lades han upp på mitt bröst när jag lagt mig ner. Efter en stund hittade han bröstet när jag lade honom på min sida och fick lugnt smaka på den medan blodet pumpades tillbaka till honom tills att navelsträngen blev alldeles vit. Moderkakan lossnade inte så min man klippte navelsträngen. Sen gick jag till badkaret efter en stund med barnmorskan och födde moderkakan där varpå hon kontrollerade att den var hel.

Doulan A hade övertalat mig om att testa moderkaks-smoothie för att få styrka så hon gjorde iordning den med blåbär, hallon och lite annat. Andra däggdjur äter ju upp sina moderkakor så det lät inte alls konstigt. Min man gillade dock inte idén. Inte heller det att vi fortfarande har resten av den i frysen ifall han skulle blanda ihop den med något annat. 😀 Jag drack upp hela glaset och det smakade inte alls som moderkaka.

Det var fint att vi kunde ha en lugn och trygg miljö för vår födsel. Barnen beundrade sin nya lillebror. Han var så söt! utbrast de och kunde knappt sluta klappa på honom. Jag fick dricka vatten och fick ett mål mat som min man lagade enligt önskemål: Stekt lever och bacon med babyspenat. Det behövdes verkligen efter att inte ha ätit något sedan föregående dag, inte ens middag.

Barnmorskan V kollade mig och sydde det som spruckit. Det var inte jätteilla men berodde absolut på den sista krystningen. Hon undersökte också bebisen och vägde honom. 3260g vägde han. Hon hade kommit kl: 8 och exakt kl: 9 var han född, så det var verkligen på håret. Hon var noga med att jag inte fick tala om för någon att hon hade varit där då hon måste vara försiktig eftersom det är olagligt för barnmorskor i Tjeckien att medverka i hemfödslar. Vi vet inget annat om V än hennes förnamn och att det är detta hon jobbar med. Hon har ungefär 3 födslar i veckan i snitt. Notan för barnmorskan gick på 10500 czk, hyr-poolen och doulan kostade 5000 czk, alltså en total kostnad på ungefär 15500 czk eller 6000 sek. Detta var en födsel helt utan att staten var inblandad på något sätt – precis enligt våra önskemål. Att föda barn är ingen sjukdom och ska inte behandlas som sådan. Det är inte heller något som är statens angelägenhet utan det är familjens. 

Efter en stund gick alla andra så att familjen fick den första lugna stunden med den nya familje-medlemmen. Vi beundrade världens sötaste bebis. Och min man påpekade att jag får det att se lätt som en plätt ut att föda barn. Jag vet inte om jag håller med om det.

Fortsättning följer i Del 3!

Har du missat Del 1 hittar du den här.