 |
| Denna fantastiska bild på en främmande pälsklädd dam på promenad med sin rullator på stan togs 2009 av vår vän David helt ovetandes om att detta var min farmor. |
Idag är det exakt 4 år sedan farmor gick bort. Mitt i kaoset när vi höll på att flytta och det var som värst med förtryckarnas trakasserier. Pappa ringde och berättade. Jag minns väl hur finklädd hon var i sängen på hospis. Det sista ögonblicket såg fridfullt ut. Hon såg ut att se på oss ovanifrån på något sätt. Sen följde tomheten.
Vi hade väntat oss att det skulle ske de tunga månaderna efter att hon hade berättat om cancer-beskedet. Den svenska (icke)vården på hospis förtjänar sitt eget inlägg senare då detta inte är fråga om någon vård utan snarare förnedring i väntan på döden. Jag är så förbannad att jag kokar när jag tänker på hur farmor som arbetat så hårt hela livet och levt ett ärligt och värdigt liv tvingades gå igenom detta “lika dåligt för alla” löpande band-system i slutskedet. Jag minns de ekande ropen i den tomma korridoren från grannarnas rum. De ropade på hjälp och skrek av smärta men ingen fanns där för att lyssna eller hjälpa dem. Det var som att ingen hörde dem för att de inte hade tid och för att avsaknaden av mänsklig kontakt skulle påskynda för att ge plats åt nya “klienter”. Vi kunde inte betala för att få en bättre vård eftersom sjukhus i Sverige drivs av staten och det ska vara lika för alla.
Så jag ska berätta vem farmor var för mig. Farmor var den enda vettiga personen i min släkt som fanns där, som lyssnade på mig och som jag kunde rådfråga. Farmor hade arbetat hårt från samhällets botten. Hon var en fena på att spara och försvara det uppbyggda. Vi pratade om sorger och glädje. Vi pratade om galenskaperna i Sverige och hur det var förr och hur det var nu. Om familjen. Om vad som gjorts rätt och fel, jag har inspirerats rätt mycket av detta och har kunnat bolla det mesta med farmor – dock inte hur man tog hand om en bebis. Där tyckte vi olika. Men skola och hemskolning kunde vi tala om. Särskilt då hon också lärt min pappa läsa tidigt med ordbildsmetoden på sitt sätt. Och om saker som är icke-pk. Ja farmor var den enda närvarande släktingen i mitt liv som jag kunde prata om sånt med. Faktiskt.
Jag lärde känna farmor rätt bra i det sista. Hon fanns där som en farmor för mina barn också i brist på deras egna närvarande mor-föräldrar. Vi blev bjudna på våfflor och ibland kom hon förbi, alltid med något fint med sig, som en bit fisk från fiskekyrkan eller böcker till barnen, alltid något genomtänkt som hon vet vi skulle behöva och tycka om. Nu har 4 år gått och jag tänker på farmor med jämna mellanrum och särskilt idag. Nu har jag ingen vis äldre person i mitt liv att bolla med såhär längre men hennes ord och tankar har etsat sig fast. Jag tror att hon skulle var glad om hon visste hur vi levde.